Sigrid Liljeholm 14
"Se så, tack nu Siri", sade Karin vänligt, "du måste sluta nu, och vi
med. Det blir redan för mörkt att se mera. Jag tänker väl vi få mattan
färdig i tid, utan att vi arbeta ögonen förderfvade i mörkret."
"Se", ropade gladt Hebla, som redan stigit opp från arbetet, "se hur
vackert det tar sig ut! Och du Karin, som knappt ville låta mig sy med;
just som om jag alltid skulle vara ett barn! Hvad Johan skall bli glad
när han får den! Sötaste min Karin, hvad de der rosorna, som vi i dag
sytt, ta sig bra ut mellan de grå bandknutarne, som vi förut hade
färdigtsydda." Hon svängde sig nu, nästan dansande, om på tå, och
klappade ihop sina händer. "Peder, kom då och se hur vackert det blir.
Försök du man på att göra något så der hyggligt. Nej se, det kan du då
alls inte."
I detsamma steg herr Klas in. Hebla sprang emot honom, klappade och
slätade hans mörka kinder, höjde sig på tå och tittade honom i ögonen, i
det hon sade: "Kom, kom, farkär, och säg nu att det är bara skräp med
vårt arbete. Se huru vackert det blir. Det är visst och säkert, att
Johan blir glad, när han får se huru vi tänkt på honom och hur flitigt
vi arbetat, för att göra honom en glädje. Och när Siri syr med, så få vi
det nog färdigt till sagdan dag."
Herr Klas log, lyfte opp sin dotter, satte henne som ett litet barn på
sin arm och spatserade så ett hvarf omkring rummet med henne. Derpå
ställde han ned henne vid sybågen och sade: "ser du inte, yrhätta, att
jag hemtade fremmande med mig."
Hebla vände sig hastigt om och varsnade nere vid dörren en person, som,
med en besynnerlig blick, stod och stirrade inåt rummet. Han var
ytterligt blek och tittade underligt fram under luggen, som låg honom i
ögonen. Kläderna, af ytterst gammaldags fason, voro svarta, och kåpan
utmärkte en magister eller annan lärd man.
"Se här, min Ebba, hemtar jag dig en lärd gäst", sade nu herr Klas. "Det
är mäster Sigfrid Aronson Forsius. Så väl du, som flickorna, hafva ju
stundom bedt Daniel Hjort hemta honom med sig på besök. Nu, då jag
träffade honom nära slottet i djupsinniga funderingar, bad jag sjelf
honom göra mig sällskap opp."
Fru Ebba helsade nu vänligt, och inbjöd mäster Sigfrid att stiga fram
och sätta sig; men häpen öfver att så oförmodadt hafva kommit i
fremmande, förnämt sällskap, utan att alls vara beredd derpå, stod han
qvar vid dörren, bockade gång efter annan, och såg förvirrad ut.
"Nu måste jag lemna eder på en stund", sade herr Klas, "tjenst och
arbete få ej svikas. Snart kommer jag åter. Underhållen nu emellertid
vår lärde gäst."
Herr Klas gick bort, och den ovanlige gästen fortfor att stå tyst vid
dörren.
Tidens sed fordrade väl just icke mycken uppmärksamhet för en ofrälse,
men mäster Sigfrid var dock införd som gäst, och fru Ebba var dessutom
alltid vänlig mot hvar och en. Dertill var han af henne känd som en lärd
och stjernkunnig man, och lärdomen jemkade dock, i någon mon, den
stränga rangskilnad, som iakttogs mellan frälse och ofrälse.
Några vänliga ord och en förnyad uppmaning att stiga fram, erhöllo intet
annat svar, än åter en bugning. Nu steg äfven Sigrid opp ifrån sybågen,
der hon hittills sutit qvar.
"Nå gudskelof att du ej tänker sy i mörkret, söta Siri", sade Hebla.
"Jag trodde i sanning att man i Tavastland bestode sig kattögon." Siri
hade visserligen icke sett sy på en stund, men af pur respekt för
Riksmarsken, hade hon ej vågat stiga opp.
