Sigrid Liljeholm 13

Sigrid Liljeholm 13

De tre fanor ryttare, som förföljt bönderne öfver en del af

Tavastskogen, hvilken sträckte sig framåt i tolfmila ödslighet, hade

återkommit och det var några af dem, som nu under Enevalds befäl

återsändes till Åbo. Fleming hade mycket att ordna innan han kunde lemna

Tavastland, och många bref sedan denna tid, bevittna hans verksamhet

der. Af dem är det blott en enda liten såkallad sedel till ett bref, som

angår vår berättelse, den lyder så:

 

"Jag kan eder icke förhålla, Erik Olofsson, att min vilja är att J sägen

Hans Fordeels hustru till att hon drager till Björneborg. Hon skall icke

vara der mera, den onda djefvulen, för hennes praktiker som hon brukar

på den förrädarens Hans Fordeels vägnar och beder henne straxt draga

dädan, om hon icke vill, så skall hon dädan. Jacob Illka bekände i fjol

i godtfolks närvaro att hon hafver förmanat dem till uppror så väl som

mannen.

 

_Klas Fleming_,

Friherre till Wik o. s. v."

 

Herr Erik jemte sitt följe anlände till Tannila, och med ett gladt utrop

sprang Sigrid emot honom på gården; men när hon varsnade Enevald Fincke,

som just kastade sig af hästen, rodnade hon och stannade ett ögonblick

och gick sedan med sedesamma steg fram till sin far. Äfven fru Metta var

snart ute för att välkomna sina gäster.

 

Herr Erik meddelade nu hustru och dotter sin afsigt att medföra den

sednare till Åbo, och ehuru tiden var kort att hinna få henne som sig

borde i ordning, lät det dock sig göra. Det mesta af hennes kläder hade

ock blifvit förstördt af plundrarne, men skulle väl icke heller varit

nog galant för att begagnas i Flemingska huset. Herr Erik lofvade sörja

för att sådant i Åbo blefve afhjelpt.

 

"Så lemnar jag dig nu åter, kära min Metta, och med allt detta oskicket

till. Huru monne du nu här kan reda dig ens med föda åt folket?"

 

"Jag tänker vinterfisket ger nödtorftigt så länge, och till brödfödan

förslår väl stackarne på skogsåkern."

 

"Allt godt således, och då jag märker, att ju här ingen nöd blir, far

jag nu med lättare hjerta från hemmet än jag kom."

 

"Ja, ja, nog kan det väl gå, och J sen alltid den glada sidan af allt,

och knappt jag sett eder ens på alfvare vredgas öfver något i verlden,

ej ens öfver klubbmännen, dem vår herre nu må förlåta, då de hafva fått

sådan svår vedermöda."

 

"Tro aldrig, mor, att ej sinnet brusar opp för mig ock ibland. Minnes du

ej huru jag brukade klappa opp den skälmen Elias, som sen rymde ifrån

oss. Det var skada nog, nu blef han visst en galgfogel, fast det var

godt gry i slyngeln med alla hans opptåg."

 

"Ja så var ock agan, att J skrattade och gaf honom en smäll, och skämde

bort pojken på allt sätt."

 

"Åh, mor, vi ha så litet lefvat tillsamman, att du knappt känner mitt

lynne. Borta, i krig och på sjö, har min mesta tid förgått, och du har

ensam styrt och ställt på godset, och bra har du ställt, hvad skulle jag

då vredgas öfver?"

 

"Ringa har det bekymrat dig, om jag ställt väl eller illa! Om det vuxit

ett korn på åkern, eller om tegen varit svart, allt har du varit lika

nöjd, och om det ej skulle funnits en fisk i boden eller en skinka i

visthuset, det skulle allt qvitta dig lika."

 

"Hvad mer, mor, aldrig ha vi ju behöft svälta, om jag varit hemma eller

borta."

 

"Herre gu, icke har du ändå tagit dig en hustru, som låter folket

svälta. Det är visst, man kan bli helt förtretad på dig. Men se, nu

sitter jag här och pratar med dig, och borde vara derute att ställa mat

åt eder alla."

