Jorden och solsystemet 7
för ett och samma ställe på jorden, en höjning af vattnet tvänne gånger
inträffa, dels då månen befinner sig öfver den ifrågavarande delen af
hafvet, dels då månen befinner sig öfver den motsatta sidan af jorden.
_Kepler_, Galileis berömde samtida, framstälde denna förklaring af
ebb och flod; och Galilei uttrycker sin förvåning öfver, att en så
skarpsinnig man som denne, i detta afseende kunde så förirra sig.
Själf var han nämligen af annan åsikt. Han ansåg hafvets ebb och flod
såsom en omedelbar följd af jordens rörelse. Hur därvid tillgår kan
man enligt Galilei åskådliggöra genom en skål med vatten: står skålen
stilla är äfven vattnet i hvila; men rör man skålen något åt sidan
börjar vattnet genast skvalpa. Här är ej platsen att närmare ingå på
Galileis tankegång, som -- man måste erkänna det -- är bra förledande.
Galilei fäste stor vikt vid denna sin förklaring och ansåg sig i och
med den samma hafva gifvit ett af de viktigaste bevisen för jordens
rörelse.
5. Kätteriförföljelsen mot Galilei.
Härmed hafva vi anfört några hufvudsakliga punkter af hvad Galilei
hade att andraga mot sin samtids åsikter. Det stora antal anhängare,
han genom sin lärarevärksamhet förvärfvade, visar också, att hans
motståndares skäl, hvilka synas _oss_ inskränkta, äfven på den tiden
kommo till korta, när det kom till allvarlig undersökning. Men, såsom
vi anmärkt, det gälde här icke blott skäl och motskäl. Det gälde att
dana om en hel världsuppfattning, som under sekler slagit djupa rötter
i människonaturen och omhvärft alla föreställningar. Det gälde att tala
till en massa personer, hvilka, för öfrigt måhända högst framstående,
önskade blunda för den yttre erfarenheten, genomträngda som de
voro af en instinkt att icke se och dock tro. Om vi betänka, huru
medeltidens folk från släkte till släkte uppfostrats i undergifvenhet
för de åsikter, de ärft af högre stående folk, så var det äfven helt
naturligt, att man med största allvar kunde söka vederlägga alla
förståndsskäl med ett enkelt veto, hämtat ur gamla nedärfda läror. Och
man kan ej häller förundra sig, om myndigheterna i sin välmening gingo
för långt, då det gälde att försvara öfvertygelser, som för dem själfva
och för folket voro heliga, emot den fara, som hotade från vetenskapens
sida. Så blef förföljelsen emot de nya idéerna en naturlig följd af den
föregående utvecklingen.
Redan Kopernikus var på sin tid utsatt för angrepp. Men dels hade han
icke offentligt uttalat sig, dels voro dessa åsikter ännu så sällsynta,
att allvarligare åtgärder icke voro af nöden. Man nöjde sig med att
göra honom löjlig. Så framstäldes han bland annat såsom pajas uti
komedier. Martin Luther -- hvilken kännetecknade _astrologien_, eller det
då för tiden ytterst vanliga bruket att af stjärnornas lägen förutsäga
människors öden, såsom en “fin, om äfven något osäker konst“ -- skall om
Kopernikus hafva fält det yttrandet att: “Den narren vill vända upp
och ned på hela konsten Astronomia; men den Heliga skrift säger oss
att Josuah befalde solen stå still och icke jorden.“ På samma sätt
framdrogos en mängd andra bibelställen såsom bevis emot Kopernikus,
såsom psalm 93: “Nu är jorden väl grundad och skall icke kunna
flyttas“, och berättelsen om solförmörkelsen vid Jesu död, som varade
i tre timmar, hvilket skulle varit omöjligt, om jorden rört sig, o. s.
v. I det stora hela brydde man sig emellertid på den tiden icke mycket
om nyheterna och till och med påfven hade ingenting att invända mot
Kopernikus’ till honom egnade företal.
Annorlunda gestaltade sig saken i Italien på Galileis tid. Genom
Galileis föreläsningar och genom hans stora auktoritet hade de
Kopernikanska åsikterna vunnit en så stor spridning, att från kyrkans
synpunkt värklig fara ansågs vara förhanden. Åtgärder måste vidtagas
och lämpliga medel funnos. År 1542 grundlades af påfven Paul III en
undersökningsdomstol, kallad General-Inkvisitions-Kongregationen,
hvilken erhöll till uppgift att vaka öfver och bestraffa alla sådana
handlingar, som kunde betraktas såsom brott mot religionen och
kyrkan. Den skulle söka återföra till sanningen alla, som förirrat
sig och bestraffa dem som framhärdade i förryckthet eller fördömda
åsikter. De kardinaler, som voro denna domstols tjänstemän eller s. k.
_Inkvisitorer_, voro bemyndigade att i hela kristenheten inskrida på
hvarje ort och mot hvar och en, som gjorde sig skyldig till afvikelse
från den katolska tron eller var misstänkt för kätteri. De ägde rätt
att fängsla och (äfven till döden) döma sådana personer. Det var denna
institution, som tog saken om hand.
