Jorden och solsystemet 10

Jorden och solsystemet 10

Luftmassan måste således så att säga fara om dessa ställen i deras

roterande rörelse. Den måste sålunda, emedan rotationen försiggår åt

öster afvika från sin riktning mot norr åt öster: den måste åstadkomma

en sydvästvind. Detta för den öfre, varma luftströmmen. Den vid

jordytan blåsande kalla luftströmmen åter, som, om jorden ej roterade,

skulle vara en nordpassad, den blir på samma grunder en nordostpassad.

 

Åtskilligt kunde ännu vara att tillägga med afseende på jordens

rotation, men vi skola ej längre uppehålla oss därvid, utan i stället

anföra några bevis för jordens årliga rörelse omkring solen.

 

Om jorden rör sig och stjärnorna stå stilla, så måste jordens rörelse

framkalla en skenbar rörelse hos stjärnorna, en s. k. _parallaktisk

rörelse_ eller _parallax_. Finnes ingen sådan parallax hos dem,

då kan ej häller jorden röra sig: detta var det skäl mot jordens

rörelse, som på skilda tider framdrogs mot Aristarkos, Kopernikus och

Galilei -- ett skäl, som hvar och en af dem bemötte med den förklaringen,

att stjärnorna äro för långt aflägsna, för att någon sådan rörelse

skulle kunna blifva märkbar. Otaliga voro de försök, som från tid till

annan gjordes för upptäckandet af stjärnparallaxer. Först sedan den

astronomiska mätningskonsten blifvit drifven till en utomordentlig

höjd, lyckades det första gången år 1838 den tyske astronomen _Bessel_

att upptäcka en årlig parallax hos en liten stjärna i Svanens

stjärnbild, om hvilken man hade anledning att antaga att den var

solsystemet jämförelsevis nära. Bessel följde denna stjärna under 14

månader med sin kikare och fann genom de noggrannaste mätningar, att

den samma ej var fullt orörlig, utan under årets lopp syntes beskrifva

en liten ellips -- en spegelbild på himmelen af jordens bana omkring

solen. Härmed var det starkaste beviset mot jordens rörelse vändt

till förmån för den samma. Sedan Bessels tid hafva ett stort antal

stjärnparallaxer blifvit upptäckta. Den största rörelsen tillkommer den

mest lysande stjärnan på södra halfklotet, i stjärnbilden Centauren.

Denna stjärna är sålunda den oss närmaste af alla fixstjärnor. Och

dock är dess afstånd så stort att ljuset, som tillryggalägger 300,000

kilometer på sekunden, behöfver 3½ år för att hinna från denna stjärna

till oss. Den lilla fläck af himmelen som stjärnan i sin parallaktiska

rörelse årligen kringvandrar är i motsvarande grad liten: månens skifva

är i genomskärning 2,000 gånger så stor.

 

Genom dylika små parallaktiska rörelser hos fixstjärnorna har man äfven

lyckats visa, att hela solsystemet rör sig uti rymden. Man har bestämt

riktningen af denna rörelse. Vårt solsystem närmar sig i själfva värket

oafbrutet till stjärnorna i stjärnbilden Herkules. Vi kunna tydliggöra

den engelske astronomen _Herschels_ upptäckt häraf genom ett exempel.

Låt oss föreställa oss, att vi från hafvet närma oss en strand, på

hvilken vi redan från långt håll kunna skönja en grupp af träd. Denna

grupp synes måhända i början rätt tät. Men ju närmare vi komma stranden

desto mera se vi träden glesna. Och denna omständighet skulle vara

tillräcklig att öfvertyga oss, att vi värkligen komma stranden närmare

och närmare, äfven om vi ej på annat sätt kunde afgöra, att vår båt

rörde sig framåt. -- Genom en dylik betraktelse upptäckte Herschel

solsystemets rörelse. Granskar man fixstjärnornas lägen, sådana de

från tid till tid blifvit uppmätta, så finner man att de ingalunda

äro fixa utan hafva rörelser, om än små och långsamma. Det behöfves

blott att undersöka dessa rörelser för att man skall finna, att det

finnes en trakt af himmelen, där stjärnorna synas aflägsna sig från

hvarandra, och där hvarje stjärngrupp synes glesna. Det är trakten vid

stjärnbilden Herkules. På motsatta delen af himmelen finner man, hur de

där befintliga stjärnorna från tid till annan tränga sig tillhopa.

