Sigrid Liljeholm 19
Med glädje gaf fru Metta sitt samtycke. En så galant och hygglig ung
man, af Enevald Finckes förmögenhet och utsigter, var ingalunda ett
parti att förakta, och att hans gods dertill låg i granskapet af
Tannila, var en lycka till. "Gud välsigne eder, herr Enevald", sade fru
Metta. "Måtte eder väl gå, och J finna en god husfru i det unga barnet,
som J hedrat med edert val."
"Jag tackar eder, fru Metta, för det förlitande till mig, att J viljen
anförtro mig eder dotter. Jag vill hoppas hon sjelf icke skall lägga
hinder deremot, att döma af den huldhet, hon visat mig, ehuru hon väl
icke kunnat missförstå mina afsigter. Jag har nu blott velat först göra
en resa till mitt gods, för att der ordna om de blifvande
byggnadsarbetena, på det jag må veta, det jag kommer att ega ett hem att
erbjuda; och så önskade jag äfven få försäkra mig om ert goda förord hos
eder dotter, ehuru jag väl icke snart kan få kalla henne min, då mitt
hem ännu är sådant, att jag dit icke kan införa en ung hustru."
"Tiderna äro ej heller så lugna, att det vore någon tid för
bröllopsfröjd nu, herr Enevald, och Siri behöfver väl att stadga sig och
bereda sig till sitt blifvande kall som husmoder i edert hus. Hon är
dock ännu helt ung och oförfaren, och J fån väl hafva tålamod med
henne."
"Jag hoppas att i jungfru Siri vinna en maka, som med fromhet skall
fylla en hustrus pligter. Jag älskar henne högt, men har äfven funnit
att mitt förstånd kan gilla mitt hjertas val."
I fru Mettas hufvud började snart röra sig en hel mängd tankar på
utstyrsel och linkläder och bröllopsrustningar och dylikt; men alla
dessa tankar kunde dock ej förjaga den oro, som låg i hennes sinne, i
anledning af besöket i mor Annikas koja. Hon tänkte en stund på att åt
Enevald meddela sina bekymmer, "men ungdom och visdom följas ej åt, och
hvem vet om ej han, på sina resor, blifvit fritänkare och börjat förakta
de hemliga kunskaperna. Sådant har man sett förr. Men om trollerskan
verkligen hade något ondt i sinnet mot herr Klas, så vore det en
samvetssak att lemna honom ovarnad. Ty om han än vore sträng och lade
svår tunga på bönderne, så icke kunde man derföre tåla att de skulle
trolla lifvet ur honom; och dessutom, när man rätt tänkte på saken,
kunde han just inte heller annorlunda vara, och icke voro de bättre
värda heller."
Enevald märkte att fru Metta syntes så ovanligt tankfull och föga
meddelsam, att han frågade om hon vore bekymrad öfver sin dotters
framtid.
"Nej, herr Enevald, jag hoppas att hon skall kunna ställa sig så, att J
icke skall finna skäl till missnöje med henne, och att hon skall blifva
väl till i edert förmögna hus. Men mig bekymrar det, att jag nödigt
borde till herr Erik Liljeholm få afsända ett ytterst angeläget bref,
och icke ser utväg att få det fram till honom. Skickar jag tillochmed en
af drängarne från godset, så slipper han visst ej fram helskinnad. Råka
bönderne honom, så slå de ihjäl honom för att han tjenar hos en herre,
och få krigarne tag i honom, så är han ej stort bättre fast, emedan han
är en bonde. Men får jag icke brefvet fram, så får herr Erik icke mina
varningar sig tillhanda, och dessa gälla dock ett lif, som är för högt
uppsatt att sålunda förspillas, det gäller sjelfvaste herr Klas."
"Herr Klas Fleming, riksmarsken, ståthållaren", frågade Enevald
förvånad.
"Ja, tillochmed riksamiralen och riksrådet dertill, om J älsken att
upprepa hans titlar; jag fruktar att det gäller hans lif."