Galilei hade, som nämt, i Florens förvärfvat sig många ovänner. En
ordnad rörelse uppstod där mot honom och slutade med en formlig
angifvelse hos påfven Paul III mot Galilei såsom kättare och mot de
kopernikanska lärorna såsom irrläror. Påfven tillsatte en komité
för undersökning af förhållandet, och denna komité utlät sig om de
kopernikanska åsikterna om jordens rörelse, “denna falska Pytagoräiska
lära“, såsom varande “vetenskapligt oriktiga och stridande mot
den Heliga skrift.“ Därefter utfärdade Index-kongregationen för
förhindrande af åsikternas spridning ett dekret, genom hvilket
Kopernikus’ värk “Om omloppen“ samt ett arbete af munken Asturica,
kallat “Job“ och handlande om samma åsikter, belades med kvarstad
“tills de blifvit rättade“. Ett tredje arbete af karmelitermunken
Foscarini blef “helt och hållet förbjudet och fördömt“, emedan det
sökte visa, att de ifrågavarande åsikterna ej stodo i strid med den
Heliga skrift. Kopernikus’ bok underkastades äfven ett par år därefter
en granskning och utsläpptes sedan ånyo, rättad i den anda, att den
framstälda världsåsikten skulle framträda såsom ett blott antagande
utan värklighet. Så ändrad ansågs boken böra tålas, emedan den innehöll
“mycket i hög grad nyttigt för det allmänna“. De ändringar, som
vidtogos, inskränkte sig för det mesta till strykningar af enskilda ord
och uttryck. Så strökos alla ställen, där jorden omtalades såsom en
“stjärna“. Dessutom insköts uttrycket “hypotesen om“ på alla ställen,
där det talades om jordens rörelse.
Galilei hade, då frågan i Rom kom före, genast skyndat dit, för att
söka invärka på de maktägande. Men han lyckades icke härutinnan.
Han mottogs visserligen på grund af sitt stora anseende synnerligen
vänligt af kardinalerna och påfven, hvilken, efter hvad han själf
berättar, sade honom, att Galilei, “såväl hos honom själf som hos hela
Kongregationen stod så högt i aktning, att de icke lätteligen skulle
lyssna till förtalet om honom, och att, så länge _han_ lefde, Galilei
säkert kunde därpå lita.“ Icke förty erhöll kardinal _Bellarmin_ i
uppdrag, att för sig inkalla Galilei och förkunna honom Kongregationens
åsikt i frågan. Denna Galileis audiens var sannolikt af rent enskild
natur, och ett aktstycke, som vid den senare tillkomna rättegången
mot Galilei framdrogs såsom ett bevis, att Bellarmins förfarande mot
Galilei varit af officiel art, anses vara förfalskat. I själfva värket
erhöll Galilei en tid efter sitt besök af kardinalen ett egenhändigt
underskrifvet intyg af innehåll, att Galilei icke, såsom kringgående
rykten visste förtälja, inför honom eller eljes, så vidt han hade sig
bekant, afsvurit sina åsikter, utan att Bellarmin endast meddelat honom
Kongregationens förklaring, att Kopernikus’ lära “stode i strid mot den
Heliga skrift och därför icke kunde hållas för sann eller försvaras“.
Ett ytterligare försök af Galilei, att, efter det Urban VIII bestigit
den påfliga stolen, utvärka återtagandet af förbudet mot Kopernikus’
böcker, ledde icke häller till något resultat.
Huru mäktigt detta Kongregationens förbud värkade, kan man inse af den
ytterliga försiktighet, med hvilken man efter dess utfärdande måste
bemantla hvarje däremot stridande åsikt. Så beledsagade Galilei en
afskrift af sin afhandling om ebb och flod, som han öfversände till
ärkehärtig Leopold af Österrike, med ett bref, där det heter: “Jag
vet, att man måste tro och lyda myndigheterna, emedan deras uttalanden
härflyta från en djupare insikt, till hvilken min obetydliga ande icke
af sig själf kan nå; jag betraktar därför denna skrift, som grundar
sig på antagandet af jordens rörelse, såsom en dikt eller dröm. Men
äfven diktare sätta stundom värde på en eller annan af sina fantasier.
Så lägger jag värde på min ------ och sänder den, på det att det
ej skall gå denna, såsom andra af mina upptäckter, hvilka man velat
taga ifrån mig, utan att andra personer skola kunna intyga, att jag
varit den förste, som drömde om ett dylikt hjärnspöke.“ Med samma
af samhällsförhållandena betingade slughet gick han tillväga vid
författandet af boken “Om de båda världssystemen“. Den är skrifven i
form af ett samtal mellan tvänne anhängare af Kopernikus, Sagredo och
Sarpi samt en företrädare af de gamla åsikterna, benämd Simplicius. De
båda förre anföra ständigt de starkaste och mest bevisande skälen, men
icke förty får den i ordväxlingen svagare Simplicius alltjämt det sista
ordet. Hvad Galilei afsåg med detta lilla bedrägeri, vann han äfven, i
det hans bok af censorerna blef anbefald till tryckning. Först när det
var för sent, kom man underfund med misstaget. Agitationer sattes i
gång, man sökte inbilla påfven, att Galilei i Simplicius’ person velat
förlöjliga honom -- och det ryktbara åtalet af 1633 följde.
