Sigrid Liljeholm 6

Sigrid Liljeholm 6

"Visserligen."

 

"Bönderna skulle väl ock upphöra med sina dåd i sådant fall?"

 

"Troligen skulle hertigen ålägga dem att hålla sig stilla, om jag skulle

underkasta mig honom."

 

"Tror J att de öfrige Finske herrarne, i sådant fall, skulle vidare

sätta sig opp emot honom?"

 

"Föga nog, om jag skulle ställa flottan och krigshären till hertigens

behag."

 

"Skulle väl icke då all split och blodsutgjutelse emellan partierna

upphöra?"

 

"Troligen, ty utan att hafva något stöd inom landet, kan konungen föga

ens försöka, att med främmande troppar befästa sin thron."

 

"Tror J icke att hertigen med rättvisa och kraftig hand skulle styra

landet?"

 

"Jo, detta blefve troligen fallet."

 

"Välan, jag har nu uppfyllt drottning Cathrinas begäran, jag har

framställt hennes önskningar till det bästa. Hvad sägen J härom, herr

Klas?"

 

"Att konung Sigismundus är min herre och konung, den jag, och hela

Sverige och Finland hafver svurit tro."

 

Fru Ebba böjde djupt sitt hufvud och sade med värma: "jag väntade det

så."

 

Efter en stunds tystnad började fru Ebba åter: "Min vän, jag kom nu in

till dig äfven för att tala om några små husliga angelägenheter. Du har

ju lofvat ditt beskydd åt herr Erik Liljeholm och hans unga dotter. Hvad

synes dig, ville du icke erbjuda henne att, till en tid, vistas i vårt

hus? Sedan du berättade mig om den anklagelse, som mästar Erik gjort

emot henne, vid sammankomsten i höstmarknaden, har jag tänkt härpå."

 

"Gerna, min Ebba, vill jag visa herr Erik denna lilla välvilja för all

hans trohet och vänskap emot mig."

 

"För samma vänskaps skull har ock hertigen hotat honom att han skulle få

sin kål kokad och sina fiskar varma", sade fru Ebba. "Men", tillade hon

med ett litet fint leende, "nu såge jag gerna, om han skulle hitsända,

vare sig kall eller varm, kål; ty, som du vet, ha vi här en 40 à 50

personer att dagligen bespisa, och förråderna börja tryta. Jag ville

just fråga härom. Från Qvidja är större delen af afkastningen inhämtad.

Det torde väl vara nödigt, att från de andra godsen låta leverera något,

så framt du ej vill taga af kronans förråder, åt det myckna folket."

 

"Nej, käraste Ebba, kronans förråder äro hårdt anlitade i dessa tider.

Från Ylänä må hemtas hvad der finnes, när föret stadgar sig."

 

"Jag förmodade sådant svar. Då allmogen drar så svår borgelägers tunga,

så må väl ock vi gerna föda, så många vi kunna, af konungens folk."

 

Fru Ebbas blick råkade nu falla på hennes mans ena stöfvel, den han höll

utsträckt på mattan och på hvilken en mängd lera fasttorkat, sedan en

utfärd på morgonstunden.

 

Fleming följde riktningen af hennes blick, log smått och sade: "förbarma

sig, nu får jag väl bannor. Aj, aj, Ebba kära. Aldrig får du din man ens

borstad, än mindre klädd i sammet och siden, som herrarne der i

Stockholm. Men du är mig ju dock alltid huld, om än jag är en

skogsbjörn, som hvarken lär sig dansa eller att fästa papillotter i

raggen; ja, icke ens lär sig aftorka ramarna, så att han ej skulle sätta

tassfärdor på dina hvita golf."

 

"Och dock, min herre och make, gläffsa hundarne och rycka björnen i hans

lurfviga pels!"

 

"Låt dem rycka, och låt dem skälla. Hundgläffs fäller ej björnen."

 

 

 

 

V.

 

 

"Hvems är gården deroppe, som ser så ståtlig ut", frågade Jacob Illka,

som numera blifvit vald till anförare. Bondehären tågade uppför en

backe.

 

"Den tillhör herr Ifvar Tre Flammor."

 

"Ånej, herr Ifvar dog ren i somras. Gården ärfdes af hans systerson,

unge herr Enevald Fincke."

 

"Då står han i skyldskap med Svedjeklas, ty jag vet att Tre Flammorna i

tiden, genom gifte, kom i någon slags slägtskap till Flemingarna."

 

Mera behöfdes icke, genom dessa ord var gårdens unge egare dömd, och

till den vackra gården störtade hela skaran.

 

Solen sken blekt öfver den nedanför kullen belägna insjön. Tallar och

granar stodo mörka på afstånd, närmast gården skakade björkarne sina

fina löflösa grenar.

 

Gårdens unge husbonde, Enevald Fincke, stod på trappan, då de ifrigaste

af bönderna började skönjas. Hans blick mörknade allt mer, då han såg

huru skaran tätnade, och slutligen vände uppför vägen till gården.

