Jorden och solsystemet 5

Jorden och solsystemet 5

ärkebiskop i Capua och efter honom en mig tillgifven vän, biskop

Tiedeman Giese från Culm. -- Denne senare har nämligen ofta manat mig

och stundom med förebråelser uppfordrat mig att låta mitt värk komma i

dagen, som jag hållit tillbaka och undandragit offentligheten icke i 9

utan i 4 gånger 9 år. Äfven några andra lärda män hafva föreställt mig,

att jag icke längre af _fruktan_ skulle vägra att göra mina arbeten

bekanta till gagn för alla matematiker.“ Han lät äfven slutligen

öfvertala sig och lämnade i Gieses händer handskriften till sitt värk

“_Om omloppen_“, till hvilket han hade den lyckliga idén att bifoga en

tillegnan till påfven. Här heter det: “Jag tillegnar Eders Helighet

mitt värk, för att hvar och en, både lärda och olärde skola se, att

jag icke söker undvika bedömande och granskning. Eder auktoritet och

Eder kärlek till vetenskaperna i allmänhet och matematiken i synnerhet

skola blifva mig en sköld mot onda och nedriga belackare, äfven om

ordspråket säger, att mot smädarens bett finnes intet läkemedel. ---- Om

lättsinniga eller okunniga människor vilja missbruka några utdrag ur

den Heliga skrift (för att vederlägga hans åsikt), så skall jag ej

låta detta invärka på mig; jag föraktar deras fåvitska angrepp. Har

icke Lactantius, den berömde skriftställaren, men svage matematikern,

förlöjligat de personer, som trodde på jordens klotform? Vore det

då att förvåna sig öfver, om detta äfven skulle blifva min lott?

Matematiska sanningar böra bedömas endast af matematiker. Om jag icke

bedrager mig, skola för öfrigt mina arbeten vara till nytta för

kyrkan, hvars högsta ledning Ers Helighet för närvarande har i sina

händer.“ Giese öfverlämnade handskriften åt Rheticus, Kopernikus’

lärjunge. Denne i sin ordning öfverlämnade bestyret om tryckningen

åt den lutherske predikanten Osiander, hvilken slutligen ombesörjde

den samma efter att dock hafva uteslutit Kopernikus’ tillegnan till

påfven och i stället bifogat ett af honom själf skrifvet företal “Om

detta värks hypoteser“, i hvilket, tvärt emot Kopernikus’ afsikt,

åsikten om jordens rörelse framhölls såsom ett blott antagande utan

värklighet. -- Kopernikus öfverlefde ej tryckningen af sitt arbete. På

dödsbädden skall han hafva erhållit de första arken däraf.

 

I det föregående har blifvit visat, hvaruti det nya af Kopernikus’

system bestod, huru det uppkommit genom _en i geometriskt afseende

obetydlig ändring af det Ptolemäiska systemet_ och vi hafva antydt de

för vetenskapen främmande omständigheter, som utgjorde det svåraste

hindret för det sammas utbredning. Härtill kom nu äfven, att de af

Kopernikus framstälda skälen ej voro af den natur, att de kunde

blifva särdeles värksamma på dem, som voro genomträngda af det gamla

föreställningssättet. Hufvudsumman af Kopernikus’ skäl kan i korthet

sammanfattas på följande sätt. Hvad först den dagliga rörelsen

beträffar, anmärker han det orimliga däruti, att alla de olika

planeterna och fixstjärnssferen skulle, ehuru åtskilda den ena från

den andra följas åt i sin rotation kring jorden. Han påvisar äfven,

hvilken oerhörd hastighet det skulle kräfvas, särdeles för den längst

aflägsna fixstjärnsferen, för att den skulle hinna med denna rotation

på en dag. Och huru mycket enklare gestaltar sig icke saken, om man

låter stjärnsferen och planeterna vara orörliga och gifver åt jorden en

roterande rörelse, hvilken i alla händelser ej behöfver medföra en så

ofattlig hastighet! Beträffande jordens årliga rörelse lade han till

stöd för sin åsikt den omisskänneligen större enkelhet detta antagande

medförde. Huru olika i de båda systemen; i hans eget solen helt enkelt

omgifven af ett antal cirkelformiga planetbanor, den ena utanför den

andra; och i det gamla systemet för hvarje planet en invecklad apparat

af deferent och epicykel. “I sanning, de som konstruerat detta system,

de hade, så att säga, haft till sitt förfogande alla delarna af en

välskapad kropp, men de hade däraf sammansatt ett vidunder, genom att

sätta lemmarna på oriktiga ställen!“

 

 

 

 

3. _Galileo Galilei_, hans lif, hans upptäckter på himmelen med

kikarens tillhjälp.