"Men hvad kan väl möjligen fru Metta hafva sig bekant af anslag emot
hans lif?"
"Detta kan jag eder icke uppenbara; men ville det åt herr Eriks omdöme
anförtro."
Enevald funderade en stund för sig sjelf. Huru fru Metta möjligen kunnat
få reda på någon hemlig sammansvärjning emot Klas Fleming, föreföll
honom besynnerligt, dock vågade han ej att alldeles misstro henne. Fru
Metta hade ett godt, praktiskt förstånd, och inbillade sig icke gerna
faror, der ej sådana voro för handen. Gerna ville han ock visa henne
tjenstvillighet och sade derföre slutligen: "Om denna sak är af så stor
vigt, så torde väl vara bäst, att jag sjelf ger mig af att uppsöka herr
Erik."
"Detta vore visserligen en stor tjenst, och skulle jag, i betraktande af
sakens vigt, ej ens neka att antaga edert tillbud; men en färd uppåt
landet är denna tid förenad med faror."
"Icke så alldeles många, der just herr Klas med krigshären tågat fram.
Jag kan ock medtaga en stark och rask karl och ett par hakebyssor, som
jag kan få hos en bekant vid vägen. Sålunda utrustad, har jag ingen
fara."
"Nåväl, herr Enevald, jag måste väl antaga eder tjenstvillighet, ehuru
såväl kanske ni, som herr Klas, anser saken onödig att bekymra sig
öfver; men i min själ är jag så fullt öfvertygad om dess vigt, att jag
sjelf förr ginge till fots fram till herr Erik, än jag ville lemna den
outrättad."
Fru Metta skref: "Käre herr Erik! Kan jag eder icke förhålla, hurusom
jag förnummit, att en gammal trollkona härstädes, Annika benämnd, är i
beråd att vilja herr riksmarsken, riksamiralen och ståthållaren,
högborne herr Klas Fleming, friherre till Wik, m. m. genom trolleri om
lifvet komma. Och har jag sjelf i hennes koja, både hört tal ditåt, så
ock sett en underlig fremmande qvinna och andra märken till trollkonsts
bedrifvande, stygg helvetisk brännestank, och mera dylikt. Syntes henne
dock till hennes onda afsigts genomförande, trenne af förbemälte högt
uppsatte herres hårstrån behöfliga vara. Är derföre min tjenstelige
begäran, att J, herr Erik, ville förbemälte herr Klas förvarna, att han
sig mot all slags signeri må tillvarataga, icke utan en bit jern på
kroppen vara, och att han sina hårstrån ingalunda tillåter af någon
vidkommas, i thy att man icke kan veta ho, som kan förrädisk vara. Och
har unge herr Enevald Fincke, för att J mågen veta att varna bemälte
herr Klas för onda stämplingar, åtagit sig att sjelf denna sedeln
framföra. Har jag dock honom om trolleri intet sagt, betänkandes
ungdomens oförstånd. Näst Gudi befallat, eder trogna husfru
_Metta Simonsdotter Abbornät._
Enevald begaf sig på färd, så snart fru Metta hunnit få sin epistel
färdig, hvilket dock icke aflopp lika flinkt, som det skulle gått att
ordna en hushållsangelägenhet. Han trodde sig följande dag kunna
upphinna lägret, men resan gick långsamt. Nejden var som utdöd och
vägarna förderfvade af den förut tågande hären. Herregårdarne voro
brända af bönderne, menniskorna skingrade, männen från byarne voro
utgångna till bondhären, och sällan fanns i gårdarne andra, än hungrande
qvinnor och barn, som bäfvande flydde undan, när de sågo en herre
nalkas. Alla hästar voro bortförda. Sålunda gick färden långsamt för
Enevald och krigshären hann nästan lika fort tåga undan honom. Han
upphann den derföre icke förrän vid Ilmola der den slagit läger.
XV.
