Jorden och solsystemet 3

Jorden och solsystemet 3

Hvem har icke märkt, när tvänne mötande bantåg stå på en station och

det ena tåget sätter sig i rörelse, huru man ett ögonblick tvekar,

hvilketdera tåget det egentligen är som går, tills man kastat en blick

på den omgifvande nejden för att öfvertyga sig? Det sakförhållande, som

denna allmänna iakttagelse innebär, nämligen att man icke, genom att

iakttaga blotta rörelsen, kan afgöra, huruvida det är det betraktade

föremålet eller åskådaren som rör sig, detta har varit bekant sedan

älsta tider. Det erkändes af Kopernikus’ och Galileis vedersakare;

Aristarkos och hans meningsfränder liksom hans motståndare voro ense

därom. Också kunde Aristarkos endast påvisa att den ena sortens

förklaring var lika duglig som den andra. Man kunde antingen antaga

himmelen stillastående och jorden roterande eller jorden stillastående

och himmelen roterande, och å andra sidan kunde man, för förklaring

af solens årliga rörelse på himmelen, med lika rätt förutsätta solen

stillastående och jorden beskrifvande en årlig bana kring solen som

det motsatta. Åberopade nu Aristarkos för sannolikheten af sin åsikt

den större enkelhet, som antagandet af jordens rörelse kring solen

och dess rotation kring sin axel, medförde, så stötte han, såsom den

anförda berättelsen låter oss förstå, på motstånd från den gängse

uppfattningen, den enda rätta, till religiös öfvertygelse vordna tron.

Men han mötte säkerligen äfven rent vetenskapligt motstånd. Liksom

vi göra vår reskamrat uppmärksam på träden och husen, då han säger,

att han ej kan afgöra, om det är hans egen kupé som rör sig eller

det andra tåget, så pekade Aristarkos’ motståndare på fixstjärnorna

och menade, att dessa borde likaväl som solen synas röra sig med en

skenbar årlig rörelse, om det var sant, att jorden själf och icke solen

rörde sig. Aristarkos svarade på denna anmärkning genom att utvidga

världssystemets dimensioner och säga, att fixstjärnorna voro så långt

aflägsna, att hela jordens bana kring solen i förhållande till deras

afstånd var försvinnande liten och att på detta sätt ingen skenbar

årlig rörelse hos stjärnorna kunde blifva märkbar.

 

[Illustration: _Fig. 5._]

 

Till dessa exempel på åsikter, hvilka under forntiden utgjort

föregångare till vår moderna uppfattning, kan ytterligare läggas

följande. Vi hafva nämt, huru planeten Venus rör sig fram och tillbaka

åt båda sidor om solen och aldrig mycket långt aflägsnar sig från

solens grannskap, hvarför den ock går upp strax före eller ned strax

efter solen såsom morgonstjärna eller aftonstjärna. Detta tyder på

ett nära samband mellan solen och planeten. Också fann sig astronomen

_Heraklides_ häraf föranledd, att för förklaringen af planetens

rörelse antaga _Venus röra sig i en cirkel omkring solen_, under det

att solen själf, likasom äfven alla öfriga planeter, antogs beskrifva

en cirkelformig bana kring den fasta jorden. Om saken förhåller sig

så, är det ju påtagligt (se fig. 5, i hvilken _J_ betyder jorden, _S_

solen och _V_ Venus) att Venus’ skenbara rörelse på himmelen skall te

sig sådan som vi iakttaga den, framåt- och tillbakaskridande, i det vi

se den värkliga rörelsen aftecknad på himlahvalfvet. Hade Heraklides

företagit samma anordning äfven af de öfriga planeterna, så skulle han

hafva erhållit det system, som en tid efter Kopernikus uppstäldes af

den danske astronomen _Tyko Brahe_, enligt hvilket _samtliga planeter

röra sig kring solen_ och _solen med hela sitt följe af planeter kring

jorden_.

