Sigrid Liljeholm 15
Men gossen hette Veli, och han var stolt öfver sitt guldgula hår och
sina fagra stjernögon, och han märkte ej att systerns hjerta var fagrare
än guld och stjernor.
Fanns det så vid hofvet en hög herre, som var slägt med kungen, och som
sjelf ville bli kung, när den gamle kungen skulle dö, och han beslöt att
döda de bägge barnen för att sjelf få ärfva kungariket. Och han ställde
in sig hos hofvets giftblanderska, en stygg och ohygglig qvinna, och
lofvade gifta sig med henne, bara hon ville taga de båda barnen af daga.
Men giftblanderskan tänkte: "dödar jag barnen, så håller han ej ord, och
gifter sig ej med mig. Nej, jag måste hålla dem vid lif sålänge, och
gömma dem för att skrämma honom med dem." Och så gick hon in i kammarn,
der de båda barnen sofde i deras silkessängar, och hoffröken, som skulle
vaka öfver dem, hade ock somnat, och hon smorde deras tinningar med
litet olja, men hon måste litet skjuta undan kronan på Velis hufvud, ty
den hade skrunnit ned öfver ena tinningen.
Men den oljan var sådan, att båda barnen somnade deraf i en dödlik sömn,
och när deras fröken vaknade, så trodde hon att de båda voro döda, och
så trodde kungen och drottningen och hela hofvet med. Och alla gräto och
jemrade sig att den sköne konungasonen Veli hade dött. Och de båda
barnen sveptes och lades i silfverlikkistor. Men om natten stal
giftblanderskan bort dem, och lade två döda tiggarbarn i kistorna i
stället, och så blefvo de begrafna i konungens graf.
Men giftblanderskan förde de båda barnen i ett mörkt torn i skogen, dit
satte hon mat och kläder åt dem, men lemnade dem helt ensamna i mörkret.
Och när barnen vaknade, då undrade de och trodde att de voro döda och
begrafna; ty de hade hört allt hvad deras fader och moder hade talat,
och hvad hoffolket talat; men de hade icke kunnat röra sig eller säga
ett ord.
Och så suto de och sörjde och undrade huru detta var. Och Veli grät och
jemrade sig och sade: "hvad båtar mig nu mina gyllne lockar och mina
fagra ögon, när jag är död och sitter här i mörkret."
Men systern lade vänligt sin arm om hans hals och sade: "Veli, Veli, om
än det är mörkt, nog ser jag ändå i mitt hjerta huru fager du är." Och
så började hon sjunga en visa om en vissnad ros, och hon sjöng så
vackert, att Veli glömde sin sorg och sade: "aldrig visste jag att du
kunde sjunga så vackert."
Och systern svarade: "du hade stora sångare och sångerskor vid hofvet,
hvad skulle du då höra din lilla systers sång."
Och de trefvade omkring i rummet och märkte att det fanns mat, och
undrade att de ville äta fast de voro döda. Och så började åter Veli att
gråta, när han tänkte på att han var död; men systern grät icke, fast
hon nog haft lust, när hon tänkte på hur far och mor nu sörjde; men hon
ville ej bedröfva Veli.
Huru länge de så sutit här, visste de icke. Men när systern såg Velis
sorg, glömde hon att hon sjelf var begrafven liksom han; och hon hann ej
ens finna tiden lång, ty hon var just sysselsatt med att försöka roa
Veli. Hon sjöng för honom visor, hon berättade sagor och hon hittade
tillochmed på lekar, som de kunde leka i mörkret.
"Syster, du är bättre än jag", sade Veli, "du är begrafven, så väl som
jag, och du tänker ändå blott på att roa mig."
"Ånej Veli, jag är ful, hvad gör det mig om jag sitter i mörkret. Också
har du förlorat mycket mer än jag, dig höllo alla af, men ingen brydde
sig om mig."
Men de båda barnen började allt mer undra, om de verkligen voro döda,
eller hur allt detta kunde hänga ihop; och systern sade: "nej Veli, jag
tror dock icke vi äro döda. Visst lefva vi ju."
"Ack, hvad mer om vi lefva", sade Veli. "För oss är ju dock solen död."
Följande dag, när Veli ännu sof, kände systern noga omkring på alla
väggar, och så fick hon tag i en sten, som stod ut i muren, och så
började hon rycka och ruska på den; men stenen ville ej lossna. Och så
tog hon en vedklabb, som hon visste att låg i ett hörn, och började med
den slå på stenen, och se, till slut föll den ner och blottade en liten
glugg, dit den blifvit instoppad. Gluggen var ej större än en hand och
muren var tjock, men solen lyste klart derutanföre och några strålar
föllo äfven in genom gluggen, rakt in i fängelset.
"Veli, Veli, skynda, solen är icke död", ropade systern åt sin bror. Och
Veli sprang opp och kom till gluggen och systern kysste honom och sade:
"hvad du är vacker."
Men Veli svarade: "syster, syster, fägringen är bra för solskenet och
den vackra dagen, men den är dock ett lappri, den duger till intet i
sorg och mörker."
Och när syskonen stodo och fröjdades åt solen, då sade Veli: "Syster,
sjung dock en gång för mig, äfven när jag kan se dig sjunga." Och hon
sjöng så gladt och ljufligt, att foglarna utanföre lyssnade derefter.
