Sigrid Liljeholm 18

Sigrid Liljeholm 18

"Jaså, gården heter Pinonäs och hon får ändå inte nog af att pinas der,

utan måste ut kring verlden. Jo jo, ser hon, andra ha ock sin pina, de.

Kände hon Bengt Poutu? Fanns en ståtligare man än han? Hvem har gumman

mera kär hållit? Var han ej hennes enda systers enda barn! Se, då var

Annika ännu ung, hon var ännu vacker, när Bengt var en liten pyring och

brukade sitta i hennes famn och smeka hennes röda kinder. Hej, icke

talar gumman om, hur sorgerna sen kommo och gingo, och hur hon sen lärde

sig att bli klok och veta mer än andra, och flyttade i ödemarkens bo.

Men Bengt förblef henne kär, lika då hon blef gammal och vis, som då hon

var ung och fåvis. Fordeelska, kan du bryta opp Flemingens lås, kan du

ta ut honom ur Åbo slott, kan du hjelpa honom att bli fri, eller kanske

är han redan död, kanske hacka korparne på hans fagra ögon, kanske bygga

tornkajorna bo af hans gullgula hår. Jacob Illka heter en annan gosse,

som var Annika kär, har du sett hur luftens fåglar göra sin måltid af

honom, hu, har du sett huru hans kropp ligger på stegel och hjul, har du

sett de andra mördade och steglade bredvid honom, hu, jag fryser,

Fordeelska, kasta ved i ugnen. Hi hi hi, Fordeelska, vet du hvar din

egen man är, vet du så noga om inte Flemingen har tag i honom. Vet du så

säkert om inte hans händer ha blifvit hackade af honom. Vet du så säkert

om inte Flemingen smort omkring sig med hans blod. Hi hi, vill du kyssa

sotnäsan, Fordeelska, vill du kasta söta ögon på honom."

 

"Ha, jag ville kyssa honom, om mina läppar vore glödkol ur din ugn, jag

ville kasta blickar på honom, om det vore trollpilar som skulle ge honom

döden."

 

"Hå hå, Fordeelska, är hon så katiger. Nå nå, hertigen som nu är kung,

eller vill vara kung, han skulle väl icke tycka så illa vara heller. Hi

hi hi, Fordeelskan sku vilja kasta trollögon, jo jo. Men tror ni inte

gamla Annika kan kasta trollögon, jo jo, hon är intet vacker, säga de,

hennes näsa är så hvass, hennes hake är så hvass. Det var inte flott som

gjorde dem så, det var nöden och barkbrödet. Men gamla Annika hon kan

ändå kasta söta ögon, hon. Kastar hon sina blickar, så släpper Flemingen

sina fångar ur handen, ty den handen har ingen kraft att hålla dem

qvar."

 

"Qvinna, hvad mena dina mörka ord, skulle du kunna kasta trollskott i

hvem du vill?"

 

"Hi hi hi, Hiisi min docka, hvad säger du? Kan vi skjuta trollskott

monntro, fast i sjelfvaste Svedjeklas?"

 

Hon strök åter katten, så att den gnistrade och spann.

 

"Jo jo, jag tänkte vi så skulle kunna. Nå, Hiisi, du må väl inte vilja

klösas. Nå nå, inte så brodtom. Nog kan det väl ske ändå sakta. Men ser

du, Hiisin min, så svarta än dina vackra hår äro, icke äro de ändå hans

derborta. Jo jo, ser du, nu är du fast. Ja, spotta och fräs du! Hur tror

du att du skall kunna skaffa mig tre hårstrån af Svedjeklases hufvud?"

 

"Tre hårstrån säger J, mor?"

 

"Åh, jag talar bara med min kisse. Bra snäll är den, det är visst, men

ibland är den just som en smula på sned. Nog tänker jag den kunde skaffa

hårstrån, om den ville. Nå nå, bäst är vi tänka på saken en och hvar.

Fordeelskan, kan hon skaffa mig hvad jag behöfver? Bara tre hårstrån af

sotnäsans lugg?"

 

"Tre hårstrån? Kanske. Tjenaren som bär in hans morgondryck kunde få dem

af hans sofvande hufvud, utan att han visste. Men mor -- jag bäfvar."

