Sigrid Liljeholm 12
"Hvilket yrke skulle väl en ung ädling välja, om icke vapnens? Och då
konung och fädernesland hotas med farlighet, så synes mig att en och
hvar borde draga svärdet och icke sitta vid spiseln."
"Mig tyckes icke vara mycken ära att slåss mot bönder!"
"Att de äro bönder, är det enda som länder dem till ursäkt, ty man kan
af dem icke vänta det förstånd att rätt inse sakerne. Svårt är
visserligen att draga svärdet emot desse förledde och bedragne, de äro
dock egne landsmän och konungens undersåter. Derföre har jag ock velat
vänta, i hopp att vettet skulle klarna hos dem. Hvad tänken J väl herr
Erik", (fortfor ståthållaren nu vänd till denne) "det är dock en
skräckelig sak, att i flere socknar just presterna äro de, som uppreta
bönderna, är detta att lära dem vara öfverheten underdånig? Finge man
blott i böndernas skallar begreppet om rätt och orätt; men presterna
prata för dem om kätteri, och neka dem ljus på altaret och sallt och
andra ceremonier, som de önska sig och tro på, och prata för dem om
Upsala mötets beslut, det der kalfskinnet! och annat prestegnäll, och
röra ihop östan och vestan och himmel och gröt, och så bli de arma
dårarne till slut som vilda hundar, att rusa på hvar och en, blott någon
säger buss."
"Hans Fordeel har haft mycket på samvetet af detta upploppet!"
"Ja visserligen, och andra till honom. Så svart måla de mig för
bönderna, att jag tror sannerligen de skulle tro, om någon berättade dem
att jag skulle bruka koka eller steka barn i smör och äta opp dem; ty
föga har något så vildt blifvit opptänkt, som icke de påbörda mig. Men
(här skrattade han) här hoppa de i galen tunna! Ty ju förskräckligare
bönderna tro mig vara, dess räddare äro de för mig, och dess lättare är
att slå dem med bäfvan och förskräckelse, så att de en annan gång hållas
stilla. Med blotta skräcken lär det väl dock icke numera kunna aflöpa.
För att skydda fridsamma och oskyldiga menniskor, måste dessa
våldsverkare hållas i styr. Föga går morgondagen utan att en mängd af
dem hugges ihjäl af knektarne, som ock på dem äro mycket uppretade, så
de med lust och fröjd fullgöra sådan befallning."
Sigrid som just gick öfver golfvet, bärande en hög äggtorta som hon
skulle ställa på bordet, ryste till vid Flemings ord, så att fatet
skakade i hennes hand. "Se unga jungfru", sade nu herr Klas, "huru J
skrämmens för slikt tal, och J hafven dock nyss lidit plundring och våld
af desse ogerningsmän."
"Herr Erik, detta är ju eder unga dotter, som fru Ebba erbjudit ett hem
tills vidare under sitt beskydd. Icke tyckes hon passa i dessa blodiga
och bullersamma nejder. Nåväl herr Erik, skicka henne till Åbo. Der kan
hon ju leka med mina döttrar!"
Herr Erik tackade för anbudet, och sade att han redan härom ordat med
sin hustru och sin dotter, hvilken vore beredd att, i hvad hon skulle
förmå, bjuda till att vara de ärade damerna till tjenst. "Kära barn",
sade han derpå åt Sigrid, "var då icke så försagd, att du icke vågar
aflägga din tacksägelse, för hans herradömes nådiga anbud."
Sigrids hjerta var helt beklämdt, och hon kände sig skrämd och illa till
mods att nödgas framträda inför så många fremmande herrar; men
isynnerhet af bäfvan för den mörke herr Klas, hvilken hon hört omtalas
som en så förfärligt sträng man. Ett ögonblicks besinning sade henne
dock att hon borde akta sig att icke synas pjåkig, hon gjorde derföre
våld på sig, steg fram till den mäktige herrn och neg djupt i det hon
sade några ödmjuka ord.
