Sigrid Liljeholm 24
Nästa gång jag skulle på vakt i kung Eriks fängelse, stack jag i min
ficka några gröna löf, och några rönnbär, efter jag just gick förbi en
rönn. Jag hade gerna tagit en blomma med, men det var höst och fanns ej
mera blommor. Och så lade jag alltsammans dit opp vid jerngallret, ty
jag visste att han den dagen skulle på förmiddagen slippa dit ut. Jag
var så rädd, att någon skulle taga bort det gröna innan han kom; men det
var så litet och låg så tätt tillsamman i ett hörn af gluggen, så att
ingen kom att tänka på att det kunde vara ditlagdt för hans skull, och
så fick det vara.
Jag stod på post vid dörren när han kom ur sin kammare, åtföljd af vakt,
som äfven stadnade nere vid dörren. Han gick genast fram till fönstret
och såg ut åt sjön och suckade, så tungt och så djupt, att det gick
genom min själ. Med detsamma varsnade han de gröna bladen och rönnbären,
och tog dem, och kastade en vänlig blick på mig, der jag stod vid
dörren. Och han lutade sitt hufvud i sina båda händer och småningom
började han sagta sjunga för sig sjelf; det han sjöng lät som en psalm.
Men i en hast rusade han opp och kastade både blad och bär ut genom
gallret och började att stormgråta.
Nästa vår såg jag mellan stenarna här detta rönnträd, det var då en späd
planta. Jag vårdade det och fyllde mull derpå, att det skulle kunna
växa, och när den olycklige åter stod vid gluggen, föll hans öga derpå,
och han nickade vänligt åt mig, som stod här nere. Och den lilla plantan
syntes mången stund vara honom till tröst. Jag såg huru han, så ofta han
slapp ut i gången, stod och såg på plantan, och hur nöjd han blef när
ett nytt blad skjutit ut. Jag fick aldrig mera vakten i hans rum; jag
tror man ansåg mig vara för god emot honom.
Snart hafva trettio år förgått sen den tiden. Mitt hår har blifvit hvitt
och jag duger ej mer till annat, än se efter att ej råttorna äta opp
brödet för knektarne. Jag har varit borta härifrån tidtals, men hvarje
gång jag återkommit, har jag gett mull åt och vårdat kung Eriks rönn.
Se, den är ändock så smal och gänglig och har ej en sådan fyllig krona,
som rönnar bruka. Han, som planterade den, hade ej heller någon krona,
fast han var född dertill. Men med sin smala stam pekar den dock opp
till fönstret, der kung Erik brukade stå. Jag har ock bjudit till att
rigta den ditåt. Nådiga fru, jag kan icke förstöra det trädet!"
Fru Ebba var rörd. Slutligen sade hon, liksom vid sig sjelf: "Kung Erik
var en blodig tyrann, men han har bittert försonat hvad han brutit;
kanske bittrare än han förtjenat", tillade hon, i det hon med handen
gjorde en åtbörd åt pannan. "Han var kanske mera olycklig än brottslig.
Jag vet ej hvad jag bör göra. Detta träd sitter hårdt rotadt."
"Men", inföll Siri ifrigt, "det kan ju böjas åt annat håll."
"Svårligen, det är för gammalt."
Hastigt grep Sigrid tag i en gren, som böjde sig nedåt, och svängde sig
med ett hopp och en vig rörelse så, att hon kom att sitta på grenen.
Trädet svigtade och böjde sig litet åt sidan.
"Siri, Siri; nå du sagtliga, som ändå kan vara en sådan der yrhätta. Du
är ju ej bättre än sjelfva Hebla. Tänk om grenen brister."
"Det vore väl ej så farligt, icke är det så högt." Nu hoppade Sigrid
ner, och fru Ebba samtyckte till att låta göra ett försök att böja
trädet i annan rigtning; om nemligen Hans ensam kunde åstadkomma det, ty
hon ville ej göra någon annan uppmärksam härpå. Gamle Hans skyndade att
anskaffa nödiga verktyg, snören och hvad annat han ansåg behöfligt.