 

Såsom man ser funnos hos de gamle på flere områden frön till de

åsikter, till hvilka vi själfva bekänna oss. Det är äfven bekant, att

Pytagoräerna förestälde sig, att solen, månen och planeterna, likasom

jorden, rotera kring sina axlar, samtidigt med att de framskrida i sina

banor. Går man längre fram i tiden, så träffar man allt fortfarande,

om äfven sparsamt, spår af gamla kosmologiska åsikter. Af en viss

Kleomedes ungefär ett sekel efter Kristus hafva vi i behåll ett värk

innehållande flere yttranden i den vägen. Så säger han bland annat:

“Fixstjärnornas antal är oräkneligt -- de äro sannolikt lika stora som

solen, somliga kanske större och vore solen längre bort, skulle den

taga sig ut som en fixstjärna. -- Hvad planeterna beträffar, känna vi

blott sju, men det finnes sannolikt ett större antal.“[1] Om jorden

yttrar han: “Om vi befunne oss på solen, så skulle jorden vara osynlig

till följd af sin litenhet eller den skulle synas som en mycket liten

stjärna“. “Månen“ -- säger han -- “är en mörk kropp, som lånar sitt ljus

från solen -- den har inflytande på flera saker här på jorden: den

är säkerligen orsaken till hafvets ebb och flod“ o. s. v. En annan

författare synes i enlighet med det värkliga förhållandet, tänka sig

fixstjärnorna utströdda öfver allt i rymden och icke, såsom så länge

förblef vanligt, såsom fastnaglade på en sfer, i det han säger: “Man

får icke föreställa sig, att alla stjärnor ligga på samma yta, utan

att somliga äro högre, andra lägre; ty vår syn förmår ej fatta någon

skilnad i höjd.“

 

[1] I slutet af 1700-talet upptäcktes en ny större planet

Uranus utanför Saturnus och på 1840-talet likaledes en större

planet Neptunus utanför Uranus. Dessutom hafva under loppet

af vårt århundrade icke mindre än 287 smärre planeter blifvit

upptäckta, alla liggande mellan Mars och Jupiter.

 

Alla dessa tankar, af hvilka många bära nutidens egen prägel, hafva

blifvit tänkta mer än tusen år före inkvisitionsprocessen mot Galilei

(se nedan). Men man må icke föreställa sig att de på sin tid voro

allmänt gängse bland folket eller ens bland vetenskapsmännen. Tvärtom,

de voro endast enstaka meningsyttringar gent emot en förhärskande

föreställning af helt annan art. Den pytagoräiska åsikten om jordens

klotform upptogs och behölls väl af astronomerna, emedan man hade

påtagliga bevis för den saken. Angående jordens rörelse, såväl kring

sin axel, som omkring solen, hafva vi redan nämnt, att säkra bevis på

den tiden icke kunde företes, och att man på vetenskapens dåvarande

ståndpunkt på sin höjd kunde påstå, att de båda stridiga antagandena

voro lika möjliga. De gamle astronomerna voro därför i sin fulla rätt,

då de återgingo till åsikten om jordens orörlighet och dess fixa

läge i världens medelpunkt, så mycket mera som framdeles vissa skäl

utvecklades för denna åsikt, hvilka för den tiden kunde göra anspråk på

bevisande kraft. Vi återkomma därtill vid framställningen af Galileis

uppträdande. Såsom hufvudsumman af den grekiska astronomien var och

förblef sålunda allt framgent den pytagoräiska läran: en orörlig,

klotformig jord i världens medelpunkt och kring denna medelpunkt en rad

af kristallsferer, hvar och en bärare af en himmelskropp.

 

Denna för oss så motbjudande åsikt om de kring jorden roterande

kristallsfererna, kunde nu visserligen, åtminstone lika litet som

åsikten om jordens rörelse, bevisas. Antingen man ansåg sig behöfva

dem för att förklara, att himmelskropparna ej föllo ned, eller om det

var blott genom exemplets makt, denna lära utan stöd i värkligheten

bibehöll sig emellertid segt bland astronomernas föreställningar. Ju

mera iakttagelserna på planeterna skärptes, desto mera visade sig

emellertid detta maskineri otillräckligt för rörelsernas förklaring. I

stället för att då öfvergifva det samma, gjorde man det emellertid i

stället mer och mer invecklat genom tillfogande af nya kristallsferer.

