Jorden och solsystemet 2

Jorden och solsystemet 2

jorden ansåg han bero däraf, att de befunno sig uti en kringsvängande

rörelse kring denna. Från Mindre Asien, där A. tillbrakte sin första

tid, flyttade han sedermera till Greklands hufvudstad Aten. Här blef

han åtalad för att hafva förnekat gudarnas inflytande vid stjärnornas

rörelser, fängslades och dömdes till döden, men räddade sig genom att

fly.

 

Innan vi öfvergå till det närmast följande utvecklingsskedet, som

representeras af den s. k. _Pytagoräiska skolan_, skola vi korteligen

anföra hufvuddragen af stjärnornas skenbara rörelser på himmelen,

sådana som de omedelbart te sig för oss och som man redan under

forntiden hade iakttagit dem. Först och främst ser man, att det stora

flertalet stjärnor från dag till dag och från år till år befinna sig i

samma ömsesidiga lägen; de äro, hvad vi kalla _fixstjärnor_, och man

grupperade dem för öfversiktlighetens skull redan i gamla tider i s. k.

stjärnbilder såsom de allom bekanta Stora björnen, Orion o. s. v. Alla

dessa stjärnor hvälfva sig för hvarje dag rundt med himmelen i vidare

eller smärre cirklar. Men ibland dem finnes _en_ stjärna som icke

(för ögat märkbart) rör sig, utan ständigt bibehåller samma läge på

himmelen ett godt stycke öfver _horisonten_ eller synkretsen, gränsen

mellan jordytan och himlahvalfvet. Detta är den s. k. _polstjärnan_; i

grannskapet af den samma är den punkt af himmelen belägen som benämnes

_norra himmelspolen_, i närstående figur betecknad med _N_. Genom

denna punkt och den motsatta punkten på himmelen (_södra polen_, _S_,

i fig.) kan man tänka sig en axel dragen (_världsaxeln_), omkring

hvilken himlahvalfvet med stjärnorna utför sin dagliga vridning eller

_rotation_. En cirkel, som halfverar himmelen emellan de båda polerna

benämnes _ekvator_; alla rörelser äro paralella med denna. En stjärna

som ligger på ekvatorn går upp öfver horisonten rakt i öster (i punkten

_o_ i fig.), rör sig därefter i ekvatorns båge öfver horisonten; efter

ett halft dygn går den ned i västpunkten _v_, är sedan osynlig under

12 timmar, för att därefter å nyo gå upp i _o_. Å figuren finnes äfven

utmärkt en annan godtycklig stjärnas dagliga bana. Den går upp i _u_

och ned i _n_; den är synlig öfver horisonten desto längre tid, ju

närmare den ligger till nordpolen. Man inser äfven af figuren, att

somliga stjärnor, nämligen de, som ligga i grannskapet af nordpolen,

icke gå upp och ned; deras hela bana faller ofvan horisonten. Andra,

hvilka ligga i grannskapet af sydpolen, kunna, som man ser, aldrig nå

öfver vår horisont.

 

[Illustration: _Fig. 1._ Ett öga i _J_, jordytan med horisonten,

däromkring himmelssferen med ekvatorn.]

 

[Illustration: _Fig. 2._ Kring ögat _J_, såsom medelpunkt,

himmelssferen med ekvatorn och ekliptikan med solen (○), samt

zodiakbältet, inom hvilket utom solbanan alla planetbanorna ligga.]

 

Likasom fixstjärnorna, så synas äfven solen och månen deltaga i

himmelens dagliga rotation. Men man finner snart, att månen icke

är “fix“ utan ändrar läge bland stjärnorna; sammalunda flyttar sig

solen, ehuru långsammare än månen, hvarförutom solens rörelse är

svårare att upptäcka, emedan inga stjärnor synas, när solen är på

himmelen. Äfven om fixstjärnorna ständigt stode stilla öfver jorden,

skulle alltså solen och månen röra sig på himmelen och detta, såsom

iakttagelsen ger vid handen, i motsatt led mot himmelens och deras

egen dagliga rotation. Om man från dag till dag prickar in månens

läge bland stjärnorna på en himmelsglob, så finner man, att den på

_en månad_ rör sig rundt om himmelen i en cirkel. Samma förhållande

äger rum med solen, under _ett år_. Denna solens bana benämnes

_ekliptikan_. Detta ord, som kan öfversättas med “förmörkelselinien“,

har blifvit valdt därför, att förmörkelser inträffa just då, när månen

i sin bana korsar ekliptikan; är t. ex. solen händelsevis i samma

punkt af ekliptikan, så uppstår en solförmörkelse. Denna solens bana

sammanfaller ej med _ekvatorn_, utan bildar emot den senare en vinkel,

som kallas _ekliptikans oblikvitet_ (snedhet). -- Såsom solen och månen

sålunda skilja sig från fixstjärnorna genom en _egen rörelse_, så

finner man snart andra dylika rörliga himmelskroppar: _planeterna_

(irr-stjärnorna). Redan under den Joniska skolans tid var det bekant,

att morgon- och aftonstjärnorna voro en och samma planet (_Venus_),

som vandrade fram och tillbaka omkring solen och, i det den gick

förbi henne, öfvergick från morgon- till aftonstjärna eller omvändt.