I detsamma inträdde fru Metta, röd och varm så väl af köksbrasan, som af
ifver.
"Eders herradöme, och öfrige herrar, herr Axel, herr Anders, herrarne
behagade hålla till godo med den ringa välfägnad, som i vårt utplundrade
hus nu i hast kunnat åstadkommas. Det är visst allt ovärdigt så höga
gäster, men herrarne täcktes ursäkta och låta välmeningen ersätta
bristerna hos hvad vi vågat framställa, så ringa det än är."
"Gud bevare eder fru Metta", sade Fleming leende, "tror J mig icke i
sanning vara en värre varg att äta, än som sjelfve hertig Carl omtalar
mig vara."
Häri hade han ej så orätt. Fulla upprågade fat med fläsk, fisk och fågel
stodo på bordet. Höga korgar med herrebröd stod derinvid, tornformiga
kakor och tortor funnos i ymnighet midt på bordet, öl och must i kannor
deromkring, men fru Metta klagade och bad många gånger om ursäkt att hon
nu icke hade hvarken kryddadt vin eller kirsedrank att bjuda, men sådant
stod nu icke att fås.
Fru Metta neg, bjöd och trugade och bråkade och tvang sina gäster att,
med eller mot sin vilja, taga till lifs af hennes anrättningar; såsom
det på den tiden anstod en rättskaffens värdinna. Herr Klas syntes dock
ej mycket bekymra sig derom, utan lade för sig af hvad som stod honom
närmast, och det just icke i små portioner. Helt hastigt hade han slutat
sin måltid och stigit opp från bordet, till stort bekymmer för fru
Metta, som förgäfves använde all sin vältalighet, till att förmå honom
smaka på flere rätter och kakor, dem han alls icke tagit någon notis om.
Om aftonen sedan gästerna begett sig till ro, sade fru Metta, just som
hon skulle undanställa en knappt afskuren torta, "ja, hvad skall man
laga mat, när det icke duger åt folk."
"Nå mor, våra gäster voro ju så få, huru mycket kunde de väl bärja af
allt ditt öfverflöd; icke tyckte jag det sparades på gudsgåfvorna."
"Si för gu om jag kan glömma att jag icke fick herr Klas att smaka
hvarken på äggkakan, eller fiskpasteijen, eller krösamoset; och fast jag
sjelf säger så var allt ganska godt och smakligt."
X.
Det var morgon. De fremmande skulle, efter hastigt intagen frukost, bege
sig å väg. Enevald Fincke steg fram till ståthållaren och anhöll att för
denna gång, som frivillig, få medfölja. Sedan önskade han ingå i
konungens tjenst.
"Godt", sade Fleming och tog honom i handen, "välkommen då. En ny
kamrat, gode herrar."
Enevald hade fattat sitt beslut att åtfölja krigarne, mera för att
hastigt komma in i deras seder och vanor, än för att för denna gång
egentligen deltaga i striden. Han ernade sedan taga plats vid någon af
de trupper, som voro förlaggda i Åbo. Huruvida något annat, än
ståthållarens närvaro, bestämde honom för att vilja vistas just i Åbo,
lemna vi tills vidare derhän.
Från den näraliggande byn utmarscherade redan i god ordning, de troppar,
som der rastat öfver natten. Under dagens lopp skulle de troligen stöta
på bönderna som, anförde af Jacob Illka, nu lägrat sig vid Nokia. Fru
Metta och hennes dotter stodo på trappan och sågo på de förbitågande
trupperna. Fru Metta betraktade skådespelet temmeligen tryggt, ehuru
icke fullkomligt fri från bekymmer. Sigrids kinder voro något bleka och
hennes vanligen så lugna utseende förrådde oro. Ståthållarn och de
öfriga herrarne hade redan slutit sig till knektarne. Fullständiga
rustningar buros af få; af de fleste endast de vigtigaste vapenstycken.