 

"Ack ja, det ömma hjertat, som icke aktade för rof att tända på kriget,

hur många tusendes lif tror hon der stryker med, och Flemingen har ändå

bara ett. Hiisi, tycker du inte det är lustigt? Hi hi hi."

 

"Du skall icke bruka trolldom", mumlade Fordeelskan för sig sjelf.

 

"Jaha, jaha, jo. Inte hemtar Fordeeln dem länge, han. Han ligger väl

snart på steglet med de andre. Och nog lär sotnäsan tycka om hennes egna

händer, lika mycket som om karlanäfvar. Sen han en gång huggit af dem,

hemtar hon inga strån mer. Nå nå, allt som hon vill, Fordeelska! Vill

hon ej ta sotnäsans hår, så får han ta hennes händer. Vill hon sofva

kanske? Der är halm i knuten, vill ni lägga er der? På sämre bädd ligger

kanske Fordeeln. Kanske ligger han på pinbänken. Då ligger ni ändå

bättre, fast ni inte ligger på Pinonäs."

 

Den fremmande kastade sig på halmen, men att finna ro, var henne

omöjligt. Bloden forsade i hennes ådror, pulsarne klappade hårdt vid

tinningarna och hennes hufvud värkte. Hon slöt dock sina ögon. Gumman

vankade fram och åter, kastade stundom ett vedträd i ugnen, mumlade och

småsjöng för sig sjelf, eller ramlade opp underliga ord. Stundom framtog

hon en näfve örter och kastade i elden, än slängde hon dit allehanda

andra saker. "Huu. Af Svedjeklases kläder den här biten. Det är säkert,

ty jag skar den sjelf, när han rastade på Nokia. Men han märkte det ej,

der han stod och skrek på trappan och kommenderade knektarne, och medan

jag tiggde och tog i fållen af hans kappa, gick det lätt med knifven.

Här är blod af nio, som han låtit sina knektar slå ihjäl; i ugnen med

det, inlindadt i kapptrasan. Nio menniskohjertan, som hatat honom djupt,

trädda på spett, droppa olja ner i elden. Huu. Fattas nu bara tre

hårstrån." Småningom lät gumman elden slockna och samlade kolen och

askan i en lerkruka. Öfver denna började hon åter läsa; gjöt slutligen

några droppar smält bly i krukan och ställde den sist i ugnen.

 

"Gäs nu gäs, tre nätter och tre, nio nätter och nio, tre gånger nio och

nio gånger tre." Nu öppnade hon dörren, och en klar och kall morgon

strålade emot henne. "Åhå, Hiisin min. Godt är att det är färdigt nu.

Sådant rart väder, som i natt, få vi väl ej så snart åter."

 

Den resande satte sig opp. Den inträngande friska vinden gjorde det för

henne möjligare att andas. Hon tyckte att den luft, hon under natten

insupit, bränt som eld.

 

"Hvad har ni beslutit, Fordeelska, skaffar ni mig hårstråna? Jag

behöfver bestämdt svar, för att söka annan hjelp, om ni ej vill." Ännu

tvekade den tilltalade. Då tillade mor Annika: "Nå nå, inte är Flemingen

så seg heller, att man icke kan rå på honom ensam ock. Och vill inte ni,

så vill en ann. Icke sitta tre hårstrån så fast, att icke man dem kan

få."

 

I detsamma öppnades dörren åter, och in steg fru Metta Liljeholm. Hon

hade ett ögonblick stått utanföre, med handen på dörrknappen. En liten

känsla af räddhåga för att gå in till trollqvinnan, grep henne, men hon

öfvervann den snart. Emellertid hade hon hört de sista orden.

 

"God morgon, mor, jag ser ni har hunnit få annat främmande också, så här

tidigt", sade hon. "Jag kommer för att åter be er vara till hjelp. Elsa

sjuknade så alldeles hastigt i går aftons, så att jag fruktar hon skall

själas innan middan. Förvisso är hon trollad. Jag har försökt både ett

och annat, men intet hjelper. Mor Annika, var nu beskedlig och laga er

redo att komma, att icke menskan kolar af emellertid. Ni kan väl läsa

trolldomen ur henne. När vi baka nästa gång, skall jag skicka er ett

helt spett varmbröd. Elsa är en bra menska, jag ville göra mycket för

att hjelpa henne. Derför kom jag också sjelf hit efter er, ty karlarne

hade omöjligt tid, och pigorna, de tossorna, vågade ej. Så kom jag

sjelf, straxt ovädret slog om. Kom nu mor, ni får sen yfvas öfver

hurudan kusk ni haft."

