Sigrid Liljeholm 9
Fru Metta kände sig nu småningom högst otreflig till mods, af att icke
kunna bjuda ens en bägare öl åt Enevald; men hon hade redan undersökt
tunnorna och de voro alldeles toma, de flesta sönderslagna. Sigrid hade,
blyg och förlägen, satt sig i ett hörn af rummet, men fattade dock
slutligen mod, och steg fram till Enevald. "Tillåt mig", sade hon djupt
rodnande, "att tacka er för er godhet emot mig, som dock var er alldeles
fremmande. Jag förstod då ej ens för huru stor fara ni utsatte er för
min skull".
"Det var min lyckliga stjerna, hulda jungfru, som tillät mig att få göra
er denna tjenst, det skulle mäster Sigfrid Forsius säga eder, om han
vore här", svarade Enevald skämtande. Fru Metta förundrade sig öfver att
Sigrid hade vågat tilltala den fremmande herrn, men sedan hon sjelf
förenat sina tacksägelser med hennes, tillade hon: "Dålig värdinna är
jag, som ej ens kan undfägna eder, och dock fordrar jag att ni skall
fylla gästens pligt, ehuru jag ej fyller en värdinnas. Jag ber er
nemligen att berätta oss nyheter. Låt oss veta både huru ni kom i
upprorsmännens händer, och sen huru ni kunde lyckas att undfly".
Enevald redogjorde nu för huru hans gård blifvit plundrad och bränd och
han sjelf bortförd; omtalade sedan sitt bekymmer öfver att nödgas
medfölja bondehären från Tannila, utan att kunna lemna någon hjelp.
"Slutligen", fortsatte Enevald, "hade bönderne hunnit till Nokia. Der
beredde de sig att rasta öfver natten. Mitt sinne reste sig
oöfvervinnerligt emot, att fortfarande vara tvungen att kampera med
dessa råa gastar, och mina tankar flögo ständigt hit till Tannila.
Emellertid kom underrättelse om att Fleming vore i antåg med krigsmakt.
Denna nyhet verkade som ett trollslag. Den bullersamma folkhopen, som
förut endast ordat om sin önskan att få tag i herr Klas för att slå
honom till jorden, den hade nu med ens blifvit helt spak, när den
fruktade mannen med sina knektar stod den inpå lifvet. I den allmänna
villervalla, som nu uppstod, lyckades jag obemärkt, smyga mig ut till en
inhägnad, der, ibland andra hästar, äfven de förvarades, som togos från
Tannila. Jag kastade mig opp på en af dem och red i sporrsträck
derifrån. Jag tror att man märkte min flygt, ty jag hörde skrik och
hojtande att stanna; men i villervallan torde ingen hafva kommit sig att
förfölja mig, åtminstone upphann mig ingen."
"Mycken tack äro vi eder skyldiga äfven för eder välvilliga omsorg om
oss. Hem, kan ni numera i afton icke resa, och det är sannt, der har ni
icke ens tak öfver hufvudet. Men ni är trött och behöfver hvila, och det
behöfva vi alla, ty det är nu ganska sent, och vi ha alla haft en
besvärlig dag. Hurudan välfägnad jag kan bestå eder, vet jag ej sjelf
än, knappt nog hurudan bädd. Genom er rådighet att krossa stegen, kom
ingen att tänka på att i vinden kunde finnas något förvaradt; jag tänker
väl att jag derifrån skall få oss bäddar. Men mina sängar med goda nya
sängkläder, som stodo bäddade här i rummen, varma och sköna, dem ha de
allt fört med sig. De voro utmärkt väl tillställda, spunna hemma, och
väl väfda och med nya dun."
Fru Mettas mod höll på att svika henne, vid minnet af de många
uppbäddade sängar, som utgjort hennes stolthet; men tid var ej nu att
sörja. Hastigt var hon åter i verksamhet, de söndrade fönstren
tillstoppades så godt sig göra lät, fönsterluckorna stängdes och brasor
upptändes. Något mat upphemtades ur ett visthus, som blifvit ouppbrutet,
emedan bönderna ej kunde tro annat, än att ej mera än hvad de redan
hittat kunde i ett hus finnas, och derföre ej ansågo löna mödan att
vidare söka flera förråder. Så blef snart allt det nödvändigaste ordnadt
för natten.
