Jorden och solsystemet 1

Jorden och solsystemet 1

Jorden och solsystemet

Några blad ur historien om vetenskapens strider

 

Author: Karl Brohlin

Innehåll.

 

Inledning 3.

 

1. Den äldre riktningen inom den grekiska astronomien, det

pytagoräiska världssystemet samt Kopernikus’ förelöpare 5.

 

2. Den senare riktningen inom den grekiska astronomien,

_Kopernikus_ och det kopernikanska världssystemet 18.

 

3. _Galileo Galilei_, hans lif, hans upptäckter på himmelen

med kikarens tillhjälp 28.

 

4. Galileis stora arbete om världssystemen, hans försvar

för läran om jordens rörelse 33.

 

5. Kätteriförföljelsen mot Galilei 37.

 

6. _Kepler_ och _Newton_, himlakropparnas värkliga rörelser

och den allmänna tyngden såsom deras orsak 43.

 

7. Några nutida bevis för jordens rörelse 51.

 

STOCKHOLM.

ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1889.

 

 

 

 

Inledning.

 

 

Hvar och en, som blifvit delaktig af undervisningens första grunder i

vår tid, känner till och tror mot sina sinnens omedelbara vitnesbörd,

att den jord, han lefver på, är ett stort, fast klot, som dagligen

svänger rundt, eller som man säger _roterar_, kring en axel, som tänkes

gå genom det sammas medelpunkt. Han vet, att detta klot dessutom rör

sig omkring solen, ett hvarf för hvarje år, uti en nära cirkelformig

bana, hvars _radie_ -- afståndet från solen -- har den för honom nästan

ofattbara längden af 14 millioner mil. Han vet, att jorden icke är

ensam om denna dans kring solen, att flere andra dylika jordar som hans

egen på större eller mindre afstånd från solen kretsa kring henne i

cirkelformiga banor, allt under det de rotera omkring sina axlar.

 

Vi veta äfven, att man icke alltid hyst samma åsikter, att folkens

religiösa urkunder påbjuda en annan uppfattning och att, för icke allt

för många mansåldrar sedan, läran om att jorden befann sig i evig hvila

i världens medelpunkt till den grad genomträngde folkmedvetandet från

ofvan allt ned igenom, att den, som då förkunnade våra dagars åsikt i

frågan, ansågs för löjlig, när han icke drabbades af förföljelse.

 

Åsikten om jordens rörelse och därmed sammanhängande förhållanden

uppträder i vår tid nästan såsom själfklar och med samma stora

auktoritet, som af medeltidens folk tillskrefs det Tridentinska mötets

beslut om, att den befann sig i hvila. Är denna åsikt sålunda i och för

sig tämligen alldaglig och allbekant, så är detta dock måhända icke

fallet med de skäl, som stödja den samma. Dessa skäl ligga i själfva

värket, om saken närmare skärskådas, icke så nära till hands. Om därför

en framställning af dessa skäl redan på denna grund kan göra anspråk

på uppmärksamhet, så äger detta rum i ännu högre grad, om man ser saken

an i en historisk dager.

 