 

"Åh ja, åh ja, nog skall gumman komma. Men har ni, monntro, allt hvad

som behöfs. Mejram och basilika och vigda ljus. Ja, jag kan väl ta med

mig; men är det trollskott, så behöfva vi annat ock. Tre hårstrån, tunga

hårstrån, vigtiga. Jag kan väl tänka att det är tung trolldom, och den

viker ej så lätt. Måste ha hårstrån af det mäktigaste hufvud i landet,

om det skall hjelpa."

 

För mor Annikas minne låg, att hon kände fru Metta såsom långt ifrån att

vara Fleming tillgifven, och hon förmodade henne ej vara särdeles rädd

för att missbruka hans hårstrån; men fru Metta hade andra tankar.

 

"Vigtigaste hufvud i landet, mor, hm, hvem kunde det väl annars vara, än

riksmarsken, ståthållaren Klas Fleming? Huru skulle jag sådant ha."

 

"Nå nå, nå nå, hvad man ej har, kan man få. Herr Erik Liljeholm, som

Flemingen alla dar har hos sig, så mycket må han väl göra för att rädda

en tjenares lif."

 

"Herr Erik anser sådant för trolleri, och vill visst ej dermed befatta

sig. Dessutom lefver hon ej så länge, att dermed kunde hinnas."

 

"Nå nå, som fru Metta vill; men nog kunde man hålla lifvet i henne så

länge; och om hon än skulle se ut som en död, så nog kunde man ställa

så, att lifvet ändå låge i bottnen, till dess allt kunde fås ihop. Det

fattas bara hårstråna, allt det öfriga kunde man ju emellertid bruka."

 

Fru Metta blef underlig till mods. Den fremmande, som satt inne i kojan,

föreföll henne hemsk och mörk, der hon med gumman vexlade besynnerliga

blickar. I sjelfva rummet rådde ännu en lukt af stygga, brända ämnen.

Gumman såg vild och helt annorlunda ut, än fru Metta förr sett henne.

 

"Ja, men si för Gu, spinner hon icke något ondt, och jag vill ej vara

hennes verktyg", så var fru Mettas hemliga tankegång. "Vare sig huru det

vill, men jag skaffar inga hårstrån, om jag än kunde." Nästan rädd för

att mor Annika skulle höra hennes tankar, sade hon nu högt: "Jag har

tänkt på saken, mor, men jag törs visst icke be om herr Eriks biträde i

hvad han anser för trolleri. Ni hittar visst på någon annan bot. Kom nu

bara och läs öfver henne. Det hjelper visst."

 

I detsamma steg den underliga fremmande qvinnan opp, gick hastigt till

Annika och sade betydelsefullt: "Ni skall få höra af mig. Jag vill ej

dröja längre. Farväl!"

 

Hon gick och hade snart försvunnit med sin körsven och släde. Fru Metta

blef allt underligare till mods, men när nu mor Annika, utan vidare

prut, följde henne, så begaf hon sig å väg.

 

Men ur fru Mettas hufvud gick ej tanken på att något var å färde. Under

vägen gaf hon sig i samtal med mor Annika, visade mycken håg att lyssna

till harmfulla utlåtelser emot riksmarsken, och såg lätt huru hennes

själ glödde af hat och hämndlystnad. Derpå förde hon talet på hertigen

och sade: "Hvad menar J mor, att hertigen ville ge den, som kunde

berätta honom att Flemingen vore död." Gumman nickade och skrattade på

sitt vanliga ohyggliga sätt.

 

Fru Metta kunde icke skilja sina tankar från det hon sett och hört. Hon

tänkte på att skrifva till herr Erik, men huru få fram brefvet till

honom?

 

 

 

 

XIV.