Sigrid Liljeholm 1

Sigrid Liljeholm 1

Sigrid Liljeholm

Roman

 

Author: Fredrika Runeberg

 

Min gamla Vän!

 

Hur modig, hur öfvermodig oftast, är man icke vid sjutton år! Gazer och

spetsar och band, som fladdra omkring oss, de tyckas oss vara idel

vingar. Vi flaxa så långt det bär, ack, men de vingarna bära så lågt,

det märka vi snart.

 

Har du sett en sjuttonåring vid pennan? Var säker att det skrifves en

tragedi i fem akter, en hjeltedikt eller något annat högt och stort.

 

Det var en dag i Åbo, för många år sedan. Jag stod framför brasan och

ditkastade blad efter blad af mitt manuskript.

 

"Ma chère, hvarföre bränner du sådant galant papillottepapper", sade

tante Aurore, som i detsamma inträde, "sådant är ju alltid brist på."

 

"Åh, tante, det är bara skräp, början till en misslyckad tragedi."

 

"Mais, chère petite, ne brûlez donc pas cela! Det var alldeles icke

ovanligt i salig konung Gustafs tid, att en dame skref ett plaisanterie

för att uppföras vid någon fête i famillen. Sådant hade alltid succès.

Detta kunde employeras vid pappas namnsdag nästa vecka."

 

Åter kastade jag ett blad i brasan och sade halft stött: "Icke var detta

något skämt. Clas Fleming, sorgspel på vers i fem akter."

 

"Ah, förträffligt, ma chère. Clas Fleming, riksmarsken, med draget svärd

i handen. Habit habillé, broderad rock, frisure ailes de pigeon. Ebba

Stenbock i pocher och engageanter, håret friseradt à la merveille. Johan

Fleming: chapeau bas, spetskrås och manchetter. Hans älskarinna, (en

sådan har du naturligtvis gett honom) en bergère, med en chapeau mignon

högt opp på en hög frisure. Alldeles som i salig kungens tid brukades.

Ah laissez moi faire! Jag förstår mig på sådant der. Det blir en

surprise tout à fait af god ton. Mais, ma chère, skona då din pièce! Om

det vore skäl att offra den åt lågorna, skulle jag i sanning vara den

första att det äska! Betänk hvilken effekt detta skall göra! Du låter,

till exempel, fru Ebba deklamera:

 

"Barbar, må fritt din glaf bland usla offer rasa,

Skall dock mitt stolta mod ej för din grymhet fasa!

Ha! Dygd och hjeltemod, förenta i min själ

De bott sen späda år, barbar, det vet du väl."

 

Då fäderneslandets historia just aldrig varit tante Aurores starka sida,

så undrade jag nästan öfver, att hon kunde gissa sig till personerna i

min förolyckade tragedi, om än hon just ej syntes särdeles hemmastadd i

tidens kostym. Jag frågade henne derföre huru allt detta herrskap vore

för henne så väl bekant.

 

Hon log ett litet satiriskt leende och sade: "I mina föräldrars hus

bodde en man, som var -- huru bör jag uttrycka det -- un peu hors du

monde. Ser du, jag var ung då och gjorde i honom en _lysande_ eröfring.

N'est-ce-pas? Nåväl, han intresserade sig för alla gamla enfaldiga

sägner, käringsagor enfin. När han dog, hade han testamenterat mig hela

sin förmögenhet, och så kom jag äfven i besittning af hans luntor.

Papillotter för hela min lifstid, tänkte jag då. Men nu ser jag redan le

commencement de la fin af de skrifna papperen, och begagnar derföre

stundom bladen ur en tryckt lunta, en gammal historia öfver ett par

gamla kungar, ehuru tryckpapper är mera fragilt, än rätt lämpligt skulle

vara. För att döda tiden, medan Lisette fäster opp mitt hår i

papillotter, kastar jag stundom ögonen på de framför mig liggande

bladen. Jag har sålunda kommit att läsa om den obstinata riksmarsken,

ståthållaren. I sanning, han blir charmant. Du vet ej, chère petite,

huru nödig en tyrann är för effekten. Det hörde jag sjelfva Leopold

säga. Låt, till exempel, tyrannen utbryta:

 

"Min nedrighet den vill jag klart i dagen ställa,

Med usla nidingsdåd vill jag hvar dygdig fälla."

 

Ah, kom till mig i morgon, ma chère, jag blir helt lifvad vid minnena

från den tid, jag dröjde i min oncles hus i Stockholm. Du vet att jag

växte opp der; och ehuru jag mången gång der fick bära opp ett badinage

såsom "Tavastfröken", så beredde mig dock min lilla mine ett icke så

ovänligt emottagande, äfven i de höga kretsarna."

 

På begäran fick jag tillbyta mig det lilla som fanns qvar af tantes

papillottepapper. Vid genombläddrandet fann jag, att de innehöllo

anteckningar om tilldragelser och personer, hvilka stått i någon

beröring med famillen Fleming. När och af hvem dessa anteckningar

blifvit gjorda, var omöjligt att utreda. Likaså var icke möjligt att

veta, huruvida de voro fullkomligt sanningsenliga.