 

"Låt vara, mor, nog står verlden ändå, om du än ej rustar och bestyr så

mycket."

 

"Ja, ja, käraste herr Erik, så sägen J riddare, som äro herrar och män;

men hvart skulle det bära, om vi qvinnor skulle vilja ha samma rätt.

Arbeta måste en husmor. En lat qvinna orkar jag ej se."

 

Siris lilla hufvud var upptaget af så många tankar på en gång, att hon

knappt visste reda på sig; men icke minst ofta framträdde för hennes

sinne en obestämd fruktan för ståthållaren, i hvars hus hon skulle

vistas. Den mörke mannen, med de ingalunda polerade åthäfvorna och den

af rustningen på flere ställen nedrostade drägten, skrämde henne, och

det var så mycket naturligare, som fru Metta haft för vana att ganska

ofta fara ut emot honom och hans tyranni, och Siri hörde honom sällan

nämnas, annat än såsom en hård och grym man. Fru Metta var hela nejdens

tillflykt och rådgifverska, och hvarje gång bondgummorna tyckte sig

hafva något att klaga öfver knektarne eller ryttarne, som hos dem lågo i

borgeläger, så kommo de med sina bekymmer till fru Metta, och bådo

henne, genom herr Erik, framskaffa deras klagomål till herr Klas. Vid

sådana tillfällen utmålades Flemings tyranni af qvinnorna i de bjertaste

färger. Fru Metta skref väl om saken, men hennes epistlar voro vanligen

svåra att läsa och isynnerhet att förstå. Skrifkunnighet hörde icke

mycket till seden på denna tid, minst för fruntimmer. Sedan hon hunnit

öfver den vanliga början: "kan jag eder icke förhålla", så förhöll hon

dock mestadels sjelfva saken, emedan herr Erik ej kunde förstå hvad hon

ville. Men äfven när han begrep hennes mening, eller när han på någon

dag var hemrest, så att hon rätt fick komma fram med sina klagomål, så

vann hon dermed intet annat, än ungefär sådana svar: "kära min Metta,

gif åt bonden några spann råg", eller tillochmed: "gif åt stackars Brita

en annan ko, då hon så der illa mist sin", eller dylikt. Af klagomålen

till ståthållarn blef intet, ty "hvad skall man besvära herr Klas för

lappri, som man sjelf kan hjelpa." Fru Metta, som sällan kunde förmå sig

att bli ond på sin man, vände i stället sin vrede på ståthållarn, och

brummade ofta storligen öfver honom. "Vore han icke så tyrannisk och

envis, så skulle hertigen längesen tagit Finland under sin styrelse, och

detta betryck och blodsutgjutelse och allt ondt, vore då borta." Så hade

Sigrid småningom fattat en slags instinktlik förskräckelse för Fleming,

hvilken väl icke helt hastigt kunnat skingras, ens om hon vetat att

hennes mors funderingar slagit om betydligt till hans fördel, sedan hon

sjelf lidit af böndernes framfart, och han dessutom hedrat hennes hus

med att der dröja en natt, och slutligen och mest, emedan han visat Siri

välvilja.

 