Sigrid grep äfven med sina händer i tågen och hjelpte af alla krafter.
Stammen böjde sig något, men den var icke djupt rotad; rötter lösgjorde
sig på ena sidan. Med de öfriga rötterna stod trädet dock fast; men
lutade nu, som om det hade varit färdigt att falla. I denna ställning
fastband gamle Hans det kära trädet vid hakar, som han inslog i remnor
på stenarne, och en ensam tår rullade utför gubbens bleka kind. Så snart
han fann tid dertill, skyndade han att bära mull på de lösryckta
rötterna och att, så mycket som möjligt, sörja för det hans skyddsling
ej skulle allt för mycket lida af den behandling den undergått. Gubben
måste trösta sig vid tanken på, att han dock lyckats rädda trädet från
att bli nedhugget; om än det nu blifvit vridet ur den rigtning, som han
helst velat ge det.
Sigrid hade emellertid helt och hållet tillvunnit sig den gamles hjerta
och han visade henne sin vänlighet vid alla tillfällen, då han kunde
göra henne någon liten tjenst.
Enevald syntes icke rätt belåten, när han stundom mötte Sigrid vid
hennes vandringar med fru Ebba. Svårt hade han att med ord göra
anmärkningar öfver att Sigrid var denna följaktlig; men han sällade sig,
när hans tid det medgaf, alltid till de båda fruntimmerna. Än varnade
han Siri för att icke stiga på en sten, än på ett löst bräde, eller
något dylikt, räckte henne handen vid hvarje litet ojemnt ställe, och
förde henne sirligt deröfver och frågade henne stundom med artigt
småleende, när fru Ebba ej kunde höra det, "om det icke fanns någon
småsven i huset, som i dag kunnat följa fru Ebba", eller något dylikt.
Sigrid var tacksam för hans uppmärksamhet och vård om henne. Någon gång
hände, att hon i sin själ tänkte, det han ansåg henne allt för hjelplös
och dålig, då han kunde tro henne behöfva all denna hjelp och
uppmärksamhet; men den tanken förjagade hon genast, såsom otacksam och
ovänlig. Så började hon allt mer att nästan känna ett behof af dessa
Enevalds uppmärksamheter och denna hans vård om henne, och hade väl
troligen småningom blifvit så ovan att sörja för sig sjelf, att hon
verkeligen blifvit beroende af hans hjelp, för att kunna röras omkring,
om icke inträffande händelser gjort, att hon blef tvungen att lita på
egna krafter.
XX.
Det led mot hösten. Allt tryggare började man känna sig på Åbo slott för
något anfall af hertigen. En större del af besättningen var förlagd i
staden, men vakthållningen på slottet bestreds med noggrannhet, och de
dertill använda troppar ombyttes ofta.
En dag sutto i vaktstugan vid ett bord, hvarpå stod en ölstånka, några
man af de för dagen vakthafvande, men hvilka ännu ej hade sin vakt. En
skotte, en välväxt, spenslig polack och en finne, hvars knutna,
muskelstarka växt antydde en björnnatur, drucko här i god sämja och
syntes ha ganska roligt, ehuru de föga förstodo hvarandra. Men polacken
pratade och sjöng, skotten berättade sägner från sitt land, dem
kamraterne ej förstodo, och Matts Koskipää nickade jakande till de
andra, så snart han blott råkade begripa ett enda ord af hvad kamraterne
hade att anföra.
"För f--n, sådan kall smörja", skrek polacken, sedan han tagit sig en
dugtig klunk. Svordomen uttalades på svenska, men fortsättningen af
talet blef en blandning af finska, polska, tyska och svenska. "Man kunde
nästan tro, att gamle herr Klas lefde, ty nog är ölet bra nog i sin
sort, just sådant han ville ha det. Det kan man medge, att visst ville
han ge knektarne så godt stackarn hade att bestå. Men sen man hade fått
en klunk af hans kalla maltsmörja i magen, så fordrade han, att man
skulle vara så flink och förlig, som om det varit det eldigaste vin han
bestod. Åh fy för f--n."