Astronomiens historia är i flere afseenden af allmänt intresse. I

första hand gäller detta därför, att astronomiens utveckling bland

alla vetenskapers är måhända den enklaste och på samma gång den mest

typiska. Härtill kommer, att man är i tillfälle att följa den samma

långt tillbaka i forntiden, under hvilken vetenskapen redan ägde en

jämförelsevis hög fulländning. Vi skola sålunda framdeles se, att

vår egen åsikt om planetsystemets sammansättning på det närmaste

sammanhänger med den senare uppfattningen hos grekerna. Efter den

gamla tidens slut upptogos och fortfördes resultaten af grekernas

vetenskapliga arbete af araberna, under det att medeltidens germaner

blott småningom och på ett osjälfständigt sätt lärde känna dessa

resultat och tillegnade sig dem med samma slafviska tillförsikt

för det sanna som för det falska däruti. När vid medeltidens slut

tanken började frigöras, medveten om sin egenskap att vara den enda

tillförlitlige skiljedomaren i alla frågor och af sin högre rätt

gent emot den obetänkta tron på auktoriteter, då var det måhända på

det astronomiska området, som denna brytning med det förra var af

häftigaste art och af den ödesdigraste betydelse för de förut gängse

tänkesätten och världsåsikterna. Särdeles från denna tid innehåller

astronomiens historia åtskilliga ämnen för själsstudium, mången maning

till fördragsamhet i åsikter. Slutligen har denna vetenskap städse

stått i växelvärkan med de religiösa föreställningarna. Flere äldre

folks religioner bestodo ju t. ex. just i stjärndyrkan. Många religiösa

dogmer och tänkesätt hafva äfven sedan astronomiens pånyttfödelse vid

medeltidens slut fått maka åt sig eller omforma sig i modernare stil ej

minst till följd af ett omildt inflytande af denna vetenskaps omutliga

fakta. Måhända hafva vi rätt att tillägga, att vetenskapen ännu icke

spelat denna roll till slut, att undervisningen ännu har åtskilligt

att göra med att på tänkandets olika områden tillämpa den världsåsikt,

genom hvilken jorden, människans hemvist och världens f. d. medelpunkt

får sig anvisad plats såsom en obetydlig medlem af _ett_ bland otaliga

solsystem.

 

I den framställning af åsikterna om solsystemets sammansättning och

rörelserna inom det samma, som vi i det följande gå att lämna, skola

vi först söka visa huru åskådningen från älsta tider följdriktigt

utvecklat sig till vår egen ståndpunkt i frågan, i sina hufvuddrag

faststäld af _Kopernikus_ i början af nyare tiden. Härefter skola

vi anföra några drag från kampen för utbredandet af Kopernikus’

åsikt hufvudsakligen genom _Galilei_, sedermera följa astronomiens

ytterligare utveckling genom _Kepler_ och _Newton_, samt slutligen

sammanställa några af de skäl, genom hvilka den moderna vetenskapen

sagt sitt afgörande ord i frågan.

 

 

 

 

1. Den äldre riktningen inom den grekiska astronomien, det pytagoräiska

världssystemet, samt Kopernikus’ förelöpare.

 

 

Astronomiens älsta historia förlorar sig i mörker. De första teorier

om stjärnorna, som man anträffar hos grekerna äro redan tämligen långt

framskridna från den ståndpunkt, som naturmänniskan eller barnet

intager vid betraktande af himmelen. Detta är orsaken hvarför man

antager, att grekerna erhållit sin första astronomiska lärdom från

andra folk, hos hvilka man velat förlägga vetenskapens vagga, såsom

egypter, inder, babylonier. Man anträffar äfven hos dessa folk urgamla

spår till astronomiska kunskaper. Sålunda hade _egypterna_ en klar

föreställning om väderstrecken, såsom man kan se af deras ända till

6,000 år gamla pyramider, hvilka äro bygda noga i norr och söder.

De hade veterligen bestämt årets längd till 365¼ dagar och hade åt

sig utbildat en vetenskaplig tideräkning, hvilken, såsom en trons

tjänarinna, hade till förnämsta uppgift att bestämma tidpunkterna för

deras religiösa fester. Äfven _babylonierna_ kände årets längd. Att

de under långliga tider sysselsatt sig med astronomiska iakttagelser

framgår dessutom däraf, att de hade upptäckt en viss lagbundenhet hos

månförmörkelserna, nämligen så att efter en tidrymd (den s. k. _Saros_)

