Sigrid Liljeholm 25

Sigrid Liljeholm 25

Från skeppen höras trumpetstötar. En parlamentär nalkas i en slup, han

uppmanar slottet att gifva sig; men föraktfullt afslås detta. Och Carl,

för klok att utsätta sina små fartyg för elden från slottet, beslöt att

aflägsna faran genom manövrerande. Troppar landsattes, och genom låtsade

anfall på andra håll, narrades Stålarm att, jemte en del af krigsfolket,

lemna slottet. Innan kort afskurna från möjligheten att åter draga sig

dit tillbaka, nödgades de tåga opp åt landet, och fru Ebba var nu åter

ensam qvar att föra befälet på slottet.

 

Hertig Carl trodde sig redan säker om segern, men för tidigt. Huru den

stolta fru Ebba icke lät det Flemingska namnet komma på skam, är för väl

kändt, för att behöfva vidlyftigt omordas. Modigt och klokt ledde hon

slottets försvar, och vid hennes sida gick oftast, som hennes biträde,

den unga Sigrid. Stundom hände, att en kula träffade någon af manskapet

just invid den plats, der den höga frun, åtföljd af sin späda adjutant,

hade stadnat. Sigrid bleknade och måste stödja sig emot en vägg eller en

pelare, för att ej svindla, men nästa ögonblick stod hon redan vid den

fallnes sida, för att vårda eller förbinda, om hjelp ännu vore möjlig.

Fru Ebba stod lugn, och syntes icke skakad af något, sysselsatt endast

att uppfylla sina pligter som fästningens kommendant. Det var som om

hennes makes ande hos henne tagit sin boning.

 

Från det å andra sidan om ån belägna Korpolaisberget riktades kanoner

mot slottet. Afståndet var för långt för de små kanoner, hertigen kunnat

medföra. De flyttades öfver ån till qvarnbacken, derifrån de på närmare

håll kunde verka. Men fru Ebba var oförfärad, som förr, och gaf exempel

af mod. Stadsboerna sände budskap och bådo henne att gifva sig, men

förgäfves. Redan visste man på slottet, att konung Sigismund icke stode

att förvänta till bistånd, att hertigen erhållit förstärkningar och att

Stålarm var ohjelpligt afskuren från slottet. Men fru Ebbas mod svek

icke.

 

 

 

 

XXI.

 

 

Solen lyste klar öfver slottsfjärden och på Runsalas ekar, hvilka stodo

som allvarliga vakter omkring gräsmattorna, mellan deras stammar, der

lian och hösten hade härjat hvarje blomma; men hvilka dock ännu lågo

gröna och sammetslika. Här var lugn och tystnad, afbruten endast af det

dofva återskallet af de kanonskott, hvilka från Korpolaisudden och

qvarnbacken dånade emot slottet; och hvilka dundrande helsningar från

slottet besvarades med lika ljudeliga. Ty på denna sidan af fjärden

lekte kriget sin bullrande, blodiga lek.

 

På hertigens befallning rigtades skotten mest mot fönstren af

boningsrummen i nya slottet.

 

"Låt qvinnfolken få smaka litet på våra sötsaker", hade hertigen sagt,

"jag tänker käringarna snart skola få nog af konfekten, och krypa till

korset."

 

Men inne i fästet hölls som bäst bönestund i slottskyrkan, hvilken då

befann sig i en annan flygel, än den nu begagnade. Der voro församlade

månge af männen och nästan alla qvinnorna, som befunno sig i slottet.

Der befunno sig fru Ebba jemte hennes döttrar, fru Elin Stålarm, fru

Karin Kurch, fru Anna Boije och flera förnäma fruar, dertill många andra

adeliga och oadeliga qvinnor.

 

Högtidlig var gudstjensten; psalmernas toner beledsagades af dånet från

de belägrandes kanoner; men tillochmed de unga flickorna syntes ej deraf

låta störa sig i sin andakt. Nu afbröt ett häftigt brakande den nyss

började bönen. En kanonkula slog in genom ett fönster och träffade en

just invid stående knekt, som nedföll död.