 

Hvad som särdeles kom mig att misstro dessa pappers trovärdighet, var

det ovanliga sättet att se den märkeliga man, som var famillen Flemings

hufvud. Jag genomsökte sednare hvarjehanda böcker, som föllo i mina

händer, der jag kunde vänta att finna någon upplysning om den så mycket

omtalade blodlystne tyrannen, den hårdhjertade upprorsstiftaren och

mördaren, men en sådan fann jag icke. En mängd ohyggligheter, berättade

af motpartiet, har jag visserligen hittat; men dessa voro så tydliga och

så tjockt påbredda osanningar, att jag ej kunde anse dem bevisa något

emot manuskriptets trovärdighet. Läste jag åter i hvad jag af tante

Aurore hade erhållit af Wervings historia, så tycktes mig, som om jag

jemnt såge författaren titta sig öfver axeln, för att se om ej Carl den

elftes barska gestalt stode bakom stolen. Stundom föreföll det mig som

om jag såge gubben Werving småle i sin själ, när han med mycken

salfvelse utfar mot Flemings grymhet, blodtörst och framför allt hans

uppstudsighet emot hertig Carl, men tillika icke försummar att anföra

bref och bevis på huru Fleming handlade alldeles i enlighet med sin

konungs befallningar och icke utan förräderi eller svek kunnat förfara

annorlunda. De der beskärmelserna se ut temmeligen som sand, strödd i

den kungliga censurens ögon.

 

Alltså vet man ej huru mycket man af manuskriptet kan sätta tro till.

Sägnerna i en famillekrönika, mundtlig eller skriftlig, taga sig stundom

åtskilliga friheter med historien. Antecknaren synes ock icke velat

befatta sig med det egentligen historiska, annat än blott som den grund,

hvarpå personerna uppträda. De stora händelserna omordas vanligen endast

i korthet, likasom blott för att återkalla tiden i minnet, och sålunda

komma de små tilldragelserna, hvilka utgöra berättelsens egentliga ämne,

att klarare framstå. Klas Flemings karaktär är endast antydd. Det ser

nästan ut, som om den, som gjort anteckningarna, icke rätt skulle vågat

försöket, att befatta sig med en så stor karaktär.

 

Manuskriptet låg hos mig några tiotal af år, innan jag, i en stund af

saknad och bekymmer, sökte förströelse i dess omordnande. Jag sänder det

nu till dig.

 

Någon sammandragning här, en omflyttning der, ett modernare tycke lagdt

öfver det hela; sådana små förändringar har jag tagit mig friheten att

göra, ja tillochmed någon gång att tillägga en liten reflexion. Hvad som

dock undergått största ändring, är sjelfva språket. Man synes i vår tid

icke älska en tidigare ålders sätt att uttrycka sig, du läser kanske

hellre ett nyare, och detta ämne har dock allt för länge sysselsatt mina

tankar, för att icke jag skulle önska att meddela det äfven åt någon

annan.

 

Din ....

 

 

 

 

SIGRID LILJEHOLM.

 

 

 

 

I.

 

 

Solen sjunker blodröd ned bakom bergen, en susande vind far öfver sjön;

när den hinner stranden, böja sig björkarne och alarne för dess framfart

och strö omkring sig rika massor af gulnade löf. Men i den fordna

klosterträdgården finnas numera inga löf att rycka från träden. De

planterade sydländska träd, som der stodo förr, de hafva förgåtts i

vanvård; den fordom ört- och blomsterrika trädgården, är nu ett snår af

törne och tistel, och endast några få, små sängar i ett hörn, synas ännu

vara vårdade. På dem vexa rosmarin, timjan, kyrfvel och andra, till

kryddor och läkedom, goda örter.

 

Hvad lider tiden? Intet ur finnes. Kanske fanns det fordom i det till

hälften nedrasade tornet. Se der synes en solvisare, den är sned och

till hälften nedfallen i grus.

 

Nådendal, du stolta, du den heliga Brigittas mäktiga och rika dotter, är

detta din härlighet!

 

Allt dunklare faller dagern inom klostrets väggar genom de smala och

höga fönstren och genom remnorna i murarne, men i skymningen sitta

derinne tvenne gestalter, är det vålnader af nunnor, som besöka sin

förstörda boning?

 

Den ena synes klädd i nunnedrägt, hennes hufvud darrar, hennes kind är

fårad och färglös, som på en död. Hon sitter i en hög, med sirater

prydd, länstol, säkert fordom sjelfva fru Priorinnans. Den andra är ung,

kanske femton år, och i hennes blick bor lif. Hon sitter på en låg pall

vid nunnans fötter. Det är Elin Knutsdotter, sedan många år den enda

återstående nunnan i Nådendals kloster, och hennes systerdotter Sigrid

Eriksdotter Liljeholm.

 

"Siri, mitt barn, jag vill ännu en gång tända lampan för Guds moders,

sancta Annas och den heliga Brigittas bilder. Hjelp mig, jag orkar det

knappt mera; men så länge en af den välsignades renlifves döttrar lefver

i hennes helgedom, skall, om än det skall betalas med den sista skärf,

hvarmed jag eger att uppehålla mitt bräckliga lif, de heliga icke sakna

sitt ljus vid tiden för aftonmessan. Och nu, min Siri, lemna mig

messeboken, att jag, herrans ovärdiga, ringa tjenarinna, må uppläsa

bönerna, då ingen pater mera finnes, eller ens skulle få hålla den heliga messan. Knäböj min dotter."