Sigrid Liljeholm 10
"Åter märkte jag hur vreden kokade opp hos herr Klas och han utropade:
"Söderköpings riksting och käringsamlings sqvallerting, det är allt just
ett och samma. Och J, mäster Erik, åberopen eder hvad der beslutits, och
veten dock att denna såkallade riksdag, har intet att betyda, då den var
tillställd af hertigen, tvertemot hans kunglig majestäts förbud. Och
dock vill jag höra om det är någon sanning i alla dessa beskyllningar
emot krigsfolket." Nu ropade herr Klas mig och frågade: "Herr Erik
Gustafson, är det väl sanning hvad vördige mäster Erik beskyllar eder
och eder dotter före?"
"Nej, på riddareord icke", sade jag och lade handen på bröstet. "Godt",
sade herr Klas, "ni ser således, vördige biskop, att man fört eder bakom
ljuset, och herr Erik Liljeholm och hans unga dotter stå under _mitt_
beskydd, och dermed Gudi befallat." Och samlingen upplöstes."
"Nu hafva herr Klas och fru Ebba erbjudit Sigrid att få komma i deras
hus och åtnjuta deras beskydd. Huru oskyldig hon än är, kunde hon dock
råka ut för ledsamheter, men i herr Klases hus vågar ingen peka finger
åt henne ens. Mig synes sålunda bäst, att vi med tacksamhet antaga
tillbudet. Dock såge jag helst om jag hade äfven dig i Åbo, ty sedan
bönderna nu en gång kommit i vana med uppror, mord och blod, kan man ej
vara säker för nya excesser, och det vore bäst om du kunde vara undan
faran."
"Min herre och man, det har jag redan bedt dig om, att icke påyrka. Här
är alltför mycket arbete, innan allt åter kommer i skick och i sin gilla
gång. Från hemmet låter jag ej skrämma mig, då jag så väl behöfs här."
Nu steg fru Metta hastigt opp och sade: "Nå, här sitter jag och hör på
eder, och ställer ej ens för att en så kär gäst, som J ären i edert eget
hus, må få sig något till lifs."
Innan kort hade äfven Enevald Fincke återkommit, och snart var en
aftonkost framställd, som var både ymnig och god. "Det må jag tro att du
kan trolla", yttrade herr Erik förnöjd. "Aldrig brister välfägnad, der
du är värdinna. Och öl tillochmed! Visst skulle det varit litet svårt
att sakna sådant, men huru du nu hunnit få bryggt, förstår jag icke."
"Åh, fru Elin på Kalfnäs hade lånat af mig en tunna öl, till dess hennes
malt skulle hinna bli mältadt, och som hon nu just fått det färdigt och
hunnit brygga, så återsände hon lånet, när hon hörde huru här gått våld
öfver oss."
VIII.
De storas, de mäktigas strider, hvad röra de väl en ringa landtflickas
öde? Må hon sitta vid sin spinnrock, må hon sköta sitt kök, sina
blommor, sin grannlåt och se till blott att hemmet är dammfritt, och
lemna åt männen, de som makt och kraft hafva, att deltaga i lifvets
stora skiften! Och dock sönderslås hennes spinnrock, härjas hennes
blomsterland, förstöres eller fläckas hennes sirliga drägt och förödes
hennes hem af dessa samma stormar, som skaka throner och förstöra
länder. Vi vilja derföre lyssna till ett samtal emellan herr Erik
Liljeholm och unge herr Enevald, för att derigenom kunna kasta en blick
på den tid, hvari den unga lefver, och af hvars stormar äfven hennes öde
skakas.
Vid den skummande ölbägaren satt herr Erik glad i sitt hem, der han så
sällan hade tillfälle att vistas. Midt emot honom satt Enevald Fincke,
lyssnande till den äldre riddarens berättelser om ställningar och
förhållanden, dem Enevald, som under loppet af flere år vistats utrikes,
icke så noga hade reda på. Fru Metta deltog ock stundom i samtalet,
Sigrid satt tyst, men uppmärksamt lyssnande.