När Siri hörde af att Enevald skulle stanna i Åbo, rodnade hon, det

undrade hon sjelf i sin själ öfver; men nog vore det bra roligt, att der

få se honom ibland, tänkte hon. Det blefve ändå en bekant bland alla

dessa fremmande menniskor, som hon nu skulle träffa tillsamman med. Hon

fruktade stundom att ungdomen i Flemingska huset skulle se henne öfver

axeln. Till namnet kände hon dem alla, äfven något till lynnet, genom

sin fars berättelser. Johan, den äldste, den unge, ridderlige, ende

sonen; Karin, nästan jemnårig med henne sjelf, Hebla, några år yngre,

och slutligen den unge Peder Banér. Då tiderna började mörkna för dennes

fader, riksrådet Johan Banér, hade han sändt Peder, sin andre son i

ordningen, till Finland. Den unge Peders mor, fru Christina Sture,

anförtrodde gerna sin son i sin goda väns, fru Ebbas vård. Finland var,

åtminstone tills vidare, en säker vistelseort för dem, som hade något

att frukta af hertig Carl, och vägen derifrån till Polen var öppen. Det

syntes derföre föräldrarne godt att gossen trifdes på Åbo slott, och fru

Ebba hade skrifvit till fru Christina och bedt att i det längsta få

qvarhålla honom, hvilket ock bifölls. Fru Christina hade ändå många barn

omkring sig hemma, och hennes tankar voro ofta upptagna af bekymmer

öfver hennes herres då redan osäkra ställning till hertigen.

 

 

 

 

XI.

 

 

Så väl Fleming sjelf, som isynnerhet fru Ebba, hade med nöje fattat

tillfället att göra herr Erik Liljeholm en tjenst, genom det vänliga

anbudet att beskydda Sigrid. Klas Fleming hyste mycken godhet för sin

blygsamme vän, som följt honom i många faror och alltid varit att lita

på. Herr Erik åter, å sin sida, beundrade och ärade Fleming af hela sin

själ, kanske så mycket mer, just emedan dennes stolta, rastlösa sinne

var så olikt hans eget lugna inre. Sjelf af lägre adel, kunde han aldrig

göra anspråk på någon slags jemnlikhet med sin gynnare, i denna tid, då

en högre adel ansåg sig stå nästan lika högt öfver den lägre, som denne

öfver en ofrälse. Ej heller sökte herr Erik något tillfälle att svinga

sig opp; och hans lugna mod under striden, hans nyttiga verksamhet

deremellan, gick allt för sig på ett så tyst och anspråkslöst sätt, att

just ingen kom ihåg att han uträttade något. Men detta bekymrade föga

herr Erik. Någon yttre utmärkelse föll honom aldrig in att önska sig.

 

Tillbudet att få hemta Sigrid till Åbo, var deremot högst välkommet. Han

kunde sålunda sjelf ofta bli i tillfälle att få se henne, och framför

allt skulle Sigrid sålunda få se verlden och lefva i den förnämsta

krets, som, i något hus i Finland, samlades. Framför allt var det säkert

att ingen, icke ens den nitiske biskopen, skulle, då hon stode under

ståthållarens omedelbara beskydd, antasta henne för den föregifna

religionsförändringen.

 

Sigrid hade nu en tid vistats på Åbo slott, och hade hunnit vänja sig

vid mycket, som förut föreföll henne underligt. Det fremmande

krigsfolket, som rördes på slottet, och för hvilket hon i början

högeligen fruktade, skrämde henne ej numera. Tillochmed polackernas

underliga språk och långa mustascher, hade hon blifvit van vid.

 

Fru Ebbas godhet och hennes döttrars vänlighet, hade ock kommit Sigrid

att glömma, att hon dock i verkligheten endast var en liten hoftärna i

detta finska hof, och hon kände sig aldeles icke besvärad med de förnäma

damerna. För Fleming sjelf bar hon dock fortfarande räddhåga, och hade

svårt att vänja sig vid tanken, att på hans befallning så många

menniskors blod flutit.

 

I Flemingska huset var Enevald Fincke en gerna och ofta sedd gäst. Den

elegante, älskvärde, unge mannen, var en verklig vinning för

sällskapslifvet der, och bidrog till trefnaden, äfven i den inskränktare

husliga kretsen, der han ock egde tillträde.

 

I Sigrids inre växte och blomstrade en hel verld af nya känslor och nya

fröjder. Ännu anade hon ej att något annat väckt dem till lif, än det

nya och ovanliga i den verld, hvari hon nu lefde. Hon förstod ej, att i

hennes hjerta vaknat en känsla, mäktig att väcka hjertats lif, lika

raskt som vårsolen i norden smälter drifvan och väcker naturens lif.

 

En afton, det hade redan börjat skymma, suto vid en sybåge Karin och

Hebla Fleming jemte Sigrid, alla sysselsatta att sy. Peder Banér stod