Sigrid Liljeholm 5
En tropp af Flemings ryttare kom nu utefter landsvägen, mot dem stormade
bönderna. En strid uppstod. Den blef ett förespel till klubbekrigets
gräsliga drama, som nu blossade opp och höljde Finlands jord med
fyratiotusende dess raskaste söners blod, gjutet af bröder emot bröder;
som härjade, som sköflade, som brände, och hvars spår först sent
utplånades från det förstörda landet; hvilket länge blef ett rof för
hungersnöd, pest och elände.
Att redogöra för huru klubbhären ökades, huru den härjande framgick, hör
icke till vårt ämne. Framåt vältrade sig massan mot Tavastland, allt mer
tillväxte den och plundring, mord och brand, följde i dess spår. Hvarest
knektar kunde uppspåras, nedhöggos de, stoppades de under isen, eller
ock sköts till måls på dem. Kunde någon uppge att egaren af en gård,
hade någon anförvandt ibland knektarnes anförare, då sköflades, utan
vidare tvekan hans gods, och förstördes genom brand och härjande.
IV.
I sitt arbetsrum på Åbo slott, satt riksmarsken, ståthållaren Klas
Fleming. Han stödde sin arm mot ett litet i fenstersmygen stående bord,
på hvilket lågo åtskilliga papper. Ett litet stycke ifrån honom satt,
vid ett större bord, hans skrifvare. "Här är ett bref från hans
majestät, konungen", sade denne, i det han steg upp och vördsamt räckte
brefvet åt riksmarsken, som genast bröt det. Sedan han genomläst
brefvet, vände han sig till skrifvaren och sade: "Här äro åtskilliga
befallningar från kunglig majestät, hvarom bref och order skola
utfärdas, så snart dessa öfriga bref äro genomgångna. Nu vidare, hvad
finnes här yttermera?"
Skrifvaren började nu redogöra för de på bordet liggande papperen. "Här
är ett bref från hans furstliga nåde, hertig Carl, till menige män, som
i Österbotten boende äro. Han uppmanar allmogen, att icke gifva någon
akt på hvad eders herrlighet månde utfärda för befallningar,
alldenstund, som orden lyda: han sådana påbud, utan befallning och
tillstånd, gjort hafver, särdeles från oss och riksens råd. Hertigen
säger ock vidare: der han ock någon befallning från kunglig majestät
bekommit, som han beropar sig på, hvilket vi dock icke kunne tro, så är
det genom orätt och falsk berättelse skedt."
"Kasta brefvet i den der lådan", sade Fleming, "jag känner sorten".
"Här är ett annat bref, som Lasse Nielson inskickat från Österbotten.
Han lät tillika anmäla, att han, enligt eders herrlighets befallning,
skall innan kort tåga hit med sina knektar. Brefvet är från hans
furstliga nåde, stäldt till menige knektar vid Lars Nielsons fana. Torde
icke vara af nöden att uppläsa alla de vanliga beskyllningarne, som stå
främst, emot eders herrlighet, om lögner och bedrägeri och förtryckande
af allmogen. Sedan följer: Derföre är vår nådige vilje och befallning
att J ingen vart begifve eder efter herr Klas Flemings bud och
tillsägelse, utan hålle eder qvar i den landsändan, till dess vi med
riksens råd, eder något, till kunglig majestät och kronans gagn och
bästa, befalla låte. Och der något olagligt kan blifva eder ålagdt,
antingen af herr Klas eller någon annan, då gifve vi eder fullmagt och
befallning, att J, med allmogens hjelp, må försvara hvad våld och orätt,
som eder kan tillbjudit varda. Det J, trogne tjenare och krigsmän, må
veta eder efter rätta."
"Fördömmelses mordbrandsstiftare!" sade Fleming, sammanbitande tänderna.
"Undra sen öfver bönderna! Släng det i lådan."
"Här är yttermera ett bref, som jag fann ibland några papper här på
slottet. Det är skrifvet till herr Clas Hermanson Fleming, och till Hans
Erikson, då de hade Åbohus omhanda, att de icke måtte inlåta eders
herrlighet på fästet."
Häftigt tog Fleming brefvet ur skrifvarens hand, läste några rader deri
och utbrast, "sådant torde dock vara ohördt i något land", i det han
häftigt steg opp och gick några hvarf fram och åter öfver golfvet. "Är
jag väl en förrädare mot min konung och riket, har jag förrädiske
praktiker i sinnet emot mitt fädernesland? Har jag ej låtit bruka mig
som en ärlig svensk man, från min ungdom, både i storm och slag.
Hertigens bud och tjenare har jag emottagit i konungens namn, ehuru på
egen bekostnad, och de hafva fått inkomma på konungens fästen och jag
har satt dem vid min sida vid bordet. Och mig vill han stänga ute, som
eger att i konungens namn befalla öfver all krigsmakt." Åter satte han
sig ned, så häftigt, att stolen, ehuru tung den än var, dock for ett
stycke från sin plats, slog sin knutna hand i bordet och utropade: "Men
vill jag fästningarna, med guds magt, omhänder hafva, till dess jag dem
i konungens egna händer kan andtvarda, då han, Gud gifve snart,
återkommer till sitt rike; och hvad han befaller, skall jag troget
efterkomma, trots hertigen, om jag än derför skall lifvet mista!"
Skrifvaren hade emellertid sysselsatt sig med några af de på bordet
liggande brefven, och började nu åter sin redogörelse:
"Från herr Erik Sparre och herrar Bjelke, med begäran att eders
herrlighet måtte komma till Sverige, för att deltaga i styrelsen och
förena sig med regeringen der, och icke sätta eder emot hertigen."