"Man säger att herr Klas afrådde salig konung Johan ifrån att låta välja
sin son till konung i Polen", sade Enevald.
"Ja, han arbetade visst deremot, och nu är det just han som har mesta
besväret af att hans råd ej den gången hördes, och som nu bäst bjuder
till att vidmakthålla Sverige åt sin lagliga konung. Men hertig Carl har
nu fria händer till allt odåd hemma i Sverige, det ärfda riket, der han
mer och mer undergräfver konungens välde."
"Men", invände Enevald, "konungens ord måste ju dock alltid gå öfver
hertigens?"
"Jo, när kungen hitsänder en befallning, så krusar och krumbugtar
hertigen, och förklarar sin underdåniga ödmjukhet och åtlydnad af
kunglig majestäts i Polen befallningar; men just denna ende gången måste
han göra precist tvert emot, ty illvilliga menniskor och hertigens
fiender hafva denna gång förledt hans majestät, som ej kan känna
förhållandena, att ge ut en för landet skadlig befallning. Ja, stundom
låds hertigen tillochmed tro, att hela brefvet är understucket och af
onda menniskor förfalskadt! Åter skrifver kungen och påstår sin rätt att
bli åtlydd, och hertigen skrifver så ödmjukt tillbaka, och är
grufveligen bedröfvad öfver att hans majestät, konungen i Polen, låter
illviljare förleda sig att misstro honom och hans goda vilja."
"Inser då icke folket detta?"
"Hertigen ställer sig väl med bönderna, ifrar för deras bästa och
tillhåller domstolarna att göra det lägre folket rätt; och så pratar han
med bönderna, lika kraftigt och rakt på saken som de sjelfva och lika
groft också. Folket har lärt sig att misstro vår konung, emedan han
hyllar den hatade katholska läran. Och så talar hertigen för bönderna
och säger, att nog veta de alla hur konungen lofvat att landet oförryckt
skulle få behålla sin rena evangeliska lära, men hurusom jesuiter och
papister dock bedraga konungen att utfärda skadeliga påbud. Och ingen
vore väl mera, än hertigen, öfvertygad om, säger han, det konungen
aldrig annat tänkt, än att hålla sitt ord heligt, och att konungen visst
ej ville förfölja sina undersåter, för det de stå vid sin sanna tro,
fast många tala om huru han vill införa det påfviska otyget och göra
Sverige till ett lydland under Polen. Men käre vänner, tillägger
fursten, och ser så from ut, jag, för min del, kan visst aldrig tro att
hans kunglig majestät af Polen har sådant oförsvarligt uppförande i
sinnet."
"Hvarföre, herr Erik, nämnen J vår nådige herre och konung endast såsom
kunglig majestät i Polen?" frågade fru Metta förvånad.
"Det är så hertig Carl oftast benämner honom", svarade herr Erik, "dock
bevare oss Gud att upplefva den dag, då endast denna tittel skulle
tillkomma vår konung.
Att hertigen syftar dertill, är väl utan all fråga, och vår herre och
konungs sinne är ock, tyvärr, så lugnt, att han icke med rätt
tillräcklig kraft ställer sig till sitt folks och sin kronas värn. Men
så länge herr Klas håller hufvut oppe, skall väl ingen så lätt rycka
spiran af vår lagkrönte arfherre. En trogen konungens man, står han som
en klippa i bränningen, och röres lika litet af krångel och hotelser,
som af löften och smicker. Hertigen försöker af all makt att få herr
Klas i sina händer till Stockholm, och har skrifvit gång på gång, och
har velat smickra honom med hur oumbärlig han är i rådet, och att han ej
må undandraga sig, när fäderneslandet behöfver honom, men Klas är honom
för slug!"
