Jorden och solsystemet 4
Hvilka voro då dessa oregelbundenheter? Där förekommo tvänne slag.
Först och främst fans det två himlakroppar, nämligen _solen_ och
_månen_, hvilka värkligen rörde sig i cirkelformiga banor på himmelen,
men _icke likformigt_, utan så, att rörelsen förändrade hastighet från
punkt till punkt. Det är så det kommer sig, att årstiderna, som bero
af solens årliga rörelse, icke äro lika långa, utan t. ex. vintern
kortare än sommaren. Detta sökte man förklara på följande sätt. Solen
rör sig visserligen i en cirkel och med jämn hastighet, men jorden
ligger ej i cirkelns medelpunkt _M_ (fig. 6), utan ett stycke därifrån
i _J_ (_excentriskt_). Oaktat nu solen på lika stora tider beskrifver
de lika stora bågarna _AB_, _BC_, _CD_ och _DE_ o. s. v., så blifva
som man ser af figuren, de motsvarande vinklarna vid jorden _ab_,
_bc_, _cd_ och _de_ olika. Sålunda kommer det sig, att dess rörelse,
från jorden sett, synes vara ojämn. Detta är innehållet af den s. k.
_excenterteorien_.
[Illustration: _Fig. 6._]
[Illustration: _Fig. 7._]
De öfriga himmelskropparna, planeterna, företedde dessutom en annan
oregelbundenhet. Vi hafva omnämt huru planeten Venus äfvensom Merkurius
synas skrida fram och tillbaka omkring solen och sålunda vända i sin
rörelse i tvänne punkter (_stationspunkter_). Något liknande gäller
äfven de öfriga planeterna. De skrida visserligen största delen af
himmelen rundt i cirkelformiga banor, men då de komma till den trakt
af himmelen, som ligger midt emot solens plats (_i opposition mot
solen_), så beskrifva de en slinga med två vänd- eller stationspunkter
A och B (fig. 7). Huru förklarades nu dessa afvikelser från den rena
cirkelrörelsen? Låt oss t. ex. taga planeten Venus. Man tänkte sig då
först en punkt S (se fig. 4) med likformig rörelse beskrifvande en
cirkel omkring den fasta jorden J (_deferentcirkel_). Denna punkt S
tänkte man sig såsom medelpunkt för en ny cirkel (_epicykel_ = “cirkel
på cirkel“), i hvilken planeten V tänktes röra sig likformigt. Det är
nu tydligt, att om S låge stilla, så skulle planeten V från jorden
synas svänga fram och tillbaka mellan två vändpunkter, som i fig.
motsvaras af A och B. Men det är klart, att detta fortfarande blir
fallet, äfven om punkten S med sin epicykel rör sig långsamt framåt i
sin deferentcirkel. För att till fullo förklara den skenbara rörelsen,
behöfde man ytterligare blott antaga att punkten S rörde sig så, att
den ständigt låg åt samma håll som solen från jorden räknat. (Jämf.
härmed Heraklides’ system.) På detta sätt kunde man förklara Venus’ och
Merkurius’ rörelser. Genom en ringa ändring af ofvanstående figur kunde
man äfven göra sig reda för de öfriga planeternas rörelser och deras
stationspunkter. Detta var den s. k. _epicykelteorien_.
Visade det sig nu att rörelserna dock icke kunde fullständigt
förklaras, så sökte man afhjälpa detta genom att till den andra cirkeln
foga en ny epicykel, i hvilken planeten då fick röra sig o. s. v.
Dessa åsikter med alla deras enskildheter, likasom öfverhufvud de mesta
resultaten af den Alexandrinska skolans astronomiska forskningar äro
sammanstälda i ett arbete, kallat _Almagest_ af astronomen _Ptolemäus_.
Denne betraktas äfven därför såsom denna skolas hufvudsakliga
representant.
