Jorden och solsystemet 6

Jorden och solsystemet 6

Hans första mönstring gälde månen. Han fann, hvad flere af forntidens

astronomer anat, att månens yta företedde anblicken af ett landskap

med bärgkedjor, bärgtoppar, dalar och stora, släta partier af mörkare

färg, hvilka han ansåg vara haf; han kunde se, hur bärgen kastade

skuggor i solskenet och var i stånd att genom uppmätning af skuggornas

längd bestämma bärgens höjd. Enligt de allmänna föreställningarna åter

var hvarje himmelskropp ett väsen af helt annan art än jorden; allt som

syntes på himmelen var oförgängligt och fullkomligt. Himlakropparnas

form var sferisk, emedan klotet var den mest fullkomliga geometriska

figur; och dessa sferers yta måste vara slät, emedan deras

fullkomlighet uteslöt hvarje ojämnhet.

 

Den nästa himlakropp, på hvilken Galilei riktade sin kikare, var

planeten Jupiter. I stället för den välbekanta glänsande stjärnan såg

han nu en liten rund, belyst skifva, en måne i smått format; och i

närheten af den samma upptäckte han fyra små stjärnor, som från dag

till dag ändrade läge. Det visade sig snart, att alla fyra hörde till

Jupiter; dessa stjärnor voro fyra månar, som kretsade kring Jupiter i

cirkelformiga banor, så som vår egen måne omkring jorden. Han kallade

dem för de Mediceiska stjärnorna till det toskanska furstehuset Medicis

ära. Berättelsen om dessa sina upptäckter offentliggjorde Galilei i

ett arbete med titeln “Stjärnebudet“. Genom dessa upptäckter steg än

ytterligare hans rykte. Hertigen af Toskana belönade honom med skänker,

konungen af Frankrike bestälde nya stjärnor, hvilka skulle bära hans

namn, och kardinal Barberini, hvilken såsom påfve senare anordnade

processen mot Galilei, författade ett ode till hans ära. Under tiden

vägrade andra att tro på upptäckterna, ja kunde icke förmås att genom

en blick i kikaren öfvertyga sig om förhållandet emedan, som de

föreburo, hvad man där såg allenast var en sinnesvilla, framkallad af

djäfvulen.

 

Galilei öfvergick nu till studiet af planeten Saturnus, hvilken i

kikaren erbjöd en märkvärdig anblick. Han uppfattade saken så, som om

planetens skifva varit försedd med tvänne öron eller handtag. Först

Huygens lyckades förklara denna företeelse, hvilken från tid till

tid växlade utseende efter Saturnus’ läge i förhållande till solen

och jorden och visade sig bero på en platt ring, som fritt sväfvande

omgaf planeten. Hos planeten Venus fann Galilei, såsom Kopernikus

redan förutspått, olika faser, allt efter planetens ställning till

solen, så att planeten, liksom månen, än syntes rund, än formad som

en skära. Härmed var påtagligen visat, att planeten hade klotform samt

rörde sig rundt omkring solen. -- Galilei fann vidare med sin kikare

otaliga för blotta ögat osynliga fixstjärnor. Vintergatan och andra

smärre molnaktiga bildningar på stjärnhimmelen (_nebulosor_) upplöste

sig i hans kikare uti tätt hoppackade stjärnor. -- Slutligen riktade

han kikaren på solen och fann så på henne de s. k. _solfläckarna_,

mörka fläckar, som tid efter annan uppstå och småningom röra sig öfver

solskifvan. Galilei antog, likasom man nu för tiden håller före, att

dessa fläckar voro bildningar på solens yta. Af deras rörelse slöt han

till, att solen måste rotera omkring sin axel och bestämde nära riktigt

rotationstiden till en månad. Från annat håll, där man icke ville höra

talas om, att solen skulle vara behäftad med dylika ofullkomligheter,

sökte man göra troligt, att dessa fläckar härrörde af mörka kroppar,

som passerade förbi solskifvan. De franska och österrikiska

konungahusen täflade om äran att fästa sina namn vid dessa inbillade

stjärnor, hvilka ock på den tiden gingo under benämningen de Bourbonska

eller de Österrikiska stjärnorna.

 

 

 

 

4. Galileis stora arbete om världssystemen, hans försvar för läran om

jordens rörelse.

