Sigrid Liljeholm 16
"Käre min son", sade nu fru Ebba, "välkommen till hemmet. Var jagten ej
lycklig, efter du kommer så snart åter?"
Johan vände nu bort sitt leende ansigte ifrån sin syster, och ställde
sig inför fru Ebba. "Se, morkär, icke ernade jag komma hem ännu, men jag
gick i morgons från Qvidja, för att söka spåra opp en varg, som jag i
går aftse kastade en kula uti. Skaran bar lätt, och skidorna foro som på
glas. Det var så vackert derute. Spåren förde mig ned på den vida
Vapparn. Fjärden låg så bländande skär, endast lätt rodnad af ett svagt
återsken från skyn, och ikring mig blänkte och gnistrade snön likt
millioner diamanter. På afstånd susade vinden svagt i de snötyngda
granarnas och furornas kronor. Det var så vackert, så friskt, så
lifvande. Jag blef allt varmare om hjertat och, skam att säga, brydde
jag mig slutligen icke om att förfölja vargen, utan for blott fram öfver
den blänkande ytan. Jag tyckte till slut nästan att jag var en vind der
jag ilade fram. Och huru jag for och huru mitt hjerta blef varmt, så
måste jag svänga mig fram öfver Ispois fjärden, förbi den vackra udden,
der fru Karin Månsdotter, den tiden hon satt här på slottet med kung
Erik, ibland lär ha fått vandra i det gröna. Och jag måste tänka på
henne, der hon nu sitter i sin enkesorg på Liuxala, och säges vara så
god och så from. Så for jag allt framåt sundet, bara för att få komma
och för far och mor gladligen visa min kärlek och vördnad, få skämta en
stund med systrarna, och prata om verldsvigtiga saker med dem, och sen
tillbaka till Qvidja åter."
Ett gladt leende for öfver de friska läpparne, då han yttrade de sista
orden. Fru Ebbas blick hvilade med djup och innerlig moderskärlek på den
älsklige ynglingen, hennes förstfödde.
"Hvar lemnade du ditt sällskap, herr Enevald Fincke och Olof Classon?",
frågade Kathrina.
"I sina sängar på Qvidja. Efter de voro softutor och ännu ej klockan
fyra i morgons voro vakna, när jag började rusta mig till färd, så
väckte jag dem ej. Få se hvad min gamle Johan Bertelson må säga, när jag
ej återkommer. "Ja, ja," tillade han skrattande, "jag får väl bannor,
tänker jag. Men se, mina snälla, goda systrar, hur flitigt ni arbeten
för er kringsvärmande bror. Rätt nu är ju hela mattan färdig. Och
jungfru Sigrid äfven, så mycken möda J gören eder för mig. Den är i
sanning för god att trampas af mina fötter. Jag har hittils varit ett
sådant medgångens bortskämda barn, J hafven alla varit så goda emot mig,
men kommer en gång sorgens dag, så skall jag luta mitt hufvud ned på
dessa af kära händer stickade blommor, och de skola påminna mig om mina
kära, och jag skall bli glad åter, om än jag är långt skiljd från dem."
"Du elake bror", sade Hebla ifrigt, "tänker du då verkligen på att resa
bort från oss?"
"Ja", svarade Johan, och vände sig åter till fru Ebba, "jag har just
härom på Qvidja öfverlagt med mig sjelf. J veten huru vår nådige konung
skrifvit och bjudit mig till sitt hof. Jag är nitton år, visst ville jag
börja se mig om i verlden och uträtta bättre mannadåd, än endast klubba
vargar och stundom björnar, och ville hellre vara en riddare för adeliga
damer i Konungens hof, än skämta med bondtöserna på Qvidja. De bragder
som nu i Finland erbjuda sig, äro icke sådana, som ett ungt svärd vill
välja till invigning. Viljen J icke, kära morkär, härom tala vid herr
Klas, och höra huruvida han nu vill låta mig fara."
Fru Ebba log. "Åter vill du att jag skall vara din taleman, hvarföre
talar du icke sjelf med din far? Icke torde han neka dig."