Senare kände man äfven planeterna _Mars_, _Jupiter_ och _Saturnus_,

hvilka på ungefär 2, 12 och 30 år hvardera skrida himmelen rundt. Alla

dessa banor på himmelen löpa mycket nära solens bana, ekliptikan,

och ligga öfverhufvud inom ett smalt bälte utefter ekliptikan, som

kallas _zodiaken_ (djurkretsen) och som indelas i 12 lika afdelningar

med hvar sin stjärnbild. Det är samma stjärnbilder, Väduren, Oxen,

o. s. v., som i vår almanacka angifvas med de fantastiska tecknen i

kolumnen Mån. Tilläggom observationerna på sol- och månförmörkelser

samt månens _faser_, eller de olika skeden månen genomgår från ny-

till fullmåne och från fullmåne till ny, så hafva vi sammanstält de

hufvudsakligaste af de astronomiska företeelser, som omedelbart tränga

sig på oss och med hvilka man äfven var förtrogen på den aflägsna tid,

som sysselsätter oss. Det gälde att förklara dem.

 

Vi hafva sett, huru de älsta astronomerna icke förmådde höja sig öfver

den åsikt, enligt hvilken jorden är en platt skifva, men huru de dock

i så måtto intogo en framskriden ställning, att de ansågo himmelen för

ett _helt_ klot af kristall, omgifvande jordens hela landområde. På

detta klot voro stjärnorna fästade och beständigt där till finnandes,

äfven då de, framskridande under människornas fötter, voro skymda

för deras blickar, eller när solen om dagen förtog deras glans. Och

dessa stjärnor, som blifvit afhända den gudomliga natur, man förut

tillskrifvit dem, de ansågos som föremål, danade af samma material som

jorden själf. Solen och månen voro såsom jorden platta skifvor. Här stå

vi framför ett världssystem i smått format, om hvilket vi nu för tiden

hafva svårt att föreställa oss, att det på fullt allvar varit antaget

icke blott af den stora massan af folket, utan äfven af de djupast

tänkande. Men ju mera man lyckas sätta sig in på den ståndpunkt, de

intogo, innevånarna inuti den väldiga kristallsferen, desto mera skall

man förstå att värdera de framsteg, som inneburos i de åsikter, hvilka

den Pytagoräiska skolans män utvecklade och framställde.

 

[Illustration: _Fig. 3._ Från jorden ser man i _a_ fullmåne ○, i _b_

halfmåne ◐ o. s. v.]

 

[Illustration: _Fig. 4._]

 

_Pytagoras_ antages hafva lefvat mellan 570 och 470 f. K. Efter att

länge hafva vistats på utländska resor, exempelvis i Egypten, bosatte

han sig i Kroton, en grekisk koloni i södra Italien, och grundlade där

en skola, som länge fortlefde i form af ett slags frimurareförbund af

lärde män, hvilka sins emellan stodo i liflig samfärdsel, men af ett

eller annat skäl afhöllo sig från att till en större allmänhet utbreda

sina åsikter. -- I olikhet med sina föregångare antog Pytagoras, att

jorden var ett stort, _fritt sväfvande klot_, hvilket för öfrigt på

alla håll var bebott af människor. Detta klot befann sig i medelpunkten

af hela världen, som själf antogs vara klotformig eller, som man säger,

_sferisk_. Till dessa åsikter synes han hafva kommit, sedan han af

månens faser slutit sig till att månen var en klotrund kropp. Det är

nämligen lätt att se, att månen skall förete just sådana växlingar som

dess faser, om den är klotformig. Ty af den halfva af månklotet, som

är vänd mot oss, kunna vi blott se det parti, som är belyst af solen.