Några veckor tidigare än den natt då, i Tavastskogens öde djup, mor
Annika tillagade sitt trollmedel, satt i natten en liten qvinna på en
plats, der stegel med qvarlefvor af afrättade kroppar stodo omkring
henne. Hon nästan icke kunde varsnas ibland stenarne, der hon satt
hopkrumpen insvept i sin gråa rock. Våldsamma rörelser skakade hennes
lilla kropp; hastigt sprang hon opp: "ha, hvad ropar du Jacob, tror du
jag sofver. Ånej inte sofver mor Annika, nog vet hon att du fryser.
Vänta Jacob lille, vänta, mången gång förr har jag bäddat din säng, ha
bara tålamod."
Och bort jagade hon som en skugga i natten, och om morgonen stod hon
framför den framtågande bondhopen. Hon stod på ett enstaka klippstycke
vid vägen, så att hon syntes vida omkring. Vildt fladdrade hennes grå
hår för vinden. Hon syntes öfvernaturligt liten, der hon stod, högt
öfver den vida slätten, som om en stenens inbyggare, en dverg, stigit
opp derpå, för att se på de annalkande.
"Ha, edra uslingar", skrek hon, krypen J fram som sniglar, släntren J
fram som om J komme från kalas? Åh ja, kalas hade ni på Abraham, kalas
hade ni på hela hans följe; men skolen J derför krypa som paddor. Borde
ni ej ha eld i hjertat, eld i fötterna, borde ni inte skrika ve och
förbannelse, så länge edra bäste ligga obegrafne, ett rof för himlens
fåglar. Ha, han som var den skönaste, den ädlaste, honom ha de släpat i
sin mörka håla att dö i elände, och de, de som voro edra hufvuden, edra
hjertan, edra ögon, dem gifven J ej ens en ärlig graf. Se denna tröja,
se huru Jacobs blod har färgat den röd, för er, för er alla!"
Rörelse förmärktes bland hopen, många röster höjde sig, men ingen hördes
tydligt öfver den andra.
"Ha, fort, fort", och främst på vägen stod mor Annika, tog ur handen på
närmsta man en stång, kastade deröfver den blodiga tröjan och bar den
högt såsom ett baner, der hon med underlig sväfvande gång gick framför
hopen. Hastigt följde henne alla, ehuru mången ryste för den underliga
skepnaden, och tyckte att hon förekom mera trollsk, än godt var.
De döda kropparna nedtogos, en graf gräfdes under tystnad, en af de
medföljande presterne förrättade jordfästningen. Tysta stodo
klubbemännen kring grafven, men hat och hämnd glödde i allas sinnen, och
när nu en röst ropade: "nu icke mera sorg, utan hämnd, bitter,
oförsonlig hämnd", då höjdes tusendes stämmor och ropade "hämnd, hämnd
öfver Fleming, öfver herrarne, öfver våra förtryckare! Till Åbo, till
Åbo, låt oss gå att förjaga Flemingen och hela hans anhang. Ned med
tyrannens näste, ned med Åbohus. Med tänderna skola vi rifva ned det,
att der ej blir att stå sten på sten."
Och stormen växte ut öfver en stor del af landet, och åter framgick
härjning och mord och brand i de rasande hoparnas spår.
Mot Lappfjerd tågade en skara. Här lågo ryttare i borgeläger. De blefvo
öfverfallne, bundne och stoppade i en vak, men vattnet var för grundt,
det lyckades icke att dränka dem, men med stänger och stafvar neddrefvos
de bundne männen under isen, och byns qvinnor slogo, i furielik vildhet,
de döende med sina ämbaren och byttor i hufvudet, för att påskynda
mordet.
Ju djupare vatten, dess starkare skakas det af stormen, dess våldsammare
vågor gå på dess yta. Ju djupare sinne hos ett folk, dess värre svalla
dess vågor, då stormen engång drifvit dem i rörelse. Gräsligt är minnet
af klubbekrigets fasor!
댓글 없음:
댓글 쓰기