"Kasta brefvet i andra lådan", sade Fleming. "Du får gå nu. Kom igen om
en timme. Dem är jag ingen lydnad skyldig", fortsatte han för sig sjelf.
"Icke är jag deras skjutsbonde, att jag behöfver draga efter dem. De ha
lika långt till mig, som jag till dem." Nu grep han ett på bordet
liggande färdigskrifvet bref, till hvilket han ännu fogade några rader,
och undertecknade det sedan:
"_Clas Fleming_,
friherre till Wik, riksmarsk,
öfversteamiral och krigsöfverste, som nu
hafver många regenter, hvilka alla
förordna, ändock jag mig intet rättar
efter mera än en, som heter konung
Sigismundus. Kommer mina likar och bjuda
något till, så slår jag dem på hufvudet."
"Slå dem på hufvudet, ja, slå hufvudet af dem; alla här i Finland, som
förrädiske äro. Jag undrar hvem som stode mig i vägen, om jag ville
begära dem af konungen! Han skulle gifva mig dem att sålla såsom agnar,
alla dessa lumpna lycksökare, som äro antingen stumma hundar eller
tillochmed vifta svansen för hertigen."
Han satt en stund försänkt i tankar, dörren öppnades och fram till honom
trädde hans husfru, fru Ebba. Han varsnade henne ej, innan hon vänligt
lade sin hand på hans axel. Då ryckte han häftigt till, och ur ögonen
for en blixt, men det vredgade uttrycket mildrades nästan till
vänlighet, då han såg hvem det var, som stört honom, och han sade
endast: "Ebba."
Fru Ebba forskade ett ögonblick i hans ansigte och sade: "åter
obehagliga nyheter, min vän."
"Hertigen sörjer för att sådana ej saknas. Dertill växer mig böndernas
uppror öfver öronen. Lyda andras råd, der eget vore bättre, är dårars
verk. Bönderna hade bort qväsas genast, men jag lyddes på Olof
Sverkersons råd att bida. Han ställde sig, som om han kännt konungens
önskan. Numera torde ej resningen kunna undertryckas, utan att det
kostar mycket blod."
"Ack min herre, bönderna äro enfaldige och vilseledde. Låt dock ej din
hand falla alltför tungt öfver dem. De hafva i sanning haft mycket att
lida."
"Ebba, mildhet vore här grymhet. Konungens trogne och ärlige undersåter
måste skyddas. Upproret måste qväsas, om ej hela landet skall bli ett
förödelsens hemvist."
Fru Ebba suckade djupt och sade, efter några ögonblick, liksom till en
fortsättning af hvad hon emellertid tänkt vid sig sjelf: "och sedan att
veta huru dina fiender af hvarje den minsta anledning, ja ofta utan all
anledning, göra om dig berättelser, hvilkas lögnaktighet hvarje barn
borde kunna inse!"
"Se, min stolta Ebba är ju som hvarje annan qvinna", sade Fleming
leende, "gråter öfver hvad klaffarena säga."
"Skulle jag icke det? Huru känner icke jag dig, den ädle! Men
menniskorna känna dig icke så, och ditt namn skall gå till efterverlden
med de fläckar, som lögnen vidhäftat det, och som illviljan utbredt. De,
som efter oss lefva, skola tro hvad de hört."
"Hvad mera, blott Han, som _öfver_ oss lefver, ser sanningen, och det
som _inom_ mig lefver, nemligen samvetet, säger att jag handlat redligt.
Domen öfver död man, är mäktig, Gud är mäktigare."
"Många finnas, som säga att herr Klas dock kunde en mohn jemka med sig,
utan att göra orätt. Att det vore fäderneslandet nyttigare att gifva med
sig, än att stå på Konungens rätt i det yttersta."
"Nej, vid Herren Gud, icke", utropade Fleming, i det han höjde sin hand
och lät den åter falla på bordet. "Sanning och rätt äro alltid desamma,
om än tusende skrika om att det är bättre nytta af att ljuga och
bedraga. Nytta är bra, men ärlighet varar längst."
"Jag erhöll i dag ett bref från min syster, drottning Cathrina. Hon ber
mig, åter en gång, föra talan för enighet och eftergifvenhet."
"Nå, hvad har väl din höga fränka att påstå?"
"Om du så tillåter, vill jag läsa opp brefvet:
"Till oss älskelig, ärlig och välbördig qvinna, fru Ebba, herr Klas
Flemings till Qvidja och Svidja, vår kära syster, gunsteligen.
"Catharina, med Guds nåde, Sveriges, Göthes och Wendes Enke-Drottning.
"Vår synnerliga gunst och kärliga helsning; alltid med den evige Gud,
som tillförene. Vill jag, hjertans kära syster, gifva eder tillkänna,
att Vi, Gudi dess lof, äre temmeligen väl till hälsan, och unne Oss den
nådige Guden alltid, att detsamma om eder spörja.
Nu, då mig lägenhet gifves, att med herr Nils få hjertans kära syster
denna sedeln tillhanda, vill jag eder, hjertans kära syster, icke
förhålla, hurusom dessa svåra oenigheter emellan H. F. N. Hertig Carl
och H. H. herr Klas Erikson, eder herre, mig till sinnet månde gå. Och
beder jag eder kärligen, hjertans kära syster, att J ville använda allt
ert inflytande hos Hans Herrlighet, att han måtte denna striden till en
ända komma låta; seende huru under all denna fiendtligheten hela riket
댓글 없음:
댓글 쓰기