Följande dagen skulle Enevald fara för att se efter sitt eget förödda
hem, men måste lofva fru Metta att till natten återkomma till Tannila,
der hon dock kunde bjuda honom ett bättre rum, än han kanske kunnat
finna det hos någon af sina torpare.
Fru Metta och allt folket i gården voro nu hela denna dag upptagna af
omsorger att ställa rummen i beboeligt skick, att från vinden nedbära de
der förvarade linne- och sängkläder, samt att på alla håll ordna och
putsa efter gårdagens förstöring; och tack vare hennes kloka
anordningar, började allt att antaga ett temligen ordnadt skick, då hon
tredje dagen om morgonen varsnade en ryttare, som tog af stora vägen opp
till Tannila. Hon trodde först det vara Enevald Fincke, men stod dock
oviss och såg utåt, till dess hon helt hastigt utropade: "Sannerligen är
det icke herr Erik", och dermed skyndade ut emot honom. Men Sigrid hann
ändå fortare fram. I detsamma han kastade sig af hästen, tog den
högreste krigaren den unga flickan om lifvet, kysste henne och lyfte
henne högt, som om hon varit ett litet barn. "Se min snälla, kära
flicka, Gud välsigne dig. Har jag dig här oskadd och glad, och mor
Metta", han kysste äfven henne och tog henne i handen. "Se, Gud vare
lof, jag har eder, mina kära, åter utan mehn. Detta är nästan mera, än
jag vågade hoppas. Då är ju allt bra."
"Ack, det är dock, tyvärr, icke så alldeles bra. Se till hurudant ett
hus du kommer! Stig dock in, min herre och man, och stå ej utanför ditt
eget hus, huru illa tilltygadt det än må vara."
"Käraste min Metta", svarade herr Erik, "icke ha träd eller sten känt
smärta af hur de blifvit medfarna, nej, icke ens fönsterglasen ha känt
deraf, och sådan rask matmor, som du, sörjer nog före, att allt snart
åter kommer i skick och visthusen bli fulla. Men hur är det med våra
tjenare, kommo de utan skada från leken?"
"Erki ligger ännu illa sjuk af röfvarenes slag, men jag hoppas han
kommer sig. Pekka och Jussi ha slagit sig till klubbehären. På dem var
ej stor skada, de voro dåliga karlar, och gingo med endast för att få
plundra, ty sannerligen de hade något förtryck af krigsfolket att klaga
öfver."
"Stackars Erki! Nå, icke behöfver jag be dig vårda honom väl, det vet
jag att du i alla fall gör. Annat kan man väl ej nu för ögonblicket göra
för honom."
"Se båda mina linklädsskåp! Fulla med linkläder voro de från golf till
tak, nu är allt förstördt, utom hvad jag hade i kistorna på vinden, och
som ej rymdes i skåpen, och det är allt som nu finnes qvar."
"Kära mor Metta, bry dig icke derom. Jag är viss att du har så mycket
qvar, att vi ha både för sängarne, bordet och våra personer, och ingen
dag behöfva vara utan. Hvad mer om resten är borta."
"Herre Gud, har jag väl sträfvat och fäktat, för att mista allt så här.
Hvad skulle min saliga mor säga, om hon visste detta; af henne fick jag
hela det ena skåpet fullt med linne."
"Ha vi då icke qvar till nödigt ombyte?"
"Jo visserligen, icke är det ändå så eländigt."
"Nå, icke tänkte du väl sälja linkläder?"
"Så J kan fråga."
"Läs då fast dina skåp och inbilla dig att kläderna ligga derinne, så är
ju allt lika bra."
"Ja J talar, J, som den som ingenting skulle förstå. När har nån förr
kunnat säga mig på, att jag bykat och slamsat oftare, än mitt stora
årsbyke? Och de sköna, goda sängkläderna sen? Tillochmed det rara
bolstret med kassedun och engelskt var med tärningar på, är borta."