 

 

Alla dessa undersökningar och upptäckter voro egnade att rucka på

det bestående åskådningssättet, och äfven om de icke alla omedelbart

spelade en roll för undanträngandet af de gängse astronomiska

föreställningarna, så hafva de dock i så måtto bidragit därtill, som

de försatte de ofelbara Aristoteliska lärorna i misskredit. -- Länge

hade Galilei, som han själf berättar, varit betänkt på, att i ett enda

arbete sammanfatta allt hvad skäl och bevis hette för att vederlägga

de gamla världssystemen och försvara det Kopernikanska. Omsider kom

äfven denna afsikt till fullbordan i hans mest berömda arbete: “Samtal

om de två världssystemen, det Ptolemäiska och det Kopernikanska.“

Detta värk är indelat i fyra afdelningar. Den första afdelningen

behandlar Aristoteles’ indelning af världen i jordiska och himmelska

ting, af hvilka de förra äro förgängliga och, när de röra sig, röra sig

rätlinigt mot världens medelpunkt, d. v. s. falla mot jorden, de senare

däremot äro fullkomliga och oförgängliga och hafva den egenskapen att

röra sig i cirkelformiga banor. Galilei söker visa, att de jordiska

och himmelska tingen äro af samma art -- ex. månen -- och att himmelen

äfven är underkastad förändringar -- ex. 1) de ofta uppträdande och åter

försvinnande kometerna, 2) uppflammandet af tvänne nya stjärnor åren

1572 och 1601, 3) solfläckarna, hvilka uppstå och åter försvinna på

solen.

 

I den andra afdelningen följer frågan om jordens rotation. Utom

Ptolemäus’ bevis mot jordens rotation, som redan blifvit omnämt,

anfördes i hufvudsak häremot följande. Hvarje föremål, som kastas rätt

upp i luften, nedfaller på samma ställe, hvarifrån det uppkastades.

Detta vore omöjligt, om jorden rörde sig, ty medan stenen är i luften,

skulle jorden likasom glida undan under honom och han skulle då

nedfalla bakom det ställe där han blifvit uppkastad. Fåglarna skulle

icke våga lämna sina bon af fruktan att aldrig finna vägen tillbaka.

Skott, som afskötos i en viss riktning, skulle afvika från den samma.

Dessutom skulle genom denna rörelse uppstå en beständig stormvind,

hvilken skulle blåsa omkull alla på jorden befintliga föremål, i det

föremålen, som åtfölja jorden i dess rörelse, skulle genomskära den

omgifvande luften.

 

Hvar och en som företagit sig, att från däcket af en framilande båt

kasta ett föremål rätt upp i luften, inser grundlösheten af dessa

anmärkningar. Föremålet nedfaller på samma plats af däcket, där det

kastades upp, oaktat båten är i rörelse, och faller ej i sjön akterut.

Detta beror därpå, att föremålet i det ögonblick, det uppkastades,

innehade samma framåtskridande rörelse som fartyget och fortfarande

behåller denna rörelse, sedan det lämnat handen. Detta var ock Galileis

motbevis: alla kroppar på jorden, de må hvila på den samma eller

befinna sig i luften, ja luften själf, deltaga i jordens rörelse; och

_den rörelse, de en gång hafva, den kunna de icke af intet förlora_.

Det sista är hvad man kallar kropparnas _tröghet_, en för rörelseläran

ytterst viktig egenskap, som var okänd för de gamle, hvilka ansågo, att

för hvarje rörelse erfordrades en oupphörligt pådrifvande kraft. Om

luften medföljer i jordens rörelse, så kan ju icke häller någon vind af

oss förnimmas.

 

Efter detta anför Galilei sina egna skäl _för_ jordens rotation, hvilka

i sina hufvuddrag kunna sammanfattas på följande sätt. Är det först och

främst sannolikt, att den ofantliga fixstjärnsferen roterar kring den

obetydliga jorden? Ytterligare, om fixstjärnsferen, som själf roterar

under loppet af 24 timmar, har makt att i denna rörelse draga med

sig de från den samma åtskilda planeterna, huru skulle jorden ensam

kunna undandraga sig detta inflytande och förblifva i hvila? Om man

granskar himmelskropparnas rörelser, så finner man vidare, att deras

omlopp är desto långsammare, ju längre bort de äro belägna. Jupiters

månar äro de himmelskroppar, som ligga närmast sitt centrum (Jupiter).