Så måste man för att noga återgifva solens rörelse, antaga henne

fastnaglad på en första sfer, hvilken roterade kring en axel, löpande

i en andra sfer, som i sin ordning roterade kring jorden. Sammalunda

för månen och för planeterna. Småningom tillfogades ytterligare nya

sferer, tills systemet slutligen nådde höjdpunkten af förveckling genom

den berömde _Aristoteles_ (384-322 f. K.), som fann användning för icke

mindre än 56 stycken.

 

Då systemet icke förty förblef otillfredsställande, skall han hafva

sammankallat en astronomisk kongress till Aten för att utreda saken,

men som det synes utan resultat. Härefter började det småningom

öfvergifvas hos grekerna, för att sedan å nyo upptagas af medeltidens

folk, hvilka hämtade största delen af sin naturvetenskapliga vishet ur

Aristoteles’ skrifter. Denne var äfven en ytterst lärd person och hade

i sina arbeten sammanställt det mesta af sin tids vetande. Sedan han en

längre tid varit Alexander den stores lärare och sedermera hans kamrat

under flera af hans fälttåg i främmande länder, flyttade han till Aten

och utbildade där en skola. Härifrån måste han emellertid fly, förföljd

som han blef dels för sina läror, dels af politiska skäl. Efter detta

bosatte han sig på ön Euböa, hvarest han skall hafva tagit sig af daga

med gift, af fruktan att blifva utlämnad åt atenarna.

 

 

 

 

2. Den senare grekiska astronomien, _Kopernikus_ och det kopernikanska

världssystemet.

 

 

Efter Egyptens eröfring 332 f. K. genom Alexander den store, grundlade

denne därstädes en stad, Alexandria, ämnad till en medelpunkt för

världshandeln. I denna stad uppstod snart ett vetenskapligt lif af

genomgripande betydelse, representerat af en rad af framstående

vetenskapsmän, hvilka man plägar sammanfatta under benämningen den

_Alexandrinska skolan_. Största delen af dessa män voro astronomer. De

astronomiska arbeten, som här utfördes, utgöra i flera afseenden en

förebild af tillvägagåendet i den moderna vetenskapen. Och en mängd af

de astronomiska spörsmål, som upptaga nutidens astronomer, de väcktes

redan och behandlades af dessa män. Försök gjordes till bestämning af

jordens dimensioner äfvensom af himlakropparnas afstånd, stjärnorna

bestämdes till sina lägen och infördes i kataloger, nya instrument för

iakttagande af himlakropparna uppfunnos o. s. v. Akademien i Alexandria

ägde ett ofantligt bibliotek, som mot slutet af akademiens tillvaro

till största delen genom brand förstördes, dels vid ett anfall af de

kristna under en ärkebiskop Theodosius, dels vid ett senare tillfälle,

då Alexandria eröfrades af muhamedanerna. Här är icke platsen att

utförligare redogöra för den mängd intressanta resultat af en hög

bildning, som oaktat denna förstörelse nått till eftervärldens kunskap.

Vi skola blott antyda några af dem, som omedelbart beröra vårt ämne.

 

Låtom oss, för att bättre inse halten af de nya astronomiska

åsikterna, anmärka, att de Alexandrinska vetenskapsmännen insågo

fruktlösheten af den föregående världsförklaringen med alla dess

kristallsferer, att de själfva kände sig vanmäktiga inför försöket

att förklara himmelskropparnas rörelser såsom en mekanism, att de

också afstodo från detta försök och i tålig bidan togo itu med saken

praktiskt, observerande och undersökande, huru rörelserna i deras

minsta detaljer voro beskaffade i värkligheten. De voro hvad vi

kalla naturvetenskapsmän, och vädjade förutsättningslöst blott till

erfarenheten -- dock med ett undantag. Där uppstod nämligen aldrig en

tanke på, att icke allt hvad rörelser hette hos himlakropparna, voro

_cirkelformiga_ och _likformiga_. Detta var det antagande, från hvilket

de utgingo vid sina försök att åtminstone genom geometriska figurer

eller genom beräkning återgifva det värkliga förloppet af rörelserna med deras oregelbundenheter.