_Ingenting hade hindrat_ Ptolemäus att såsom Heraklides _antaga solens
egen bana såsom deferent_ för Venus och Merkurius och likaså för de
andra planeterna. Han skulle då hafva erhållit det system, hvilket,
som vi nämt, förfäktades af _Tyko Brahe_. Och sedan detta väl var
skett, hade häller _icke något hinder mött_, hvad rörelsens förklaring
beträffade, att, såsom Aristarkos, _antaga solen orörlig och i stället
låta jorden röra sig_. P. hade då varit framme vid det af oss antagna
Kopernikanska systemet. Men han vidtog icke dessa ändringar därför, att
enligt hans åsikt jorden af vissa skäl, till hvilka vi återkomma, måste
vara i hvila.
Så förblef hans system oförändrat ej blott under hans tid utan framgent
genom hela medeltiden, under hvilken det Ptolemäiska systemet jämsides
med Aristoteles’ härskade inom astronomien. Ända till 1500-talet
trampade astronomien sålunda i de gamla fotspåren från grekernas
tid. Men mycket annat hade från den tiden ändrat sig. De religiösa
föreställningar, hvilkas sakförare en gång satte i fråga rättsligt
åtal mot Aristarkos, de voro vid den tid, till hvilken vi nu öfvergå,
längesedan utdöda. Och händelserna hade länkat sig så att de, som nu i
religionens namn sökte vederlägga åsikten om jordens rörelse, anförde
såsom skäl emot den samma uttalanden ur judafolkets urkunder.
[Illustration: _Fig. 8._ (Kopernikus’ egen figur.)]
Efter hvad som blifvit framställt, är det lätt att förstå den
vetenskapliga innebörden af det steg som togs af _Kopernikus_
(1473-1543 e. Kr., domprost i Frauenburg). Han kände till fullo det
Ptolemäiska systemet och var förtrogen med Pytagoräernas åsikter, äfven
om det är tvifvel underkastat, huruvida han känt till Aristarkos.
Kopernikus företog nu -- hvad hufvudsaken beträffar -- just de ändringar
på det Ptolemäiska systemet, som vi nyss föreslogo och så var hans system
i sina grunddrag färdigt. Själf yttrar han sig härom i sitt arbete
på följande sätt: “Jag ställer mig på Martianus Capellas och andra
romerska skriftställares ståndpunkt[2], hvilka anse, att Venus och
Merkurius röra sig rundt omkring solen; därför blifva deras rörelser på
båda sidor om solen begränsade och bestämda af radierna i deras banor.
Dessa planeter röra sig ej kring jorden. Likaså omsluter Venus’ bana
Merkurius’ bana. Hvarför kunna vi då icke, om vi utgå härifrån, hänföra
Saturn, Jupiter och Mars till samma medelpunkt. Det behöfves blott
att antaga passande radier för deras banor, hvilka böra ligga utom
jordbanan. -- Mellan Venus’ bana och Mars’ bana är ett tomt rum: det är
där vi skola förlägga jordens bana och kring jordens bana månens, som
icke kan skilja sig från jorden. Vi behöfva icke blygas för att jorden
med månen årligen rör sig i en stor bana kring solen, i sällskap med
de andra planeterna. Antages solen orörlig, så kunna alla företeelser
på himmelen förklaras genom jordens rörelse. Huru stora planetbanorna
än äro, så äro de dock försvinnande i jämförelse med det tomrum, som
skiljer dem från fixstjärnssferen. Allt detta kan synas svårt och
hardt när otroligt; men med Guds hjälp skola vi göra det klarare än
solen, åtminstone för alla, som begripa matematik. Utgå vi nu från
den grundsatsen, som ingen lär bestrida, att ju större en bana är
desto större är omloppstiden, så kunna vi förlägga banorna i följande
ordning, i det vi börja med den yttersta.
[2] = Heraklides’ ståndpunkt.
