Sigrid Liljeholm 11
länge nog har herr Klas sökt med godo stilla upproret, men det går ej
längre an, det måste brytas innan det får en större makt. Herren vare de
arma bönderne nådig, men jag rädes mycket blod kommer att flyta! Må det
komma öfver deras hufvuden som ställt till allt detta; icke öfver dem
som måste försvara sin konungs sak, och skydda oskyldiga menniskor för
plundring och mord af dessa upprors män. Än här, än der, samlas en
skara; röfvar, bränner, mördar och plundrar herregårdarne och alla som
de tro hålla med herrarne. Herr Klas har varnat dem, han har belönat de
socknar som förhållit sig stilla, med att ge dem eftergift i skatterna,
han har tillskrifvit och varnat allmogen, och förmanat dem att icke på
detta blodiga sätt söka skaffa sig rätt. Men uppviglarne tros mera af de
uppretade bönderne, och allt större har det onda vuxit. Det kan ej
hjelpas, stränghet måste dock nu slutligen användas, om ej hela landet
skall ges till spillo".
"Ja, herre gud", suckade fru Metta. "Hvad är det annat än ohyggligheter
som stunda. Talas det ej om hur både bröd och annan mat blifvit förvänd
i klara bloden. Och talte icke fru Regissa om huru de berättat om, att
en gammal ek burit ollon som sett ut som turkhufvun, med spetsiga mössor
på nacken, och sådana, att ingen trädsnidare kunnat skära dem bättre.
Och när de sen brötos opp, voro de fulla med blod. Ja, ja, herre gu!
Hvad blir det väl annat än blodiga och ohyggeliga händelser, när
christna menniskor fara fram som turkar och hedningar. Ja, ja, sådant
spås före, och värre än sker".
IX.
Påföljande morgon red en ryttare in på gården och frågade efter herr
Erik Liljeholm. Han framlemnade ett bref från ståthållaren, deri denne
skref, att han nu rastade med krigsfolket endast få mil ifrån Tannila,
att nästa nattqvarter skulle tagas i en by blott en fjerndels mil
derifrån, och att han inbjöd sig sjelf, jemte några följeslagare, till
gäst hos herr Erik, väl vetande att fru Mettas spisekamrar icke fruktade
att anfallas.
Herr Eriks min ljusnade klarligen, och han gick för att åt fru Metta
meddela nyheten om den käre och aktade gästens ankomst som blifvit
förebådad, och att fröjda sig öfver den heder som skulle ske hans hus. I
hans håg föll ingen tanke på att i det nyss plundrade huset någon
svårighet kunde uppstå vid att emottaga den höge gästen. Han blef
derföre öfveraskad att till svar på sitt meddelande se fru Metta slå
ihop händerna, under det hon utropade: "Åh herre min skapare, och det
sägen J så lugnt, herr Erik!"
Herr Erik, som det icke föll i sinnet att någon annan tanke, än häpnad
öfver den stora äran, uttalade sig i fru Mettas utrop, sade helt lugnt:
"Kära mor, en hög herre är visserligen herr Klas, och mycket stor är
äran, som oss vederfares, men icke behöfva vi dock låta förskrämma oss
deraf. En större herre hoppas jag dock vi ju dagligen mottage i vårt hus
och våra hjertan, och det är herren Gud, och inför honom äro vi dock
alla lika".
"Ack herr Erik, J är eder dock alltid lik", utropade fru Metta, nu helt
förifrad mot sin lugne man. "Förstår J då icke, begriper J icke, att i
ett utplundradt hus icke finnes utväg att med heder ta emot sådant
fremmande".
"Nå så tag emot honom med mindre heder då. Herr Klas kunde ännu icke
hafva hört af den förtret, som drabbat oss, men hvad mer, innan han
kommer hit, får han nog höra deraf. Vi ha ju haft mat och dryck här,
alltsen jag kom hem. Icke är herr Klas någon matpetare. Du har ju godt
smör och bröd och skinka dertill och öl, och det är ju allt som behöfs".