 

Bland fruntimmerna stod fru Ebba närmast den fallne. Ingen skiftning i

hennes anlete förrådde bäfvan. Mången annan qvinnas kind bleknade. De

unga flickorna foro rysande tillsamman och gömde sina anleten. Endast

Sigrid gick, ehuru blek och med något osäkra steg, fram till fru Ebba,

då hon såg denna resa sig för att gå till den fallne.

 

"Jag finner, att här är ingen hjelp mera", sade fru Ebba. "Herren vare

hans själ nådig! Hans död var skön. Med bönen på läpparne fick han falla

för konung och fosterland. En sådan död är icke skrämmande. Gode herrar

och J, tappre krigare alle, måtte Herren skänka dem af eder, som han nu

behagar hädankalla, en död lika herrlig, och måtte han åt dem som

öfverlefva, gifva seger och kraft att fienden afslå. Stån manneligen,

tveken icke att offra lif och blod, om så fordras. Skönt är att strida,

herrligt att dö för sin konung och sitt land. Herren gifve oss alla sin

nåd och salighet." Efter ett ögonblicks tystnad tillade hon: "Höljen ett

kläde öfver den döde, och låtom oss fortsätta vår andakt."

 

Med hvarje dag växte fru Ebbas hopp att kunna afslå belägringen. Hon

märkte huru föga hertigens kanoner förmådde emot fästets tjocka murar,

hvaremot de försvarandes skjutverktyg gjorde stor manspillan ibland de

belägrande. Höstregnen försvårade mycket arbetet för hertigens folk, och

de minor, han lät anlägga, fylldes af vatten.

 

Men snart mörknade åter utsigterna. Besättningen började visa mindre nit

för uppfyllandet af sina skyldigheter. Förräderi hade insmygit sig

ibland dem, och utsådde myteri. Mången af manskapet visade håg att

öfvergå till hertigen, och de fremmande legoknektarne ansågo sig icke

skyldige att längre strida. Men på fru Ebba inverkade hvarken fruktan,

hotelser eller löften. Hon syntes hafva ärft sin mans sinne.

 

"Unge herr Enevald", sade Matts en dag, "här är sannerligen ugglor i

mossan. Här gå så många rykten i svang bland besättningen i kors och

tvärs. Hvarifrån komma de alla? Det står aldrig rätt till. Man talar om

hur hertigen lofvar guld och gröna skogar åt dem som öfverlöpa, och hur

han hotar att hänga, som landsförrädare, alla som hålla med kungen och

finnarne. Många påstå, att kungen är död. Alla veta, att han åtminstone

ej kommer hem i år, och många säga, att de ej vilja tjena den, som

öfverger dem.

 

"Jag har ock märkt oråd", svarade Enevald, "men ännu ej lyckats upptäcka

hvem den förrädarn är, som här löper hertigens ärender. Se den der tusan

der på bröstvärnet, rigtar han ej åter kanonen så kulan går fienden

öfver hufvudet." Enevald sprang med draget svärd till karlen, grep honom

i kragen och skrek: "Sigtar du så der, skurk, så laddar jag kanonen med

ditt hufvud."

 

Karlen mumlade något om att rigtningen var rigtig, men sänkte emellertid

en mån kanonmynningen.

 

Sedan Enevald gett Matts ordres att vaka öfver huru skjutningen tillgick

vid tvenne nära hvarandra ställda kanoner, hastade han att uppsöka fru

Ebba.

 

Hon stod tankfull vid ett fönster, som vette utåt fjärden. Enevald

bugade sig vördsamt och sade: "Nådiga fru, jag kan eder icke förhålla

hvad eders frudöme dock kanske redan sjelf varsnat. Här smyger oro bland

folket, jag fruktar att det bryter ut i myteri. På hvad som utom fästet

sker, veta knektarne god reda: Att hertigen får förstärkning från

Österbotten, känna alla, men för sina skyldigheter visa få håg."

 

Fru Ebba stod en stund begrundande, slutligen sade hon: "Det är så, och

det har bekymrat mig högeligen. Någon hertigens underhandlare måtte

finnas bland folket. Dagligen gå öfverlöpare till fienden."