"Icke rädes jag derföre, men det är nu en gång så, att jag alltid kommer
med mina böner till kära morkär, fastän J mången gång afslår dem, och
herr Klas sällan nekar hvad jag begär. Kanske just emedan jag så sällan
ber honom om något."
"Denna gång afslår dock icke heller jag din begäran. Mig tyckes din
önskan vara riktig. Du är vid den ålder att du kan tjena din konung, du
behöfver se verlden, och i detta olyckliga land, der inbördes-kriget
flammar opp i hvarje vrå, om än största lågan för ögonblicket är qväfd,
der är nu ej rätta stället för en yngling, som vill öfva sig i
ridderlige idrotter. Vi skola tala härom med din far, dock hafva han och
jag åtskilliga gånger redan ordat oss emellan om saken. När han till
frukosten kommer in, vilja vi väcka tal härom. Men säg mig nu, min käre
son, huru det nu lefves på Qvidja?"
"Äfven derom ville jag tala vid eder, morkär. Jag fruktar att fogden far
illa med folket."
Fru Ebba reste sig hastigt. "Gud bevare att så skulle förhålla sig. Ett
sådant ohyggligt lefverne, som höres från Raseborg, från Grefve Axels
underhafvande, måtte väl icke drabba någon der jag kan något förmå. Ett
sådant pinande och skinnande lär väl heller ingen annorstädes komma i
fråga, men mycket mindre vore redan illa."
"Ja, vår granne på Kapellstrand ger ingalunda heller godt exempel.
Folket der klagar mycket. De påstå att när herrn far ut kring ägorna, så
begagnar han en liten vagn, som drages af hans bönder, i stället för
hästar, och han sjelf kör och för piskan. Sådant kan väl Qvidja-fogden
icke våga försöka; men jag träffade nyss Ola från Nygård, som öfver
ansigtet hade en lång röd strimma. Den hade fogden slagit honom med
ridspöet när han red förbi och karlen ej bugade sig nog djupt för honom.
En annan karl, som sade sig heta Måns från Skogstorpet, mötte jag med
hustru och barn på isen. De höllo på att vandra bort, för att de icke
kunnat erlägga den skatt fogden pålagt torpet, emedan mannen legat hela
vintern sjuk och hustrun hade svårt att ens skaffa dem hvad de för
hvarje dag behöfde till att äta. Jag gaf mannen hvad han behöfde för att
betala för sig, att han skulle få stanna qvar. Sådant der törs fogden ej
företa i de närmare gårdarne, men kommer man på en mil från
hufvud-gården, så börjar sådant spörjas. J ser således, morkär, att det
är godt att jag vistas något derute, för att taga reda på oskick."
"Var uppmärksam, min käre son, se till att allmogen ej må förtryckas,
men se ock till att du icke tror på en hvar som löper med sqvaller.
Sanningen måste alltid utletas innan man dömer. Visserligen äro våra
underhafvande födde till att tjena oss, men att sörja för deras trefnad
och lycka, och med godhet bemöta den ringe, måtte väl alltid vara
herrarnes skyldighet, då de af Gud erhållit den stora förmånen att vara
födda i ett högt stånd och äga makt och förmåga att skydda den ringa."
XII.
Mäster Sigfrid Aron Forsius och Daniel Hjorth bebodde hvar sitt rum på
ömse sidor af samma förstuga, hvarigenom de gjort hvarandras bekantskap
och äfven åtföljdes hem ifrån sitt besök i Ståthållarens hus; men
åtskiljdes i farstun, för att hvardera ingå i sitt rum. Så snart Daniel
hann in till sig, utbröt hans länge återhållna vrede och han brast ut i
ett ohyggligt skallande skratt. "Daniel -- ja, det var så du skulle
lyckas; det var så du alltmer skulle närma dig henne, genom städning i
skick och drägt! Men hon skrattade ju dock ej, nej, ty hon hånlog! Och
fru Ebba, denna qvinna, så stolt och dock så vänlig emot hvar och en!