"Det är då visst och sannt, att höra eder skulle man tro, att allt hvad
man uträttat och sträfvat här i verlden vore idel onyttigt göromål, och
intet erkännande har man för alltihop. Det vore visst, att så ta emot
herr Klas! Ja smör och bröd och skinka, jag undras hvar jag ens det
skall ta? Tror J, herr Erik, att hvad som undgick de vilddjurens
uppmärksamhet, voro sådana outtömliga förråder, att de räcka till allt?
Jag har nog hört omtalas huru mycket herr Klas ensam skall förtära, att
icke tala om med hvad hans följe skall mättas. Det sägs ju allmänt att
herr Klas äter en hel skinka ensam till ett mål."
"Och du tror sådant dumt prat, mor!"
"Skulle jag inte tro det? Hans furstliga nåde, hertig Carl skall ju
sjelf hafva sagt, när han hörde detta omtalas, att det ena svinet äter
det andra; och om än orden just inte äro så fina för en furstemun, så
kan jag väl icke annat, än tro på hvad hans furstliga nåde sjelf sagt".
"Kära mor", sade herr Erik, hvilken orubbligt lugn vid alla andra
tillfällen, dock hastigt förlorade jemnvigten, så snart någon angrep
Klas Fleming, "kära mor, om än sjelfvaste lögnens fader, hin onde i
helfvetet, skulle säga sådana der dumheter, så borde du väl begripa att
ingen lefvande menniska finnes, som kan äta en hel skinka i ett mål.
Dock", tillade han i detsamma åter med sin vanliga glada min, "kanske
någongång när fru Ebba låtit anrätta en pastej af de feta och trinda
spädgrisarne från Qvidja, att nästan en hel sådan skinka strukit med".
"Ja se det var en sak", sade fru Metta talande vid sig sjelf, "hos Lisa
på Kullans tingade jag ju grisar, för fisken som hon fick. De borde väl
vara stora ren, men här skall jag få stå med skammen om de äro magra.
Jag undras hvem som förr kunnat hitta en bit magert bland späcket på
Tannila?"
"Kära mor, var ej bekymrad, du skall få se att det går".
"Ja, det går ja, det är lätt sagt, men sannerligen något går om jag står
här. Och den Sigrid sen, der står hon och ser så märkvärdigt from ut,
men för gu om det går med att bara se beskedlig ut, när något skall
uträttas. Hade jag ändå en drifvande menniska att hjelpa mig. Nog kan
flickan vara snäll och from och ett kärt barn, men se en som kommer sig
till att uträtta något, det blir hon väl aldrig här i verlden".
Med de orden gick fru Metta bort, snart syntes Storsvarten stå
förespänd, fru Metta satte sig sjelf i slädan och begaf sig till
grannarne, för att uppspana hvad som kunde fås till mats, genom köp,
byte eller tillochmed lån. I dessa tider då den mest obegränsade
gästfrihet öfvades öfver hela landet, hände stundom, att, ehuru
visthusen hos de förmögnare voro öfverfyllda med mat, man dock icke
ville för mera ärade gäster framställa endast spickefläsk, ofta
öfverårigt, torra gäddor eller dylikt, och då hände väl att en grannfru
råkade vara försedd med något färskt, och så hjelpte man hvarandra. Att
hos en god vän låna en hare eller en fogel, var derföre icke alldeles
ovanligt.
Innan kort återkom fru Metta, och var snart så i sitt element med alla
de brådskande bestyren, att hon icke mera syntes tänka på någon fruktan
att anrättningen blefve för simpel åt herr Klas. En dräng utskickades
för att skaffa fisk ur träsket, en gosse från närmsta torp skulle till
skogen för att vittja harbrännorna och hjerpsnarorna, en piga knådade
deg, en annan stötte opp lingon som nedlaggts att frysa och som nu
skulle användas. Det bakades, det bultades, det stöttes, det slamrades i
alla knutar. Lakan framtogos från vinden och glättades, sängkläder
framsläpades derifrån, hvilka förr aldrig oftare störts i sin hvila, än
för att dammas och piskas. Under allt detta bestyr syntes Sigrid lugn
och stillsam som vanligt. Man märkte knappt att hon sysslade med något,
men under hennes händer antogo rummen småningom ett trefligare utseende.