Allt efter månens olika ställning till jorden och till solen, hvilken

senare vi föreställa oss lysa från höger i närstående figur, skall

månen sålunda presentera oss en belyst yta (eller fas) af olika storlek

och form; och endast under antagande af att månen är klotformig kan man

på detta sätt göra sig reda för dess bekanta växlingar ända från den

fullt belysta månskifvan (i fig. vid _a_) till den smala skäran (läget

_c_ i fig.). Såsom månens yta, betraktad äfven med blotta ögat, gaf

anledning att antaga, så förestälde sig Pytagoras den samma försedd med

bärg och dalar samt land och haf; för öfrigt antogs den befolkad af ett

jättesläkte. På samma sätt som månen var det, så antog nu Pytagoras

äfven, att solen var klotformig, och likaså ansåg han planeterna såsom

sferiska världar, liknande vår jord; blott till följd af deras stora

afstånd från jorden syntes de så små och obetydliga. -- Men fans det

sålunda för öfrigt likhet mellan jorden och himmelskropparna, särskilt

den bärgiga månen, hvarför skulle då icke äfven jorden vara klotformig

så som de andra? Ett ytterligare stöd för åsikten om jordens sferiska

form framgick af Pytagoras’ mening om förmörkelserna. -- Redan före

hans tid antog man, att förmörkelserna uppkomma därigenom, att mörka

kroppar komma framför solen och månen och skymma dessa. Det antogs

äfven allmänt, att månen var den mörka kropp, som vid solförmörkelserna

trädde emellan åskådaren och solen. Om månens bana på himmelen precis

sammanfölle med ekliptikan, så skulle vi i själfva värket hafva en

solförmörkelse i hvarje månad, i det att månen i sådant fall en gång

för hvarje dess omlopp skulle passera icke blott förbi, utan rätt öfver

solskifvan. Med afseende på solförmörkelserna var man sålunda på det

klara. Men hvilken den mörka kropp var, som vid månförmörkelserna gled

fram öfver månens skifva, det var en fråga, hvars lösning man förgäfves

hade sökt. Det djärfva svar, Pytagoras lämnade därpå, förklarade, att

det var _jorden själf_, som vid dessa tillfällen trädde mellan sol och

måne och beskuggade den senare. Och i den synbarligen runda skugga, som

jorden vid dessa tillfällen kastade på månen, kunde man, enligt hvad

Pytagoras framhöll, med sina ögon läsa ett omedelbart bevis på jordens

runda form.

 

Kring jorden tänkte sig Pytagoras nu de “sju planeternas“ banor

anordnade, innerst månens, därefter i ordning Venus’, Solens, Mars’,

Jupiters och Saturnus’. Det hela omslöts af fixstjärnornas roterande

kristallsfer. I världens, d. v. s. jordens, medelpunkt brann en helig

eld, _Hestia_, sinnebilden af en kraft, som satte allt i gång och

styrde himlakropparnas rörelser.

 

Likasom Pytagoras tänkte sig himmelskropparna till sin storlek

jämförbara med jorden, så erhöll äfven hela hans system dimensioner,

som, i förhållande till de förut antagna, voro jättelika. Och dock

antogs afståndet från jorden till den yttersta eller fixstjärnsferen

icke större än ⅙ af det värkliga afståndet till månen. De olika

himlakropparnas afstånd från jorden förestälde han sig bestämda

enligt samma lag, som anger afståndet af tonerna i en tonskala till

grundtonen. Vid himlakropparnas rörelse alstrades härigenom en musik,

“sferernas harmoni“, hvilken emellertid förklingade ohörd af de

ofullkomliga väsen, hvilka dvaldes innanför månens sfer (“under månen“).

 

Bland Pytagoras’ efterföljare träffa vi flere, hvilka tillskrefvo

jorden rörelse och yttrade sig om dess plats i världssystemet på

ett sätt, som gör oss förvånade, att icke hela sanningen med ens

framtogs och att det skulle förlöpa ett tjugutal århundraden, innan

dessa läror åter upptogos, för att sedan blott småningom arbeta sig

fram mot ett envist motstånd. En af Pytagoras’ efterföljare tänkte

sig världens medelpunkt med dess ureld Hestia förlagd utom jorden

och antog, att den senare för hvarje dag beskref en cirkelformig

bana kring Hestia. På detta sätt kunde han enkelt förklara, hvad vi

uppfatta såsom himmelens dagliga rörelse, och huru _alla_ himlakroppar,

äfven planeterna, deltaga i denna rörelse. Såsom ett exempel på något

liknande kan anmärkas, huru en person, som åker i en slängkälke, ser

alla kringliggande föremål med svindlande fart vrida sig rundt omkring

honom, på alldeles samma sätt, som om han själf befunnit sig stilla

och någon värkligen kunnat vrida hela omgifningen omkring honom med

samma hastighet men åt motsatt håll mot kälken. -- Denna något konstlade

åsikt omändrades och förenklades snart, så att den helt och hållet

öfverensstämde med vår nuvarande. Den bekante tänkaren _Plato_

(429-348 f. K.) hyllade på sina äldre dagar den meningen, att jorden

roterar kring en genom dess medelpunkt gående axel.

 

Men icke nog därmed; ett århundrade därefter var man i Grekland

betänkt på rättsligt åtal mot en man, som ville göra gällande, att

solens _årliga_ rörelse på himmelen, likasom himmelens dagliga rörelse

kring jorden, blott var ett sken, framkallat af en årlig rörelse af

jorden själf kring solen. Denne mans skrifter hafva icke kommit till

eftervärlden, men vi hafva fått kännedom om förhållandet bland annat

genom en berättelse af historieskrifvaren Plutarkus, där det på ett

ställe heter:

 

“Må vi blott, min vän, icke få oss en kättareprocess på halsen, såsom

en gång Kleantes yrkade, att hela Grekland borde ställa _Aristarkos_

från Samos inför rätta, honom som ville förflytta världens heliga

härd, i det nämligen den mannen, för att riktigt kunna förklara

himmelsföreteelserna, lät himmelen stå stilla och jorden däremot

fortskrida i en sned bana (ekliptikan), och tillika lät henne vrida sig omkring sin egen axel.“