 

Innan stjärnparallaxerna ännu blifvit funna, hade en annan årlig

rörelse hos stjärnorna blifvit upptäckt, som äfven den utgör ett bevis

för jordens rörelse omkring solen. Denna rörelse, som upptäcktes af den

engelske astronomen _Bradley_ 1728, försiggår såsom den parallaktiska

rörelsen i små ellipser, hvilka dock äro ojämförligt mycket större än

de parallaktiska. Att denna rörelse ej är af parallaktisk natur framgår

däraf, att den för det första iakttages hos _alla_ stjärnor oberoende

af deras större eller mindre glans och därmed sammanhängande afstånd

från oss, för det andra, emedan rörelsen synes försiggå i samma led som

jordens rörelse och ej i motsatt led, såsom fallet skulle blifva med en

parallaktisk rörelse.

 

Den rörelse, om hvilken vi tala, beror därpå, att vårt öga icke är

stillastående. Vore vårt öga stillastående, skulle vi se stjärnorna

i deras rätta riktning. Men tillföljd däraf att ögat deltager i

jordens rörelse och hastighet, se vi stjärnorna icke i deras rätta

riktning, utan något framflyttade i samma riktning, i hvilken vi

själfva röra oss. Denna framflyttning af en stjärna från dess rätta

läge, hvilken dessutom är större ju större vårt ögas hastighet

är, benämnes _aberration_. Vi skola strax söka förklara den med

ett exempel, men anmärka först att denna _aberration_ är orsaken

till den omtalade rörelsen hos stjärnorna. Ty jorden rör sig nära

i en cirkel omkring solen och i hvarje punkt af dess bana se vi

stjärnan -- som i värkligheten befinner sig exempelvis rakt ofvanför

jordbanan -- framflyttad i samma riktning, som jorden rör sig. Det måste

således taga sig ut så, som om jorden under sin rörelse kring solen

sköte stjärnan framför sig i en rund bana.

 

Huru aberrationen uppkommer, kan man inse genom att betrakta följande

likartade fall. Antag att någon från sidan afskjuter en kula rätt

emot (vinkelrätt emot) en i full gång varande järnvägsvagn. Kulan

genomtränger den första väggen och skulle, om vagnen vore stilla,

träffa den andra väggen midt emot hålet i den första. Men under det

att kulan genomlöper afståndet från den första väggen till den andra,

har vagnen rört sig något framåt. Kulan träffar sålunda den andra

väggen ett litet stycke bakåt. Om nu någon i vagnen tager sig för att

undersöka hvarifrån skottet kom, så skall han troligen säga, att det

blifvit afskjutet mot vagnen något snedt framifrån, i det han icke

tager i betraktande hvad man skulle kunna kalla kulans aberration. Ty

sammalunda förhåller det sig med ljusets aberration. Vårt öga förhåller

sig såsom den framilande järnvägsvagnen, och ljuset förhåller sig som

den afskjutna kulan, i det det ilar fram från stjärnan för att först

genomtränga den främre delen af vårt öga och sedan träffa den bakre

delen i en punkt, som ligger något bakom den, där strålen skulle

träffat, om ögat varit stilla. Vi få sålunda en falsk föreställning om

ljusstrålens riktning och om stjärnans läge, vi komma att se den framom

dess värkliga läge åt det håll vi själfva röra oss med jorden.