"De unga hålla på att brodera en matta åt sin broder Johan", sade nu fru
Ebba, för att börja något samtal med den stumme gästen. "Han är nu på
Qvidja, och emellertid vilja de ha den färdig. De gladde sig nyss åt att
arbetet utfaller vackert. För en man som är van att studera stjernorna
och vår herres fagra, vexande blommor, kan deras lilla arbete väl ej ha
något intresse; men kanske behagar mäster Sigfrid ändå fägna dem med att
kasta en blick derpå."
Fru Ebba beräknade att hon på detta sätt skulle få sin gäst att lemna
sin plats vid dörrposten; men tänkte dervid i sjelfva verket så litet på
beskådandet af arbetet, att hon ej ens erinrade sig, att det vore
alltför mörkt i rummet dertill. Hebla började nu upprulla den praktfulla
mattan, i det hon sade: "Men här är ju så mörkt, hvem kan nu se."
Mäster Sigfrid bockade sig än en gång, och steg sedan framåt. Han såg
länge tyst på det präktiga arbetet, slutligen utbrast han:
"Besynnerligt! Syntes mig icke detta först vara idel rosor och blader,
men ju längre mina ögon bjuda till att genomtränga skymningen, dess
klarare framstår, hvad här är afsedt och menadt."
"Huru så, hvad menen J, mäster Sigfrid", frågade Kathrina.
"Ja i sanning, detta är dock sannerligen så. Se alla dessa bilor och
blodfläckar deremellan. Och blott ett par år, så är det färdigt."
"Hu, hvad är det han säger, hvad betyder detta", ropade Kathrina och
fällde af förskräckelse trädet, hvarvid mattan var fästad, så att det
föll med buller i golfvet och ljudet återskallade genom rummen. I
detsamma öppnades dörren, och in trädde en småsven, som bar ett par höga
armljusstakar med brinnande ljus uti, dem han ställde på bordet och
aflägsnade sig genast. De unga flickorna stodo bleka af förskräckelse.
Fru Ebba nalkades och sade med lugn röst, ehuru äfven hon blifvit
obehagligt störd: "Mäster Sigfrid, edra ögon måtte tagit skada af
alltför mycket nattvak och skådande opp till stjernorna, så att J icke
kunnen urskilja jordiska ting. Hvad är det J sägen?"
Öfverraskad af det hastiga ombytet från skymning till strålande ljus,
hade mäster Sigfrid lagt handen öfver ögonen, dem han slutit. Han
borttog nu handen, slog opp ögonen, såg sig omkring, och skakade smått
på hufvudet, så att hans spikraka hårtestar föllo honom än mer i
ansigtet, hvarpå han sköt dem undan och strök sig uppåt öfver ögonen,
liksom han velat reda för sig hvad han såg, och sade nu: "Underlig var
denna syn, se här ser jag ju nu idel sköna rosor och blader med
kärleksknutar förenade. Måste i sanning, som högvälborna hennes frudöme
behagar säga, mina ögon af det myckna nätternas vakande tagit skada. Lär
väl behöfva något guld, till deras stärkande nyttja. Torde det väl för
hennes frudöme och hennes välborna jungfrudöttrar vara godt att detsamma
bruka."
Hebla, som nu hunnit hemta sig efter obehaget af mäster Sigfrids ord om
mattan, sade nu leende: "Käraste mäster Sigfrid, vi hafva lyckligtvis
ingen svaga ögon, är det emot sådant, guld skulle vara bra?"
"Ja, guldfilspån eller hammarslagg, väl smått och grannt rifvet, så att
man det näppeligen känna kan, och spildt i ögonen, styrker synen. Men
man dricker det ock emot hjertats affecter och stor rörelse, och skall
jag deraf gerna tillreda och högborna herrskapet dermed förse, till
framtida behof."
Hebla kunde ej motstå sin lust att skratta, men fru Ebba sade: "Du
yrhätta, allting skrattar du åt, du som ännu ej pröfvat verlden. Väl
kunde mången gång behöfvas ett medel mot hjerteve; men om dertill just
guld är lämpligt, vet jag ej. Kära mina unga flickor alla, väl kommer
för er, hvar och en, den tid, då J önskaden äga en guldtinktur emot
sorgen." De unga hade blifvit allvarsamma, tillochmed Heblas lilla
finurliga fysionomi hade lagt sig till ett helt högtidligt uttryck.