Den närmaste månen behöfver till sitt omlopp kring Jupiter blott 42

timmar, den andra 2½ dag, den tredje 7 dagar, den fjärde 16 dagar;

vår egen måne behöfver till sitt omlopp en månad, Jupiter, som ligger

betydligt längre bort, 12 år och Saturnus, den aflägsnaste planeten, 30

år. Är det icke orimligt, att sedan omloppstiderna sålunda vuxit med

afstånden, den yttersta fixstjärnsferen skulle hafva en omloppstid af

24 timmar? Pekar icke analogien på, att denna sfer bör hafva en ytterst

långsam rörelse eller rent af vara orörlig? Och detta kan man antaga,

om man tillskrifver jorden en rotation på 24 timmar. Sålunda får banan

af ett föremål på jorden, såsom sig bör, den minsta omloppstiden,

emedan denna bana är den minsta af alla, som förekomma.

 

En för Galileis tid betecknande invändning var den, att om jorden såsom

Kopernikus antager, hade två rörelser, den dagliga och den årliga,

så borde den vara försedd med någon lem eller led, ty t. ex. djuren

hafva ju olika lemmar för att utföra olika rörelser. En enda blick

på rörelsen hos ett vagnshjul, som vrider sig kring sin axel, medan

det samtidigt rör sig framåt, borde hafva öfvertygat om, att en och

samma kropp kan samtidigt hafva två olika rörelser. Galilei tillgriper

emellertid icke detta försvar, utan säger blott, att djuren hafva sina

lemmar icke för att röra sig själfva utan för att röra olika delar

af sin kropp. Mot den anmärkningen, att jorden, såsom en förgänglig

skapelse, omöjligt skulle kunna röra sig beständigt, utan att, såsom

djuren, då och då genom hvila hämta nya krafter, svarar Galilei, att

djuren aldrig hvila från sina “naturliga“ rörelser, utan blott från de

oväsentliga. Så länge djuret lefver, andas det och hjärtat upphör först

med döden att slå.

 

I den tredje afdelningen af boken kommer ordningen till jordens

årliga rörelse kring solen. Stjärnsferen omsluter alla planetbanorna.

Att jorden icke kan befinna sig i medelpunkten för dem, det framgår

däraf, att planeternas afstånd från jorden undergå högst betydliga

förändringar. Att åter planeternas afstånd från jorden äro högst olika

vid olika tider, det följer af “de nya iakttagelserna“ (med kikaren).

Då planeterna synas ljus-svaga, ligga de långt borta från jorden,

och, i samma mån de närma sig till henne, tilltager deras glans. Att

Venus och Merkurius röra sig kring solen, det kan man lätt sluta till

af de fasväxlingar, som “nyligen“ blifvit upptäckta hos Venus. Endast

månen rör sig omkring jorden. Skulle någon haka sig fast vid denna

omständighet, så hänvisas på Jupiter, som omkretsas af 4 månar. I

Jupiterssystemet har man för öfrigt en bild i smått af hvad solsystemet

är i stort. -- Men antag, att man ej på annat sätt visste, antingen det

är solen eller jorden som rör sig; man skulle då kunna skaffa sig en

öfvertygelse härutinnan sålunda. Alla planeterna röra sig. De äro alla

mörka kroppar, som låna sitt ljus af solen, och så är äfven jorden.

Det ligger då närmare att antaga en rörelse hos jorden, likasom hos

planeterna, än hos solen, hvilken, likasom fixstjärnorna, tillhör

en annan grupp af himmelskroppar, nämligen de själflysande. Det är

därför påtagligt, att solen och fixstjärnorna äro orörliga. -- Vidare

föredragas Kopernikus’ skäl, hvarjämte Galilei visar, huru från

Kopernikus’ ståndpunkt vändpunkterna i planeternas rörelser enkelt

förklaras. -- Egentligen borde jordens rörelse omkring solen åstadkomma

en skenbar rörelse hos fixstjärnorna, men himmelssferen är för långt

aflägsen för att någon sådan rörelse skulle blifva märkbar.

 

Den sista afdelningen af Galileis arbete är egnad åt betraktelser öfver

_ebb och flod_ eller det fenomen, att hafvets vatten under dagens lopp

tvänne gånger stiger (flod) och tvänne gånger faller (ebb). Vi veta nu

för tiden, att detta beror därpå, att månen likasom en magnet drager

till sig oceanernas vatten, så att hafvets yta buktas uppåt på de

ställen, öfver hvilka månen ligger. Äfven på den rakt motsatta sidan af

jorden uppstår en likadan höjning, beroende däraf, att jorden drages

starkare till månen, än det på detta ställe liggande vattnet, som

attraheras svagare, emedan det är något längre aflägset från månen. Då

månen nu för hvarje dag beskrifver ett hvarf kring jorden, så måste,