Drängarne voro ute i skogen; det var ock allt detsamma, hvad skulle de

förmått mot denna mängd! Hans blod jäste vid tanken på att icke ega

medel, att skydda sig emot en hop bönder. Han ropade namnet på en af

husets tjenstepigor. Då denna kom ut på trappan och fick se bondehären,

gaf hon till ett rop af förskräckelse, men Enevald sade, nästan

föraktfullt: "För eder är det väl bäst att skynda undan, medan ni ännu

kan hinna. Stå inte och skrik nu, skynda på de andra pigorna. Spring

bakvägen ut till skogen, göm er der vid kolmilan."

 

"Herre gud, ändå ni sjelf, herr Enevald?"

 

"Jag blir qvar. Prata inte. Skynda."

 

Flickan sprang, och innan kort voro hon och hennes kamrater så långt

borta, att de väl kunnat minska farten; men flåsande och andtrutna

fortforo de att springa så fort de möjligen kunde, ända till dess de

hunnit det anvista stället, der de började öfverlägga om huruvida de

icke borde springa ännu djupare in i skogen, eller om det inte ändå vore

bäst att först springa hem och bärja undan för elden, ifall

klubbmännerna skulle bränna gården. Dessa och många andra dylika förslag

begrundades med all ifver.

 

Enevald gick emot de på gården inströmmande bönderna, och frågade hvad

de ville.

 

"Antingen skall ni, herr Enevald Fincke, komma genast med oss och hjelpa

oss att köra bort Flemingen, eller ock veta vi att ni är en förrädare,

som han, och då skall ni få sura fiskar. Hej, fort hit och följ med

oss."

 

"Aldrig", sade Enevald med afsky, "aldrig skall jag blanda mig med edert

upproriska och blodsölade följe."

 

"Slå ned honom, qväf hans arga mun." Med orden följde gerningen, Enevald

slogs till marken och bands.

 

Det vanliga förstörelseverket bedrefs med ifver. Somliga släpade samman

hvad ätbart fanns och började äta; andra tyckte sig vara klokare och

skyndade att först förse sig med hvad som af värde kunde finnas i huset;

men just under det alla voro som ifrigast sysselsatta att på ett eller

annat sätt sörja för sig, flammade redan lågan högt opp och bortjagade

alla. En af de yngre klubbemännen hade roat sig med, att i förtid kasta

eld i ett rum der blår var uppstapladt, utan att bry sig om huruvida

detta kom olägligt för kamraterna. Innan kort stod huset i låga, och här

var numera intet att göra. Bondhopen begaf sig bort åter, släpande med

sig det härjade godsets egare.

 

"Hvad skola vi göra med herr Enevald?" frågade Bengt Poutu.

 

"Skjuta till måls på honom".

 

"Kasta in honom i huset, i bästa brasan".

 

"Stoppa ner honom under isen". Dessa och dylika förslag hördes från

flere håll, men Bengt Poutu sade: "Vi kunna föra honom med oss, han

måste hjelpa oss. Han har varit utrikes, och han förstår sig bättre på

herrars funder, än vi bönder."

 

"Tror du den ena korpen hackar ögat ur den andra", sade Illka, "bäst

göra af med honom. Död hund biter ingen".

 

"Grannar", sade Poutu till de närmast omgifvande, "jag börjar frukta att

vi dock gjuta för mycket blod. Jag räds detta ej är rätta vägen att

uträtta vårt lofliga verk. Nog kunde det gå af med mindre".

 

"Det skall allt Svedjeklas svara före. Hej, inga mesar och harhjertan".

 

Bengt gick nu närmare till Enevald och sade: "Hvar och en som ej är med

oss, är mot oss. Är ni icke skyldig att hjelpa allmogen och befria dem

från förtryck, om de skona eder?"

 

"Vore edra vägar de rätta, så skulle jag icke undandraga mig att hjelpa

eder, men ni härjen och sköflen som röfvare, med eder går ingen man af

ädelt blod, förr må ni mörda mig, som ni gjort med så mången annan".

 

"Herr Enevald, er far var en hederlig man, han stod mer än en gång på

böndernas bästa. För hans skull ville jag att ni skulle blifva skonad.

Jag har ock förmått männen att aftaga edra band, och behandla eder

skonsamt. Skulle ni rätt veta huru bonden förtryckes, ni skulle icke

förebrå oss vårt förehafvande! Flemingen vill vara landets kung, derför

sätter han sig opp och är upprorisk mot kungen och hertigen. Det vet ni

nog, unge herre, det veta herrarne alla, och Hertigen hinner ej komma

och jaga honom bort. Men få vi honom bara undan, så slippa vi den

förderfveliga knektehopen, och Hertigen ger oss frihet från borgelägret,

som så utsugit landet, att vi snart ha hvarken ko eller so. Ja, unge

herre, så är det. Kom blott med oss, och vi vilja snart jaga bort

tyrannen. Se här, kan ni läsa? Här är bref som Hans Hansson sändt med

Hans Fordeel. Det är Hertigens bud och befallning att man ur huset skall

uppresa sig, draga till Åbo och i vägen sköfla adelns och krigsfolkets

gårdar, och slå ihjäl allt varaktigt folk. Endast Hans Hanssons gård

Kanchas, Clas Åkessons Åminne och Ljuxala, der fru Carin sitter, böra

skonas. Dessutom står här skrifvit att vi skola tåga till Åbo, ta in

slottet och ta Flemingen till fånga. Nå, J har väl icke lust att

motsträfva hans furstliga nådes befallning, unge herre".