af 223 månader förmörkelserna följa på hvarandra med samma mellantider

som under den gångna perioden. Deras lärde prester (kaldeerna) voro

härigenom i stånd att förutsäga månförmörkelserna, äfven om de ej kunde

förklara deras tillkomst. Att äfven i _Kina_ konsten att förutsäga

förmörkelser från fordom var känd, framgår af en berättelse om huru

år 2159 före Kristus tvänne astronomer Hi och Ho, hvilka hade dylika

förutsägelser till sin ämbetsplikt, skola hafva blifvit afrättade för

försummelse härutinnan. Enligt en annan kinesisk berättelse skall en

kejsare omkring 2357 f. K. hafva bestämt läget af solens årliga bana på

himmelen. De älsta kinesiska uppteckningar innehålla äfven mångahanda

observationer af kometer och stjärnfall. Kometerna observerades äfven

af babylonierna. Egendomligt nog synas dessa, i olikhet med andra folk,

icke hafva betraktat kometerna såsom underbara uttryck för gudomlig

vrede, utan såsom vanliga naturföreteelser, för hvilka de icke hyste

fruktan. Man jämföre härmed följande ord ur en af judarnas heliga

böcker: “Hör hvad Herren säger Dig, Israels hus: hämta icke lärdom af

främmande folks villfarelser; frukta icke himmelens tecken, såsom de

främmande folken göra.“

 

Sålunda finnas visserligen hos många gamla folk spår af astronomiska

insikter. Men säkert är att inga åsikter om världen såsom ett helt,

om dess byggnad och natur (_kosmologi_) i högre grad utbildades förr

än hos grekerna. Den afstängdhet, som förordas i Jehovas här ofvan

anförda ord till judarna, må väl förklara detta folks egendomliga

uppfattning, enligt hvilken man synes hafva antagit formen af en kub

för den jord, om hvars underbara framtrollande med alla dess tillbehör

den bekanta berättelsen i Moses’ första bok förtäljer. Eljes synes hos

de flesta folk den ursprungliga uppfattningen helt naturligt hafva

varit, att jorden utgjordes af en platt skifva, omgifven t. ex. i den

nordiska sagan af en ofantlig orm, i den grekiska af en flod. En dylik

uppfattning tillskrifver man äfven de första representanterna af den

s. k. _Joniska skolan_ i Grekland. Grundläggaren af denna skola var

_Thales_ (639-548 f. K.) från staden Milet i Mindre Asien. Enligt

dennes åsikt var jorden en platt skifva, simmande på vattnet, öfver

hvilket himlahvalfvet var stjälpt såsom en klocka. Man synes ej hafva

tillskrifvit detta hvalf större utsträckning, än att det bekvämligen

skulle räcka öfver de högsta bärgen. När solen och stjärnorna gingo

ner vid synkretsen, släcktes de i vattnet och simmade sedan rundt

omkring jorden för att därefter ånyo tändas och gå upp på sina gifna

ställen. Från denna barnsliga ansats till förklaring stammar en

fortgående utveckling hos Thales’ lärjungar och efterföljare. Sålunda

ersatte _Anaximander_ detta hvalf med ett klotformigt skal, som från

alla håll omslöt den i alla händelser såsom platt uppfattade jorden.

Detta skal förestälde han sig bestå af genomskinlig kristall och

utanför det samma lågo sol och måne. Såsom ett stort framsteg kan

betecknas, att han tänkte sig jorden _utan underlag_, fritt sväfvande

i hvila, emedan den, såsom belägen i _sferens_ (= klotets) medelpunkt,

“icke hade skäl att mera falla åt det ena hållet än åt det andra“.

En annan af Thales’ efterföljare, _Anaxagoras_, var den förste, som

påvisligen tänkte sig himmelssferen vrida sig såsom ett helt kring

sin axel (_rotera_), hvarigenom alla stjärnorna under dygnets lopp

kommo att beskrifva cirklar än öfver jorden och än, sedan de gått ned,

under jorden. Af ett meteorstensfall skall han hafva blifvit brakt på

tanken, att solen, månen och stjärnorna voro danade af samma ämnen som

jorden och följaktligen tunga. Att de, det oaktat, icke nedföllo på