 

 

Såsom blifvit nämt, afled Kopernikus strax innan hans värk kom ut i

tryck, och när striderna om det samma uppstodo, var han icke längre

själf till hands för att föra försvarstalan. I lifstiden äflades

han icke häller att med sin egen person uppträda för sin åsikt. Han

utarbetade i lugn sina teorier och anförtrodde dem på sin höjd åt några

få vänner. Likasom hans åsikter sålunda saknade stöd af hans egen

personlighet, så var äfven, efter hvad som anförts, hans bevisföring

åtminstone icke för hans samtida nödvändigt öfvertygande; särskilt var

hans vederläggning af Aristoteles’ och Ptolemäus’ motbevis ej kraftig

nog. I båda dessa afseenden fullständigades Kopernikus’ uppträdande ett

århundrade efter honom själf af _Galileo Galilei_.

 

Denne märkvärdige man, son af en musiker i Florens, föddes i Pisa 1564.

Af sin fader bestämdes han ursprungligen för läkareyrket, och han

idkade äfven en tid medicinska studier. Men hans håg drog honom snart

öfver från läkarebanan till naturvetenskapernas studium. Han gjorde

häruti så stora framsteg, att han redan vid tjugu års ålder författat

flere afhandlingar. År 1589 utnämdes han till professor i Pisa. Tre

år därefter flyttade han som professor till Padua i den på denna tid

i kultur och vetenskaper framstående republiken Venedig. Det var här

han gjorde de berömdaste af sina upptäckter. Här utöfvade han en

storartad och fruktbringande lärarevärksamhet. Antalet af hans åhörare

skall stundom hafva öfverstigit 2,000 personer. Furstar och ädlingar

besökte honom och åtnjöto hans enskilda undervisning. Bland dem

omnämnes särskilt en prins Gustaf från Sverige. -- För att emellertid i

ro få hängifva sig åt sina naturvetenskapliga undersökningar, hvilka

inkräktades af denna betydande lärarevärksamhet, öfvergaf han sin

plats i Padua, där han varit omgifven af idel vänner och beundrare och

anstäldes i Florens af storhertigen af Toskana såsom hofmatematiker

utan undervisningsskyldighet. Här kom han emellertid i en omgifning,

som hvarken var honom själf så tillgifven icke häller i allmänhet så

frisinnad, som fallet varit i Venedig. Hans vänner från Padua beklagade

sig öfver hans oförsiktighet att välja Florens till vistelseort. Det

dröjde häller icke länge, innan Galilei, mycket till följd af sitt

öfverlägsna och hårdnackade sätt att uppträda, förvärfvade sig en skara

af fiender bland munkarna och anhängarna af de gamla Aristoteliska

åsikterna, hvilka för hvarje ny upptäckt, som han gjorde, kände marken

glida under deras fötter. Stormen mot honom nådde sin höjdpunkt, efter

det han utgifvit en skrift, i hvilken han sökte uppvisa att läran om

jordens rörelse ej stod i strid med den Heliga skrift[4]. Så följde

hans resa till Rom och den ryktbara processen, genom hvilken han dömdes

att afsvära sina åsikter. Efter denna tid blef hans kraft bruten. Dömd

till enslighet och tystnad, hade han ingen möjlighet att med samma

eftertryck som förr fortsätta sina vetenskapliga undersökningar. Han

afled i sin villa Arcetri nära Florens 1642.

 

[4] Bland alla Galileis arbeten var detta det, som sedermera

strängast blef förbjudet.

 

Galileis värksamhet var af betydelse ej blott för astronomien, utan

äfven för öfriga naturvetenskaper. Såsom egendomligt för hans arbeten,

gent emot den föregående riktningen inom vetenskapen, kan betecknas,

att han i hvarje fråga vädjade till erfarenheten, lämnande åsido hvarje

förutfattad mening och hvarje auktoritet. I detta afseende är han den

moderna vetenskapens grundare. Under det hans samtida t. ex. på god

tro antogo Aristoteles’ lagar för kroppars fall, enligt hvilka kroppar

falla fortare, ju tyngre de äro, så företog sig Galilei att från det

lutande tornet i Pisa samtidigt nedsläppa föremål af högst olika tyngd.

Han fann på detta sätt sina _fallagar_: att alla kroppar, tyngre och

lättare falla _lika fort_ och med en hastighet i hvarje ögonblick, som

växer i samma mån som den tid kroppen hållit på att falla, hvarförutom

den tillryggalagda vägen växer såsom den förflutna tiden multiplicerad

med sig själf. Att värkligen somliga kroppar synas falla långsammare

än andra, t. ex. en fjäder långsammare än en sten, förklarade Galilei

bero på en biomständighet, nämligen luftens motstånd mot rörelsen. Den

_empiriska_ (= försöks-) metod, han använde, var på hans tid så illa

aktad, att hans kolleger, för att uttrycka sitt misshag, mången gång

störde hans försök med ovärdiga uppträden, hvisslingar och oväsen.