Den första (I) är fixstjärnssferen. Den är orörlig och till den
hänföras alla stjärnors rörelser och lägen i vår värld. Astronomerna
antaga den samma rörlig; men vi skola visa, att detta är en synvilla,
beroende af jordens rörelse. Under stjärnssferen är Saturnus’ (II)
bana, hvars omloppstid är 30 år; sedan komma i ordning banorna för
Jupiter (III) med 12 års omloppstid, Mars (IV) med 2 års omloppstid,
Jorden (V) med månen med ett års omloppstid, Venus (VI) med 9 månaders
och Merkurius (VII) med 82 dagars omloppstid. I medelpunkten för alla
dessa banor tronar solen. Kunde man hafva gifvit en lämpligare plats åt
denna klara stjärna, som upplyser detta härliga tempel?“
Såsom Kopernikus själf framhäfver, så var öfvergången från Ptolemäus’
system till hans eget den naturligaste sak i världen. Det var icke
häller denna rent geometriska öfvergång, som utgjorde stötestenen
för hans samtida. De mera tänkande bland hans motståndare erkände,
likasom en gång Ptolemäus, att läran om jordens rörelse gärna kunde
få passera, nämligen såsom en _hypotes_ (antagande) _för enkelhetens
skull_. Först när han ville häfda sin åsikt som en _värklighet_,
stötte han på motstånd från de djupt rotade öfvertygelser af motsatt
art, som genomträngde hela hans tidehvarf, från den gamla nedärfda
uppfattningen, understödd af tidens vetenskapliga och religiösa
tänkesätt.
Det är bekant, huru medeltidens människor, med blicken lyft mot
en, efter hvad det ansågs, bättre värld, hvilken för deras fantasi
aftecknade sig mera lefvande än för vår, ringaktade eller försummade
sina efter denna världen afpassade förståndsförmögenheter. För dem
blef det den förnämsta uppgiften att klargöra och ordna de religiösa
förhållandena; särskilt gälde detta med afseende på fastställandet
af kyrkans tro. Många religiösa samfund stödja sig äfven ännu i dag
vid de viktigare resultat, som sålunda stadfästades af kyrkans främste
män och på kyrkomötena. Men utom dessa större frågor egnade man sig
med ifver och allvar åt mera detaljerade undersökningar, hvilka numera
icke hafva allmänt intresse. Så handla flere skrifter från den tiden
om änglarnas egenskaper t. ex. om deras ålder och klädedräkt, om
hvilken ängel, som brakte den heliga jungfrun det himmelska budskapet,
om huruvida änglarna tala grekiska eller hebreiska, eller huru många
tusen änglar få rum på en nålspets, om deras näring, matsmältning
och sömn o. s. v. Det är tydligt att under sådana förhållanden
naturvetenskaperna kommo att intaga en tillbakaskjuten ställning. Och
när vetenskapliga frågor förekommo till behandling, så skedde detta
på samma sätt och enligt samma metoder, med hvilka forskningar uti
de himmelska tingen bedrefvos. Då man med trons visshet kunde bilda
sig en föreställning om förloppet i himmelen eller i jordens d. v. s.
världens medelpunkt, hvarest helvetet hade efterträdt Pytagoräernas
sinnebildliga eld[3], hvarför skulle man då lägga vikt på sinnenas
otillförlitliga vitnesbörd, då det gälde de obetydligare saker, som
tilldrogo sig i ens omgifning? Också är bristen på iakttagelseförmåga
under denna tid förvånande. Sålunda påstår t. ex. en författare, att
om man kastar en sten, så rör den sig först ett stycke bortåt i en
krökt bana och faller sedan rätlinigt ned på jorden. Det bör äfven
icke förundra oss, att samma personer, som i apostlarnas berättelser
och kyrkomötesprotokollen ansågo sig äga ett osvikligt rättesnöre i
teologiska saker, med trygghet litade till Aristoteles’ skrifter,
när det kom an på naturvetenskapliga spörsmål. Så kom det sig att
Aristoteles’ läror angående jordens orörlighet, alla de kristallsferer,
som omgåfvo henne o. s. v., långt fram i tiden förblefvo rotfasta
ej blott hos allmänheten, utan äfven hos dem, som egnade sig åt
vetenskapliga forskningar. Det var denna tidsanda, som utgjorde det
svåraste hindret för Kopernikus’ nymodiga åsikter. Ptolemäus’ blott
af de lärda kända bevis mot jordens rörelse spelade en obetydlig roll
vid sidan af den omständigheten, att den gängse uppfattningen af alla
förhållanden och särskilt själfva religionsformen hade utbildats och
likasom växt sig omkring åsikten om jordens fasta läge i världens
medelpunkt. Det var ju för tanken helt naturligt, att den gudomliga
nåden på ett särskilt sätt samlat sig på ett sådant enastående ställe,
som världens medelpunkt, människans hemvist. Men hvad skulle man tänka,
om jorden ej var annat än en irrande planet bland många liknande, och
huru skulle man föreställa sig dessa andra planeter lottade i samma
afseende?