Galilei måste å nyo begifva sig till Rom, där en lång ransakning
påbörjades, under hvilken han tidtals befann sig i lindrigt fängelse i
Inkvisitionspalatset, men för det mesta tilläts att bo i det toskanska
sändebudets palats. Förhören skedde för slutna dörrar och Galilei
förbjöds vid påföljd af de strängaste straff att yppa, hvad som
förekommit. Det lades honom till last att hafva brutit emot kardinal
Bellarmins befallning att “på intet sätt hylla eller utbreda“ de
skriftvidriga åsikterna och att hafva fört censorerna bakom ljuset.
Förgäfves förklarade han sig icke kunna ihågkomma, att detta förbud
blifvit honom meddelat. Man stälde mot denna förklaring de tydliga
ordalagen i ett bland Inkvisitionens handlingar funnet aktstycke, utan
underskrift, och som, efter hvad den senare forskningen synes hafva
ådagalagt, sannolikt var förfalskat. Förgäfves företedde han kardinal
Bellarmins intyg. Saken antog en hotande natur. Man hade ännu i minne,
huru _Giordano Bruno_ med döden på bålet fått plikta för sina åsikter,
bland annat om jordens rörelse och världarnas flertal.[5] Galileis
vänner uppmanade honom också enständigt att begagna det tillfälle,
som erbjöds honom, att afsvärja sina åsikter. Han beslöt sig också
slutligen därför efter en strid med sig själf, som enligt samtidas
vitnesbörd fullständigt nedgjorde den då 70-årige gubben.
[5] Se n:r 18 af Verdandis Småskrifter, _Giordano Bruno_.
Så fördes Galilei den 23 juni 1633 till Minervakyrkan i Rom, där den
af anseende till personen mildrade domen upplästes. Det heter i den
samma: “Med anropande af vår Herres Jesu Kristi heliga namn och den
ärorika modern och obefläckade jungfrun Maria, påstå, förkunna, döma
och förklara vi genom detta slutliga utslag, som vi i sittande domstol
efter tillkallande af de ärevördiga teologie doktorerna och juris
doktorerna såsom våra rättsfullmäktige och enligt deras betänkande,
här fälla: ------ att du, ofvannämde Galilei, efter hvad under processen
förekommit och du själf som ofvan tillstått, inför denna heliga domstol
gjort dig särdeles misstänkt för kätteri, d. v. s. att du trott och
fasthållit en lära, hvilken är falsk och stridande mot den Heliga
skrift, nämligen: att solen är jordbanans medelpunkt och att den
samma icke går från öster till väster, att jorden rör sig och icke
är världens medelpunkt och att denna åsikt kan hållas för sann och
försvaras, sedan den dock blifvit befunnen och förklarad stridande
mot den Heliga skrift; att du till följd häraf är hemfallen åt alla
domar och straff, som genom de heliga lagarna och andra allmänna och
särskilda stadgar mot dylika felande blifvit bestämda och stadfästade.
Härifrån vilja vi förklara dig fri, om du med uppriktigt hjärta och
ohycklad tro afsvär, fördömer och förbannar ofvannämda irrläror och
kätterier och hvarje annan villfarelse, som strider mot den katolska
och apostoliska kyrkan, enligt det formulär, som dig af oss förelägges.
På det att denna din svåra och fördärfliga villfarelse och olydnad
ej skall blifva helt och hållet ostraffad, så bestämma vi, att din
bok “Samtal af Galileo Galilei“ genom en offentlig förordning skall
förbjudas; dig själf döma vi inför denna heliga rätt till fängelse
för en tid, hvilken af oss närmare bestämmes och ålägga dig såsom
en tjänlig botöfning, att under trenne år en gång i veckan uppläsa
de sju botpsalmerna, förbehållande oss att mildra, ändra, helt och
hållet eller delvis upphäfva nämda straff och botplikter.“ Af de
sju kardinaler, som suttit till doms, hade blott fyra underskrifvit
denna dom. Efter domens uppläsande uttalade Galilei knäböjande ett
edsformulär, hvari han högtidligen afsvor sina ofvan anförda åsikter.
Härefter hölls Galilei för formens skull tvänne dagar i fängelse. Sedan
han därpå en tid stått under uppsikt af erkebiskop Piccolomini i Siena,
tilläts han att flytta tillbaka till sin villa Arcetri utanför Florens,
dock under uttryckligt förbud att där umgås med någon.
댓글 없음:
댓글 쓰기