Fru Metta hade sjelf, i yngre dagar, spunnit och väfvit tapeter till ett
par rum. Dessa hade af de våldgästande bönderne blifvit nedrifna och
hängde i trasor. I all tysthet jemkade Sigrid opp dem, hopsydde de
lösrifna styckena och borttvättade fläckarne. Öfver borden utbredde hon
hvita dukar, enris ströddes öfver de redan förut hvitskurade golfven,
och innan kort såg det helt trefligt ut på Tannila.
Det var redan mörkt om aftonen när Klas Fleming red in på gården på
Tannila, jemte några andra herrar och åtföljd af herr Erik, som ridit ut
för att möta honom. Fru Metta välkomnade den höge gästen på trappan, der
hon stod och neg djupt. Fleming kastade sig af hästen och steg raskt upp
för trappan. "Se god afton, fru Metta", sade han räckande henne handen.
"Eder herre är så villig att vara mig till tjenst, så att han förleder
mig att besvära äfven eder. När man ger mig ett finger, så tar jag hela
handen. Hade jag dock vetat att klubbmännen förut våldgästat här, så
skulle jag väl nu icke kommit; dock hoppas jag att icke göra eder omak.
En gammal krigsman är van att ligga på marken i samma kläder som han bär
om dagen, och aktar ej så noga om litet dam fastnar på lädret. Och icke
försmår han rågbrödet för att det ej är fikon, utan är han nöjd med hvad
som råkar förefinnas. Gör er alltså intet omak, jag önskade blott att
öfverlägga i stillhet med herr Erik och äfven hvila mig sjelf litet, ty
huru det är, så tynga ändå åren stundom att bära, fast de smyga så tyst
på en. Man skulle väl lättare bära en hel hövålm, så stor den än synes".
Fru Metta neg allt djupare och djupare. Hon kände sig helt häpen inför
den mäktige herrn, ehuruväl hans sätt var enkelt och icke syntes
hofmannalikt. Icke heller hans drägt utvisade på något vis hans rang.
Ansigtsdragen utmärkte en hög grad af bestämdhet, och den mörka hyn,
ännu yttermera brynt under fälttåg och sjömannalif, ökade det stränga
uttryck, som hvilade öfver dem. Då herr Erik öppnade dörren, steg
Fleming in utan vidare krus och fru Metta stod helt slagen qvar. "Nå för
gu", sade hon slutligen vid sig sjelf, "är icke detta för mycket! Är han
herre i landet, så är jag fru i mitt hus. Icke är han kung heller!" och
modigt steg fru Metta in i rummet, derifrån hon bjöd herr Klas att stiga
in i fremmandkammarn. De andra herrarne hade ock nu inträdt och under
tusen krus inbjödos äfven de nu af fru Metta i det inre rummet. Öl och
must framsattes nu i de åter upptagna silfverbägarne, och snart var
samtalet i gång mellan herrarne, under det fru Metta och Sigrid sysslade
med bordet och matens framställande.
Enevald Fincke hade till det mesta iakttagit aktningsfull tystnad, och
endast stundom bytt något ord med en af de yngre herrarne.
Nu vände sig Fleming till honom och sade: "mig synes underligt att J
sitten stilla på edert gods och sen på huru de upproriske bönderne
bränna och härja. Ernen J icke, som en adelig ung junker anstår, egna
eder åt vapenyrket, för att tjena konung och fädernesland?"
"Nyligen hemkommen efter flere års vistelse utrikes, har jag ännu knappt
hunnit göra mig bekant med det mig i arf tillfallna godset, som nu
blifvit så illa förhärjadt, och har sålunda ännu icke egnat mig åt något bestämdt."
댓글 없음:
댓글 쓰기