"Jaså, jag hade just beredt mig på att få hvila godt på de mjuka
bolstren i hemmet. Lappri, nog kan man sofva på en planka, det är jag
ock mera van vid."
"Nej, min käre herr Erik, visst skall J få en god bädd, när J som ett
rart fremmande kommer till edert eget hem, och herr Enevald Fincke
dessutom, som jag bjudit hit till natten, efter han intet eget hem har."
"Nå, således är ju allt godt, hvad bry vi oss om hvad gubbarne tagit."
"Det är visst att jag vore färdig att sörja det än mera, när J, herr
Erik, icke alls vårdar eder om att hjelpa mig bära sorgen", sade fru
Metta leende. "Men nu ville jag dock höra nogare om hvad du skref om
från Åbo. Hvad är det mästar Erik grumlar om att Sigrid skulle öfvergått
till katholska läran?"
"Ja detta kunde jag ej allt skrifva om. Du vet, mor, att hertigen lutar
åt kalvinisteri, och på hans bedrifvande var det visserligen, som vördig
biskopen, mäster Erik Erikson, hade, i enlighet med Söderköpings beslut,
låtit nedtaga alla taflor och prydnader ur den ståtliga domkyrkan i Åbo.
När vår nådige konung och herre förnam detta, skref han till herr Klas
och befallte att ett sådant bilderförstörande ej skulle få ega rum, och
han ålade biskopen att taflorna skulle hållas i godt förvar. Nu under
marknaden lät herr Klas rida ikring staden och sammankalla folket, för
att för dem uppläsa kungens bref, men deraf blef mycket buller och bång.
Abraham Melcherson, du känner ju honom, han gick med sina vingliga ögon
omkring bland bönderna, och retade opp folket, så de begynte skrika och
begära sina förra kyrkobruk igen, med ljus och sallt och kalkens
upphöjelse och dylikt, som blifvit aflagt såsom påfviska villfarelser.
"Ja", menade fru Metta, "nog har det varit si och så med den saken, ty
visst är, att sämre har årsväxten varit allt sen de välsignade
ceremonierna ej fingo iakttagas vid gudstjensten."
"Nå, lika mycket hur dermed var, men det vissa är, att biskopen han stod
på sig och försvarade sina gerningar, och herr Klas, som du vet ej har
långt efter vrede, blef så ond, att han blef helt svart i syna. Nå han
är nu just ej så ljuslätt eljest heller. Och han redde af biskopen så
jag fruktade han skulle slå till honom. Men der voro många af
adelsherrarne som ville komma åt herr Klas, och deribland någre hans
fränder, som äro honom hätske, och de påstodo att förakt för god sed och
religion utbredt sig bland folket, och att herr Klas icke borde vara
den, som skulle hålla med folket i att illa bemöta presterna. Så kom der
en som påstod att herr Klases ryttare hade kommit i delo med en prest,
och så hade de kastat honom ut öfver kyrkogårdsmuren. Herr Klas for opp
med knuten näfve, men satte sig åter ned och kastade nacken bakut och
såg tankfull och ledsen ut. "Sannerligen jag det kan hjelpa", sade han.
"Gjord gerning är gjord." Ännu funderade han litet på saken, men sade
sedan skrattande: "Ja inte vet jag bättre råd, än att de kasta honom in
igen samma väg, ty sannerligen jag kan annorlunda hjelpat."
"Sådan gudsförsmädare", sade fru Metta och lyfte ögon och händer.
"Nå inte var det så farligt heller! Men så började alla att påstå det
herr Klas skulle straffa sina knektar. Om de finge medhåll vid sådant
barbari, blefve snart hela landet en röfvarehåla och dylikt, och nu blef
herr Klas så ond, att han sprang opp. Men vet J, mor, biskopen han är
dock en dugtig man, ty han gick emot honom med alfvar och värdighet och
utan all räddhåga och sade: "Herr Klas Fleming", sade han, "J ären en
댓글 없음:
댓글 쓰기