Sigrid Liljeholm 17
"_Diligentia est mater studiorum._ Är du flitig och enträgen och aldrig
försummar planeternas conjunction och den stund då de visa gynnsamma
tecken, kan du väl på en trettio a fyratio år dertill hinna, kanske
tillochmed på något mindre, ehuru du nu är _rudis in mathematica_."
"Tror J väl då, att det är åt maskarna i min graf jag vill göra guld?
Guld, guld, redan blotta ordet klingar frestande för min själ. Guld
eller makt! Ja, guld är makt. Mäster Sigfrid, dålig är eder konst om ni
ej vet ett medel, att hastigare göra guld."
"Unge vän", sade mäster Sigfrid allvarligt, "jag hade i dag lätt kunnat
göra guld om jag velat."
"Och ni gjorde det icke, ehuru ni kunde? Hvarföre icke?"
"Ty det hade blifvit för dyrt, Daniel Hjorth!"
"För dyrt, kan guld blifva för dyrt. Hvad skulle det då kostat?"
"Alltför dyrt för guld: mitt samvete och min salighet", sade mäster
Sigfrid högtidligt.
Daniel steg ett steg tillbaka och sade: "Har ni gjort förbund med den
onde?"
"Ett _pactum cum satana_ hade det varit om jag gått in derpå."
"Ni retar min nyfikenhet, mäster Sigfrid."
"Välan, Daniel, i denna dag har man bjudit mig ganska mycket guld, blott
jag velat förfärdiga och försälja ett gift eller trollmedel att
afdagataga en menniska. Då jag vägrade, bjöd man mig allt mer, och
slutligen så mycket, att jag fann det i Finland icke finnes mer än ett
enda lif, som kunde så högt betalas."
"Ha, Flemingen!"
"Så anade mig."
"Hvem var den som vågade utsätta sig för edra misstankar, genom att
anlita er härom?"
"Han var mig alldeles fremmande och djupt förklädd, och gick som han
kom, tidigt i morgonens mörker, innan ännu någon annan eld vaknat i
huset än min studerlampa. Mina ögon spejade varsamt efter om han hade
båda fötterna lika, men kunde ej få reda derpå under den djupa
förklädnaden; dock hördes stegen alltför jemna när han gick bort, för
att jag skulle tro den hafva dolt en hästhof."
"Och han bjöd er mycket penningar?"
"Mycket. Daniel Hjorth, dröj icke med dina tankar vid sådant. Guld är
godt och tilldrager sig affection, men haf dock alltid ditt samvete
kärare!"
XIII.
Sedan Fleming hade återvändt ifrån det Tavastländska tåget, der han
hoppades hafva injagat bönderna en sådan förskräckelse att de icke mera
skulle våga en ny resning, hade han en tid vistats hemma. Men långt
ifrån att upproret skulle varit utrotadt, reste det sig åter och tog ett
ännu större omfång. Sigismund hade öfver norra Österbotten tillsatt en
ny fogde, Abraham Melchersson. Ankommen till sin bestämmelseort fann
denne att oron gäste på alla håll, hvarföre han beslöt att gripa och
straffa hufvudmännen för upproret, och sålunda skrämma de öfriga till
stillhet, och beröfva uppresningen sin styrka. Jacob Illka, jemte fem
andra af anstiftarne, blefvo fängslade, halshuggna och steglade, och
några sändes fängslige till Åbo.
Detta var att gjuta olja på elden. Uppmaningar att hämnas "det rysliga
mord som i Österbotten skedt är", kringspriddes; presterna i flere
socknar uppmanade sina församlingsbor att resa sig emot det olideliga
tyranniet. Den ena socknen sände bud till den andra, ofta med hotelser
om, att ifall de icke ville deltaga i försvaret af böndernas
rättigheter, skulle de sjelfva ihjälslås och socknen sköflas. Från Kemi,
Uleå, Limingo och mellanliggande socknar, tågade nästan man ur huset.
Abraham Melchersson med 50 knektar blef omringad, det manskap han
medförde dödadt, han sjelf tillfångatagen, förd till Stockholm och der
afrättad "för det ynkliga mord och blodsutgjutelse, hvarmed han emot de
Österbottniske bönder framfarit."
Nu var åter bondehären samlad större och mera oppretad än någonsin.
Mord, rof och brand betecknade åter dess spår, och qvinnorna täflade med
männen i raseri.
Ett vildt yrväder rasade öfver Tavastskogen, den tolf mil vidsträckta.
Fritt kunde stormen bryta de seklergamla tallarne, ingen menniskoboning
fanns der att krossas af deras fall. Vargarne ströko i skaror omkring
och sökte efter de i snön nedbäddade liken efter klubbmännerne, som
under flykten stupat för de förföljande knektarne. Men fredliga resande
gjorde sitt testamente och beredde sig till döden, när de ensamma
nödgades färdas genom den öde skogen.
Flemings skaror hade tågat norrut, för att qväfva det värre än förut
åter utbristande upproret, oro och bäfvan herrskade öfver hela landet,
hungersnöden grep omkring sig och dess följeslagare sjukdom och död. Men
på Tavastmon visste ingen af nöd eller sorg, ty intet menskligt hjerta
klappade inom dess område, om ej stundom en vilsekommen brottsling gömde
sig der. Men knappt hade ens röfvaren mod att trottsa vinternattens köld
under de höga furornas hvalf, der vinden utförde sin vilda hvirfveldans.