De anade ej att dessa fallförsök skulle blifva grundstenen för en ny

viktig vetenskap, _dynamiken_ eller rörelseläran. -- Aristoteles höll

före, att det beror på kroppars form, om de sjunka eller flyta i

vatten (eller andra vätskor). Sålunda antog han, att is är tyngre än

vatten, men flyter på vattnet, emedan den är platt. Ingen hade före

Galilei fallit på den tanken att undersöka saken genom att af samma

ämne förfärdiga kroppar af olika form, för att öfvertyga sig, att de

sjunka eller flyta oberoende af deras form och beroende blott af ämnets

tyngd. -- Aristoteles indelade kropparna på jorden i två slag: tunga, som

hafva en benägenhet att falla, nämligen jord och vatten, samt lätta,

hvilka hafva en benägenhet att stiga, såsom luft och eld. Galilei

visade däremot, att _alla_ kroppar äro tunga och dragas mot jorden, och

att, om en kropp synes lätt, t. ex. flyter på vatten, så beror detta

icke på en hos kroppen inneboende drift att stiga uppåt, utan därpå,

att den är mindre tung än den kropp, som omger honom. I många andra

punkter höll han sålunda räfst med det gängse föreställningssättet och

ersatte fördomarna med erfarenhetsrön.

 

Galilei gjorde äfven en mängd för det praktiska lifvet och för

vetenskapen nyttiga uppfinningar. Sålunda fann han redan som ung

studerande, då han af en händelse iakttog svängningarna hos en taklampa

i en kyrka, att dessa svängningar voro, hvad man kallar _isokrona_,

d. v. s. att till hvarje svängning, stor eller liten, åtgår lika

lång tid. Han förstod ock den betydelse för tidemätningen, som låg i

denna omständighet, i det att en dylik apparat, bestående af t. ex.

en kula upphängd med en tråd eller en stång (_pendel_) kunde tjäna

till uppmätning af olika tidsrymder i förhållande till hvarandra.

Svängningstiden för pendeln är blott beroende af dess längd. Vill man

hafva en pendel, som utför hvarje svängning på precis _en_ sekund, får

man göra den _en_ meter lång. Galilei synes hafva tillämpat denna metod

för tidmätning blott för medicinskt bruk, för räknande af pulsens slag.

Det blef holländaren _Huygens_ förbehållet, att med pendelapparaten

förena ett maskineri af kugghjul och en drifkraft (lod eller fjäder),

hvarigenom våra vanliga pendelur voro uppfunna. Pendeln spelar vid uret

just den rollen, att genom sin egenskap att utföra hvarje svängning på

en noga bestämd tid, _reglera_ den rörelse hos hjulen och visaren, som

drifkraften _åstadkommer_. Innan dylika ur kommit i bruk, var man för

tidmätning hänvisad antingen till solens rörelse (solvisare) eller till

s. k. sandur och vattenur. Ett sandur var ingenting annat än hvad vi

känna under benämningen timglas. Vattenuret var en dylik inrättning,

blott med den skilnad, att sanden var ersatt af vatten. Galilei använde

själf vattenur vid bestämning af tiderna för kroppars fall. -- Galilei

är äfven en bland dem, hvilka man tillskrifver uppfinningen af

_termometern_. Af Galileis öfriga uppfinningar skola vi inskränka oss

att beröra kikarens upptäckt, hvilken står i närmaste samband med vårt

ämne.

 

År 1609 kom till Italien ett rykte om, huru en holländsk

instrumentmakare förfärdigat ett instrument, med hvilket man var i

stånd att närma aflägsna föremål till ögat. Det berättas, att Galilei,

sedan han erhållit denna underrättelse, efter en natts arbete utgissat

hemligheten. Faktiskt är, att han i början af samma år konstruerade

det instrument, som benämnes den _Galileiska kikaren_, för öfrigt

samma apparat, som våra vanliga teaterkikare. Efter åtskilliga försök

lyckades han uppbringa kikarens förstoring ända till 100 gånger. Denna

upptäckt väckte den största beundran och uppståndelse. Beställningar

på kikare ingingo från alla håll hos Galilei. Venetianarna, för hvilka

kikarens användning till sjös framstod såsom det väsentliga och som

skattade sig lyckliga att vara i besittning af ett medel att i god

tid upptäcka möjligen annalkande fientliga fartyg, belönade Galilei

genom att erbjuda honom en väl aflönad plats på lifstid i Padua. Blott

Galilei föll på tanken att rikta kikaren mot himmelen. På detta sätt

gjorde han nu en rad af för den tiden högst märkvärdiga upptäckter.