[3] I en 1836 med myndigheternas bifall utgifven formulering
af den katolska tron heter det: »Helvetet är den djupaste ort
i världen, nämligen jordens medelpunkt, och därför motsättas i
den Heliga skrift på många ställen himmelen och helvetet, såsom
den högsta och lägsta orten.»
Såsom det blifvit antydt, hafva under olika skeden af medeltiden
vetenskapliga sträfvanden af olika värde varit värksamma. Kyrkofadern
Lactantius från början af fjärde århundradet egnade redan en tanke
åt frågan om jordens rörelse, i det han i sitt arbete “Om den falska
okunnigheten“ förklarar alla dem för “mindre vetande“, som antogo,
att jorden roterar, att den är rund, att det finnes antipoder och
att man kan gå omkring henne utan att falla. I allmänhet stälde sig
de skickligaste på Ptolemäus’ ståndpunkt och utbildade särdeles mot
slutet af medeltiden hans system, såväl genom tillfogande af nya
epicykler som genom att bearbeta nyare iakttagelser. Ett århundrade
före Kopernikus (1444) yttrar sig den som kardinal och ståthållare
i Rom bekante _Nikolaus Cusa_ om jordens rörelse på följande sätt i
ett arbete “Om den lärda okunnigheten“: “Det är tydligt, att jorden
rör sig, om det också icke omedelbart synes våra sinnen så, emedan
vi icke kunna döma om rörelsen annat än i jämförelse med det som är
fixt; på samma sätt som den, som sitter i en båt, som lugnt drifver
med strömmen i en flod, icke kan märka sin egen rörelse annat än genom
att iakttaga strandens. På detta sätt äro solens och stjärnornas
rörelser det enda vitnesbördet om vår egen.“ Af denna Nikolaus Cusa
skall astronomen _Purbach_ från Wien hafva fått del af dessa åsikter.
Utan att själf vidare befatta sig därmed, meddelade denne i sin
ordning åsikten om jordens rörelse och planeternas jordlika natur åt
sin lärjunge _Regiomontanus_. Men icke häller denne framstälde saken
offentligt. Båda dessa män voro framstående astronomer, som gjort sig
förtjänta om vetenskapen. Regiomontanus hade en lärjunge _Brudzewski_;
icke häller denne offentliggjorde något om saken. Det är svårt att
afgöra om det varit vetenskapliga skäl eller opinionens våld, som
sålunda åstadkom, att frågan uppsköts ifrån man till man. Kopernikus
själf, som väl må antagas hafva erhållit de första ideerna till sitt
system af Brudzewski, hvilken var hans förste lärare, uppsköt i 36 år
offentliggörandet af sin åsikt. Han säger väl på ett ställe, att han
gjorde detta af samma skäl, hvarför Pytagoräerna blott sins emellan
meddelade sig om sina åsikter, “emedan hopen dock ej förstod hans
lära“. I ett annat af hans yttranden framlyser dock en annan orsak.
Han omtalar, huru han af sina vänner blifvit nästan tvungen till
offentliggörande af sitt arbete och fortsätter: “Bland dem var framför
alla den i hvarje vetenskap berömde kardinalen Nikolaus Schönberg,
댓글 없음:
댓글 쓰기