Underbar är en månljus natt i furornas pelarskog, då månskenet i långa
strimmor faller in här och der mellan stammarne. Underbart är här ock om
dagen då vandraren ser långt, långt bort, och blicken går vilse emellan
de otaliga pelarne. Nära, fjerran, öfverallt samma resliga, raka och
höga stammar, öfverallt samma palmlika kronor. Men nu, finnes här nu ett
menniskoöga, så kan det ej se några steg ens framför sig, allt är
snöhvirfvel, yra, mörker, så mycket en nordisk vinternatt, med sin
mjella snö, kan bli mörk.
Men tyst; höres dock icke ett annat ljud, än stormens brak i furorna?
Jo, det nalkas småningom, en uttröttad häst bjuder till att kämpa sig
fram mellan drifvorna, det går steg för steg, men med möda. Nu går det
ej mera.
"Finnes det ingen möjlighet att komma under tak", säger en qvinnoröst.
"Det går ej längre."
"Hvem skulle väl här finnas att gå in hos? På hela nejden bor ingen
menniska, annan, än en gammal trollpacka", svarade en karlröst.
"Troll eller icke, lika mycket, bara man slipper under tak. Kan du få
reda på hvar hennes koja finnes?"
"Ja, det beror allt på om hon sjelf vill att vi ska hitta på den. Hon är
dock österbottninge, hon så väl som vi. Kanske hon inte vill oss så
illa. Ja, se der glittrar skenet af en klar brasa. Det kan ej komma från
någon annans stuga. Nog lär hon vilja leda oss dit; men om vi derföre
böra fara, det är en annan sak. Kanske också att det der lyser bara för
att föra oss vilse."
"Det kunde hon tryggt spara sig, ty stort värre till, än man är här, kan
det knappt bli. Försök att få hästen att gå dit."
Karlen försökte; men slag, skrik, ryckningar i tygeln, allt var lika
fåfängt. Han steg slutligen ur, för att leda hästen, den gick några
steg, men stannade, och inga medel förmådde numera att röra den ur en
fläck.
Slutligen steg fruntimret ur slädan och började vada genom drifvorna,
för att försöka hinna till den inbjudande brasan. Vägen var ej lång, men
åtminstone en timmas tid åtgick, innan hon hann fram till kojans dörr.
Marken var jemn och utan qvistar och ruskor, men drifvorna voro
ogenomträngliga och yrvädret ryckte i hennes kläder och förde henne än
rundt omkring, än kastade det henne ned på drifvan. Väg visste hon ej,
men emellan furustammarne är öfverallt väg.
Karlen, som slutligen lyckades få hästen i rörelse, sedan slädan blifvit
tom, kom i det samma till kojan, ställde häst och släda på läsidan af
det lilla huset, betäckte hästen med ett täcke och såg efter fruntimret,
som häftigt ryckte opp dörren. Han skakade dervid litet på hufvudet,
förmodligen åt hennes djerfhet, men sjelf kröp han i släden under
fällen, och somnade snart.
I kojan satt lilla mor Annika framför brasan och runkade fram och åter
på sin stol: en rund trädskifva på tre ben. I hennes famn låg en svart
katt, som strök sig under sin matmors hand fram och åter. Dess svarta
skinn gnistrade liksom dess ögon. "Hi hi hi", fnittrade gumman, "jo jo,
si man får fremmande, jo. Visste jag inte det när Hiisin spann så nätt.
Ligg stilla Hiisi, spänn inte klorna så der. Jo jo", och gumman vacklade
med hufvudet åt ömse sidor och nickade nedåt med sin långa näsa, som om
hon velat röra i brasan med den.
"Kära mor, kan en vilsekommen resande få herberge hos er", frågade
fruntimret, som förgäfves väntat att gumman skulle vända sig emot henne
eller på något vis ge tillkänna att hon märkt hennes ankomst.
"Hi hi hi, herberge, nattqvarter, vill ni sofva på ugnsrakan medan jag
rör om glöden, eller vill Hiisin ta henne på sin bädd deroppe på hyllan?
Husch, eller vill hon sofva på dunbädd, gå, plocka i skogen, der flyger
fjäder, som sotnäsan plockade af böndernes skinn. Jag såg nog hur det
såg ut, när de flydde för knektarne. Ser hon inte hur tjockt det flyger
af dem derute, så det är helt hvitt. Sotnäsan plockar fåglarne, innan
han slagtar dem, derför far fjädrarne af dem så der. Hi hi hi. Är hon
hungrig, vill hon ha palt; ugnen blir just färdig. Gå bara fram efter
sotnäsan, nog finnes det blod nog att göra palt af, der han går fram."
"Hvarföre förevitar ni mig Flemings dåd, icke rår jag för dem."
"Aha, ni rår inte, nej, ni rår inte. Nej. Jaså ni vill ha nattqvarter
här?"
Gumman tog en sticka, tände eld på den och lyste på den nyss ankomna
från hufvud till fot. Snön hade börjat smälta, och rann nu ifrån hennes
väderhufva nedåt, utför pelsen och på golfvet. Hennes långa växt och
raka hållning syntes dock tydligt, oaktadt drägten var våt och
förderfvad. Ett par svarta ögon blixtrade fram under mössan, men vattnet
rann henne utför ansigtet.
"Nå, hvem är ni då? Ansigtsdragena äro från Österbotten, pelsen med,
bloddroppar sitter i mungiporna. Men hvem är ni?"
Hastigt for fruntimret med handen åt munnen, och såg sedan på handen,
men der syntes intet.
댓글 없음:
댓글 쓰기