Enevald Fincke följde med fotfolket. När han tågade förbi Tannila bugade
han sig djupt och sänkte sitt svärd för damerna. Nu skulle äfven herr
Erik bege sig bort, för att upphinna de öfriga, och han slöt nu, med ett
varmt famntag, hustru och dotter i sina armar.
Fru Metta hade svårt att rätt vara lugn och sade: "Gud bevare eder herr
Erik då J gån emot sådana röfvare och vilda djur, som icke hafva försyn
hvarken för hög eller låg. Käre herr Erik utsätt eder dock icke för de
värsta ulfvarne. Afslå icke heller hvad jag af eder ber: bär dock denna
lilla silkeslapp under harnesket, se, låt mig sticka in den här. Den är
vigd och signad och hvarken pil eller svärd biter derpå, men om den
skyddar mot böndernes klubbor det vet jag icke, så att J bör väl se eder
före emot dem. Gud signe eder, käre herre, att J må komma oskadd ur
denna svårighet."
Sigrid slöt sig snyftande till sin faders bröst. "Nå nå, barn, icke
förtjenar det så der mycket sorg, min lilla flicka. Nog har din gamle
far varit med, der det gått hetare till än det nu kommer att göra. Gråt
icke, Siri min flicka." Nu kastade han sig på sin häst och vinkande med
handen ännu ett farväl, hastade han att upphinna truppen.
I böndernas läger herrskade larm och oreda. Man visste att Fleming
nalkades med knektarne, men hvad som borde göras, ens för att möta
första angreppet, förstod ingen.
Till hären hade slutit sig en stor mängd sådane, som endast sökt
tillfälle till plundring, och för hvilka resningens egentliga ändamål
var alldeles likgiltigt. Desse tänkte med förskräckelse på att nödgas
mäta sig med Flemings knektar. De åter af bönderne, hvilka uppriktigt
ansågo sig strida för att afskudda ett olidligt förtryck, sågo med
bekymmer att deras anförare icke tycktes veta hvad de borde företaga
sig.
Mod och beslutsamhet målade sig i många anleten, men öfvergick äfven hos
dem småningom till harm och missnöje. De klokare insågo att det
fordrades att ordna den osammanhängande massan, åtminstone något, om den
skulle kunna emotstå truppernas anfall; men deras hufvudmän visade icke
den förmåga, man af dem hade väntat. Några falkonettskott lossade emot
böndernes lägerplats, och hvaraf en kula gick in genom ena väggen och ut
genom den andra, injagade förskräckelse hos de vid artilleri ovana
bönderna. Illka, inseende sin oförmåga att leda ett försvar, förlorade
alldeles fattningen, och innan kort var hela bondehären stadd på återtåg
och, förföljd af Flemings ryttare, hastade hela folkmassan att fly, utan
all ordning, och nedhöggs utan motstånd. Då några hundrade stupat och
bondhären syntes ohjelpligen sprängd, upphördes med förföljandet, och de
öfverlefvande skyndade att bege sig i tysthet hvar och en till sitt hem,
för att om möjligt undgå räffst och straff. Allt det röfvade godset hade
de under flykten och förföljelsen nödgats kasta ifrån sig, och
tillochmed efterlemna hästar och slädor, emedan de ej kunde fortskaffas
på de smala skogsvägarne. Kopparkäril, gångkläder, jernsaker, lågo om
hvarandra på stigarne jemte matvaror och gods af alla slag, och mer än
en gång trodde de förföljande knektarne sig på afstånd se ett börjande
yrväder, då bönderne, ur stånd att medföra de röfvade sängkläderna, för
att åtminstone kunna bärja öfvertåget, skuru hål derpå och skakade
fjädrarna ut så att de flögo omkring i luften likt snö.
Jemte herr Erik, syntes ståthållaren följande morgon rida omkring i
nejden. "Detta var dock snart afgjordt", sade han, "så godt hade kunnat
vara att skrämma de bestarne förr, så hade de ej hunnit far
댓글 없음:
댓글 쓰기