Ute i skogen spatserade konungen, för att få gråta i fred. När han satt
oppe i slottet, så grät allt hoffolket med, och det blef så tråkigt, men
när han gret i skogen, så låddes fåglarna alls icke derom, utan sjöngo
helt gladt, som om ingen kung funnits, och det var sen också bättre. Men
hur han gick, så gick han allt längre och så hörde han en röst som sade:
Veli, Veli, solen är icke död! Och kungen blef så underlig till sinnes
och tänkte att det var en förtrollad fogel, som ville trösta honom, och
så gick han efter ljudet, för att få se fogeln, och kom till ett gammalt
torn. Der hörde han en röst sjunga så vackert, så vackert, att något
dylikt hade han aldrig hört. Och han gick allt närmare och lade sitt öra
vid gluggen, derifrån ljudet kom, och de båda barnen började åter tala
vid hvarandra, och han hörde Velis röst och kände igen den och ropade:
"Veli är det du, lefver du?"
"Ja, far, och syster med; och nu hjelper du oss visst härifrån."
Och kungen blef glad, och ropade hela hofvet och alla sina soldater att
komma och slå ned tornet; och så tog han ut barnen och förde dem till
slottet, och hofskräddarne fingo så brådt om att göra röda kläder åt
allt hoffolket, så att de sydde både natt och dag, men ändå hunno de ej
så fort, som hoffolket ville.
Och slägtingen, som ville döda prinsen och prinsessan, måste gifta sig
med giftblanderskan, för att hon inte skulle sqvallra på honom, och så
reste de sin kos, ty de tordes inte bli qvar, af fruktan att kungen
kunde få veta huru allt hade gått till.
Och kungen blef så glad öfver att ha återfått sina barn, så att han
tillochmed glömde att prinsessan ej var vacker, och Veli fick sitta på
en gullstol bredvid thronen. Och när Veli blef stor, gick gamla kungen
in i sin kammare och gaf kungariket åt Veli.
Och då gick kung Veli till sin syster och sade: "Syster, när modet jäser
för högt, och kungen tror att intet finnes högre än han, då skall du
hviska i mitt öra: Veli, solen är icke död! Och då sorgen trycker och
verlden blir mörk och modet sviker och vill brista, då äfven skall du
hviska åt mig: Veli, Veli, solen är icke död."
"Hör du Siri", sade Hebla efter en liten tystnad, "nej min sann om jag
vet hvar du tar dina ord, när du berättar sagor. Eljest får man ej höra
många ord af dig på dagen, fast du ser så snäll och vänlig ut, att man
ändå måste hålla af dig, men när du berättar, hvarifrån komma ordena
då?"
Sigrid log vänligt. "Nå icke kan jag ju berätta sagor för dig, om jag
icke dertill använder ord."
"Ja, men vet du, jag tyckte om din saga. Jag ville vara ett sådant der
konungabarn, som alltid skulle lefva för min bror."
"Om också ej något konungabarn, så har ju dock Hebla en kär bror", sade
Sigrid.
"Ja, och en som är rätt så vacker och rar som Veli, och som väl
förtjente att bli kung. Men se han är nu ändå helt stor och förståndig.
Hvad kan jag, som ändå är ett sådant barn, göra för honom?"
"Hebla, är du nu riktigt snäll; tänker du inte på att du har en annan
bror också?" knotade Peder.
"Dig kanske?"
"Ja, just mig. Har du ej många gånger sagt att du håller af mig, som om
jag vore din bror?"
"Ja, när du säger att du håller af mig, lika mycket som af din syster."
"Nå, har du då icke en bror, som ej är för gammal att leka med?"
"Åh jo. Men du är inte ändå Veli."
"Hvarför inte?"
"Du är icke så vacker."
Peder skrattade. "Ja, se der ha vi det. Må jag icke ändå kan vara din
bror?"
"Åh jo, Veli."
"Syster, snälla syster, nu kallar du ju mig din Veli."
"Ja, vet du att bror, heter på finska Veli?"
"Nej, nå det låter ju vackert. Kom nu ihåg att alltid kalla mig så."
XI.
Några dagar derefter satt, en vacker morgon, fru Ebba jemte hennes båda
döttrar och Sigrid i samma rum, der de sednast arbetade på mattan. Peder
var sysselsatt med att läsa öfver en läxa. Flickorna höllo just på att
fullborda mattans blommor.
Hastigt slogs dörren opp och in trädde, med lätta, lifliga steg, en lång
och smärt yngling. Han sköt med handen undan de rika lockarna, som af
den hastiga rörelsen kommit i oordning, gick gladt fram till fru Ebba
och sade: "Här är jag nu ändå. Guds fred morkär; och mina syskon."
Vördnadsfullt bugade sig sonen och kysste sin moders hand. Systrarna
sprungo opp med ett utrop af öfverraskning. Hebla klappade gladt ihop
sina händer och ett silfverklingande skratt ljöd från de fylliga
läpparna, i det hon slog båda armarne om brodrens hals. Derpå tog hon
med sina små händer på hans båda friska kinder, vände hans ansigte emot
댓글 없음:
댓글 쓰기