Nu återkom herr Klas och medförde, äfven nu, en gäst. Denne var yngre än
mäster Sigfrid, hans drägt var ytterst fin och gjord efter nyaste mode.
"Se", sade herr Klas, "hvad jag mötte derute i slottsporten! Jag bad
honom komma opp. Men ni kan inte se honom riktigt", och dermed tog herr
Klas den lille mannen och lyfte honom, med ett tag, på det massifva
bordet, mellan ljusstakarne. "Nej se på Daniel bara! Sammetsärmar! kan
ni räkna silfverknapparne i tröjan, än alla snörena sen! Sickna vida,
pösiga, välska hosor och brändt hår och långa lockar, som falla på
Hollandskragen och grannt passement kring tröjan! Nej ser man bara!"
Daniel Hjort, studenten, stod röd af vrede och raseri på bordet, der
Fleming obarmhertigt fasthöll honom. Heblas lilla ansigte krusades i
alla fasoner af svårigheten att emotstå skrattlusten. Peder, som stod
vid spiseln, väntande på Hebla, skrattade helt obesväradt. Äfven på
Karins läppar sväfvade lätt ett undertryckt leende, men fru Ebba lade
vänligt sin hand på Flemings arm och sade: "herr Klas, du retas ju med
Daniel, som om han vore ett litet barn, han blir ju helt ledsen."
Fleming upphörde att qvarhålla Daniel och räckte honom handen, men denne
hoppade lätt från bordet och sade halfhögt mellan sina sammanbitna
tänder: "jag torde få gå nu, och icke längre behöfvas till ett åtlöje
för herrskapet."
"Rätt så, Daniel", svarade Fleming, "du är ju verkligen ond, märker jag.
Kanske skola vi företaga oss att slåss ett litet envig! Men det vore
skada på, om dina granna kläder skulle rifvas. Siså, kära Daniel, kom nu
och sätt dig här och glöm förtreten. Jag kunde ej låta bli detta, ty du
föreföll mig så grufligt rolig i den der narrståten."
Daniel bugade sig, och bjöd till att se artig ut. Mångahanda hade han
beredt sig på att tala i afton, då han påklädt sig den nya drägt han
lagt sig till, och ärnade uppträda särdeles till sin fördel, men nu
passade intet deraf. Han tog snart afsked och åtföljdes af mäster
Sigfrid, som ej heller fann sig trefligt i det fremmande och förnäma
sällskapet.
Emellertid hade Hebla smugit sig till Sigrid och sade halfhögt: "Siri,
vill du inte nu vara snäll och låta oss få se den vackra boken, som du
lofvade."
Sigrid steg opp och följde med de unga till sin kammare, der Hebla och
Peder nu satte sig ned på ömse sidor om bordet, i förväntan på boken.
Sigrid framtog den omsorgsfullt invecklade klenoden; emellertid sade
Hebla, med en alldeles ovanligt allvarsam min: "usch, det var en ledsam
herre, äro alla lärda så der tråkiga, så bevars för dem. Vet du Peder,
han var riktigt trollsk."
Sigrid lade nu på bordet en grannt med målningar utsirad messebok, en
gåfva af den gamla nunnan i Nådendal. Der var mycket roligt att beskåda
för de båda unga; och snart hade båda, bland de i guld och silfverglans
strålande helgonen, valt hvardera sin favorit. Men äfven detta nöje hade
man snart nog af. Peder ville nu gerna företaga sig någon mera rörlig
sysselsättning; han förtretades öfver att ej Johan Fleming var hemma,
han skulle visst hafva kommit för att en stund fäkta på värja, hvilket
den unge gossen var obeskrifligt road af, huru oskadliga vapen än till
leken brukades. Hebla åter hade i dag ingen lust för något bullersamt
댓글 없음:
댓글 쓰기