"Hör han på, munsjör Raborsky", svarade skotten, som af hvad polacken
talat ej förstått mycket mer än ett ord, "låt han bli att kalla herr
Klas för stackare. Det var en karl som kunnat förtjena att ha en fjäder
i sin blåa mössa och säckpipblåsare framför sig, och ingen skulle ha
sagt, att ej han hedrat den klan, till hvars chef han hade blifvit
född."
"Ja, då hade han ej heller behöft sina smörjiga skinnbyxor", skrattade
polacken. "De hade minsann kunnat passa åt skottarne att kläda öfver
sina sköldar med, så styfva och grofva de voro. Pilarne skulle bra ha
studsat ifrån dem."
Skotten for opp och ryckte på sitt stora svärd, men lugnade sig dock vid
en klunk öl; han visste ej rätt hvad den andre sagt.
"Åh hå", fortfor polacken, i det han vred på sina långa mustascher. "Det
var dumt att låta värfva sig till det här björnlandet. Nog hade det
smakat bättre att dricka söderns vin och bo under de välluktande citron-
och orangeträden, än att smörja i sig finskt öl och låta röka sig som en
sill i dessa fördömda finska pörten; och gräla med de djuren derinom,
för hvar bit man tar af dem. Men det hade vi, för det de behagade välja
oss till kung ett våp, en isbjörn, som ligger i sin lya och gör
ingenting, sen han väl lyckats sätta söta fars stalldrängar till vakt
öfver oxarne i sitt hemland."
Matts hade suttit helt tyst, under det de andre munhuggits. Nu steg han
opp, helt lugnt, knöt sin jättenäfve under Raborskys näsa, och, i det
han mellan sina sammanbitna tänder mumlade: "Här skall du få lukta på
_finska_ citroner", stötte han polackens näsa oppåt så häftigt, att
denne för ett ögonblick blef alldeles förvirrad.
Emellertid gick Matts, lugnt, som om ingenting förefallit, fram till det
lilla fönstret och kastade blicken åt slottsfjärden. Hans ögon fick ett
underligt uttryck. "Voj, perkele", sade han halfhögt och vände sig om
för att gå, men nu rusade Raborsky med knuten näfve emot honom, för att
slå till.
"Pojke", sade lugnt den just ej mycket långe, men så mycket bastantare
finnen, "icke har jag tid att leka med dig nu." Derpå grep han tag i den
framrusande polacken och kastade den spenslige mannen in ibland den hop
knektar, som rusade till. Hastigt omringade desse nu Matti, och hindrade
honom ifrån att, som han ernat, skynda till dörren.
"Ge rum, eller slår jag armar och ben af er. Är det tid nu med
pojkupptåg? Ser ni inte att hertigens flotta seglar in på fjärden
derborta."
"Åh, prata aldrig dumheter; tro ej du narrar oss att släppa dig lös.
Hertigen skulle visst komma sjövägen, då Arvid Eriksson har hela flottan
i sin makt."
I detsamma ryckte Enevald Fincke opp dörren: "På er post, gossar, nu ha
vi fienden här."
Fru Ebba hade gjort Stålarm uppmärksam på de ankommande fartygen, och
begge insågo genast huru saken förhöll sig. Lif och rörelse förspordes
på alla håll i slottet. Snart var manskapet från staden inkalladt. En
liflig verksamhet råder en stund öfverallt, men sedan allt blifvit
ordnadt på förberedt sätt, börjar det hela vinna ett slags yttre lugn,
ehuru hvarje hjerta ännu klappar fortare än vanligt.
댓글 없음:
댓글 쓰기