 

Tvekande yttrade Enevald: "Här finnes en person, som synes mig icke rätt

vara att tro. Svårt är att misstänka någon för sådan neslighet; men

denne Daniel Hjorth, studenten, hvad har han här att göra? Hvad tasslar

han i knutarna med folket? Hans blick är ej ärlig och klar. Svek bor på

hans panna. Denne ofrälse, hvad har han här att uträtta, hvad förehar

han. Det kunde vara godt att sätta honom i förvar, om eders frudöme så

behagade tillåta."

 

"Daniel Hjorth, denne yngling som dock njutit mycken välvilja i vårt

hus. Nej, herr Enevald, jag vill hoppas, att icke han skall vara en usel

förrädare mot sitt fosterland och det hus, som icke försmått honom."

 

"Huru skulle man af en sådan, en ofrälse, en vanbörding, ens fordra ädla

känslor. Sådan rot, sådan planta."

 

"Hertigen förstår sig på smygvägar", sade fru Ebba, utan att direkt

svara på Enevalds tal, "men ville blott herrar officerare alla blifva

trogne och stå mig bi, så skall ännu, med Guds hjelp, en riksförrädare,

som med list och våld tillegnar sig sin frändes rike, icke omhänder få

konungens fäste, och ohelga hans trognaste tjenares döda qvarlefvor, som

här ligga och vänta på att blifva nedsänkta i hans fäders graf."

 

Åter stod fru Ebba ett ögonblick i tankar försänkt, men fortsatte sedan:

"Bättre dock, att de män vi äga till fästets försvar äro få, men

pålitliga, än att myteri och uppror smyger bland en större skara. Vi

måste sålla dem. Herr Enevald, låt tillsäga Hans Eriksson till Brinkala,

Anders Larsson till Botila, Ivar Bertilsson och Bengt Söfringsson, att

de måtte samlas i residenssalen. Jag vill med dem samråda om bästa

sättet att verkställa denna sållning."

 

Ännu innan dagens slut sammankallades manskapet på yttre borggården. Fru

Ebba tilltalade dem: "Tappre krigare! Alle hafven J lofvat att med lif

och blod till sista andetaget strida för vår rättmätige arfkonung och

herre, och att in i döden vara hans rättvisa sak trogne. Huru hertig

Carl, med list och våld, bemäktigat sig regementet och med uppror och

slemt förräderi strider emot sin och allas vår nådige konung, och nu

äfven med våld och orätt vill bemäktiga sig detta konungens hus, det

kännen J alla. Och dock har man hört otillbörliga ord, äfven inom dessa

murar. Finnes väl ibland eder någon nog äreförgäten, att vilja förråda

ära och tro, må han gå att uppsöka den herre, som är honom värdig. Ingen

förrädare må stadna qvar att besudla vår heliga sak. Med Guds hjelp,

vilja vi ärligen försvara vår konungs hus och hans sak med rena och

ärliga hjertan. Ingen förrädare må stadna här, se porten är öppen,

finnes här någon falsk och äreförgäten nog, att vilja vara en

öfverlöpare, må han draga hädan."

 

En liten port i muren öppnades nu. Skarpt blickade fru Ebba emot den,

och hennes blick mörknade allt mer, ty allt flere och flere trängde sig

emot den öppnade porten, allt mera tätnade massan af uttågande, och

snart qvarstod endast en ringa tropp af fästets försvarare. Ett

ögonblick nedlutade hon sitt hufvud, och skylde sina ögon med en åtbörd

af förtviflan. De omgifvande herrarne buro i sina anleten mycket olika

uttryck. Någre syntes visserligen dela fru Ebbas känslor, andre sågo

lugne ut, och en, Olof Sverkerson stod bakom fru Ebba med en nedrig

skadeglädje i de små grå ögonen, och gjorde en gemen grimas.

 

Med de uttågande hade äfven Daniel Hjorth förstuckit sig. Han hade, så

mycket möjligt var, gömt sig bakom krigsmännen, på det ingen blick af

fru Ebba skulle upptäcka honom. Hans onda samvete jagade honom. När han