Enevald såg betänksamt på det fradgande ölet och invände: "I riksrådet
lär han ej ha låtit höra sin röst nyligen, men då man innehar så många
stora embeten, hinner man väl ej med alla. Kunglig majestät har ju
nyligen insatt honom som general-fältöfverste och ståthållare i Finland,
med makt som en kung, riksråd, riksmarsk, öfversteamiral, det kunde allt
vara tjenster för fem stora herrar."
"Ju fastare stödet ställs, dess bättre stöder det, när det är godt, och
herr Klas är orubblig som våra gråberg."
"Ja, ja", sade fru Metta och runkade smått på hufvudet, "nog är herr
Klas orubblig alltid och skroflig med som ett gråberg. Nog vet du huru
hertigen och alla herrar gyckla öfver hans grofva ord och maner."
"Illa anstår det hertigen att tala om hans grofhet", svarade herr Erik.
"Der herr Klas säger tig! skriker hertigen "håll käften, eller skall du
få dig ett truthugg", och der herr Klas säger: "du är ingen hederlig
man", der säger hertigen: "du är en tjufstryker och dertill en ölebult."
"Men var det då så väl gjordt, att han ej lät finnarne fara till
riksmötena?" frågade åter fru Metta. "Det fanns nog mången, som menade
att hertigen ville folket väl, men att Flemingen bara inte ville släppa
dem dit för att de ej skulle få klaga på honom."
"Mor, mor, tala ej efter hvad hertigens handtlangare säga. Nog är det
allt godt och bra att få ihop riksmöte, men går det ej till efter lag
och rätt, så är dermed ringa godt. Och när hertigen lyser ut riksmöte,
och kungen förbjuder sitt folk att bevista det, då gör den rätt, som
icke släpper folket dit; om än allmogen, i sitt oförstånd, låter narra
sig och tror allt hvad skojare pratar i dem. Och om än svenskarne måste
lyda Söderköpings och Arboga beslut, då de ha föga vån att annat göra,
när de ha hertigen i nacken på sig, så skola åtminstone finnarne hålla
lag och rätt helig, så länge hertigen ej fått band på dem, och det
skall, med guds hjelp, ej ske så länge herr Klas har nästan hela rikets
flotta omhanda och står stark i Finland. Redlig och rättfram och utan
krångel och krokar, viker han ej åt höger eller vänster. Trupper har han
här att försvara vår konungs sak, den stund det behagar hans majestät
att återkomma till sitt arfrike. Hertigen menar nog på att afdanka
tropparna, som ännu stå i tjenst sen kriget mot moscowiten, och när herr
Klas allt icke afskedar dem, så har hertigen vändt sig direkte till
krigsfolket sjelfva, och befallt dem att ej lyda herr Klas, som han
säger vara en förrädare mot kung och land. Men ännu har det ej lyckats
honom att utså myteri och uppror bland knektarne, hur än han bjudit
till."
"Hvad herr Klas gör, tyckes väl eder rätt, och icke vill jag dömma
annorlunda än J; men allmogen klagar bittert, och nöd lida de; och är
det icke just det förtryck som af knektarne utöfvats, hvilket nu kostar
så ohyggligt mycket mord och brand".
"Svårigheten att försörja trupperna, är stor och, Gud bättre, folket
lider i sanning mycket. Då de äro undan ögonen på herr Klas, så tycka
sig knektarne kunna spela herrar, och ta med pock och våld af bonden
mycket mer än de skulle ha rätt till. Borgelägers tunga är nog svår
redan tillochmed när knekten nöjer sig med det nödvändiga. Men hvad vill
herr Klas göra? Han måste hålla trupperna väl, han måste se igenom
fingrarna med mycket! De veta nog sjelfva, huru väl hertigen skulle taga
emot dem, om de skulle lyda honom och öfvergå till Sverige. Och dessa
fremmande legoknektar, dessa skotter, mest lycksökare, dessa polacker,
som i grund förakta de arma finnarne och behandla dem som vore de djur,
댓글 없음:
댓글 쓰기