Tillgjordhet, fikande efter menniskogunst. Försök att låta henne ana att
vanbördingen vågar älska hennes dotter och den försmädliga nedlåtenhet
med hvilken hon i dag afstyrde mannens vidare förolämpningar, skulle
snart förbytas till ett ännu hånligare förakt, och hon skulle låta
sparka ut mig som en hund. Stolta qvinna, du skall, du måste
förödmjukas, huru det än skall ske, hvar jag än skall finna den häfstång
som skall sänka detta stolta hus och höja mig ur stoftet. _Dominus
admirabilis!_ du tål ej att den fattige studenten bär en drägt som
anstår en herre, för att du sjelf ej har vett att kläda dig bättre än en
bonde. Ha! hvad hade jag brytt mig om hvad den grofve besten gjort, ett
åtlöje som han är för sina gelikar, blott hon ej sett det. Hvad hade jag
brytt mig om honom! På honom hämnas mig ju hvarje sidenklädd herre som
skrattar åt hans grofhet, på honom hämnas mig ju hvarje, om än så ringa,
Stockholmare som talar sin välljudande svenska och skrattar, när den
förnäme mannen, i de höge herrarnes bildade krets, talar sin simpla
finska brytning. Ja, detta är simpelt, det är sannt, dock talar jag ju
sjelf detta samma fula språk, som förråder den simpla härkomsten.
Herrarne vid hofvet, de lägga alla bort denna brytning, om än de från
början haft den; men sotnäsan, han ser hvarken till höger eller vänster
och förstår ej ens att han härigenom gör sig till en bonde. Nej i
sanning, hans förolämpande skulle ej hafva rört mig, ty han har ingen
talan i en sak, der sirlighet och smak komma i fråga. Men hon såg det!
Att måsta tiga, att måsta tåla som en stackare! Och detta försmädliga
leende på hennes ansigte. Ha! Jungfru Karin, du föraktar den fattige
studenten, men vänta, kanske kan ännu detta husets stolta hufvud släpas
i stoftet och Daniel Hjorth, den ofrälse studenten, kan få makt, --
makt. Har du sett, stolts jungfru, huru stundom en ofrälse förmår fälla
i stoftet många stolta ädlingar? Men hvarföre går jag alltid åter dit,
och kryper för deras nådiga blickar? Hvarföre gör jag mig frivilligt
till ett mål för deras stolta hån, och tål deras öfvermod? Dock --
Daniel, är du icke orättvis? Rådde väl hon för att du blef förolämpad?
Kanske var det blott mitt uppretade sinne, som förespeglade mig detta
leende på hennes läppar. Tanken på allt detta kan göra mig vansinnig.
Men -- är icke det redan ett vansinne att höja blicken till Katharina
Fleming? Dock icke så, hvad frågar kärleken efter rang. Kunde jag kasta
en blick in i framtiden, såsom man säger att den der lärde narren der i
andra rummet skall göra, han, som blef helt bortblandad af den stora
äran att få komma i ett högt oppsatt hus; nå, hur vågar han väl umgås
med stjernorna, de äro dock högre oppsatta. Men jag vill försöka, kan
han lyfta en flik af framtidens täckelse för mig, så duger bekantskapen
dock till något."
Daniel inträdde följande morgon i mäster Sigfrids rum, men denne satt så
upptagen af sitt arbete, att han antingen ej märkte honom eller ock ej
brydde sig om att afbryta för den ankommandes skull. Han skref och
uppläste halfhögt för sig sjelf det han skref. "Guld, aurum, doab
arabisk, är den renaste metall, som varder födt af rent figeret
qvicksölf, såsom ock af rödt och icke brännande svafvel, begge delarna
väl förblandadt och tempereradt med hvarann. Det är välsmakande och
välluktande. Hafver ock synnerlig kraft att draga till sig, ty det deras
sinne och affecter som deruppå se, lockar och vänder till sig, att de
det begära, älska och efterstå."
"Guld, ja ni har rätt, mäster Sigfrid", utbrast Daniel, "ja, detta är
det. Guld, mycket guld, äfven det kan något utjemna olikheter. Mäster
Sigfrid, kan ni lära mig att göra guld?"
"Icke så häftig, Daniel. Den svåra konsten är icke hastigt verk; med
högsta skäl må man härom säga: _ars longa, vita brevis_. Har jag ock
heller aldrig sjelf ännu deraf producerat; men vill du denna konsten
lära, så kan du det visserligen, med trägna studier, så långt bringa,
댓글 없음:
댓글 쓰기