Sigrid Liljeholm 20
Här oppe vid Ilmola å träffade nu Enevald ändteligen herr Erik Liljeholm
och fick aflemna sitt bref. Herr Erik läste det, skakade på hufvudet och
sade: "Väl torden J dock hafva haft onödigt besvär, ty det synes mig
vara på nog lösa grunder, som hon låtit skrämma sig. Dock vill jag ej
taga på mitt samvete, att icke härom underrätta herr Klas. Han må sedan
anse varningen värd hvad han sjelf vill. Hur slapp ni dock oskadd fram
hit?"
"Ungefär såsom om jag skulle hafva rest i en ödemark. Säg mig dock nu,
herr Erik, huru detta uppror nu åter brutit löst och hvad som skett.
Rykten gå så mångahanda, man berättar att Abraham Melcherson med en
krigshär tågat hit till Österbotten, härjat, mördat och bränt, och att
detta föranledt denna nya resning."
"Har Abraham haft något fel, så får han det nu troligen med sitt lif
umgälla, ty han är nu i den omilde hertig Carls händer, och han plär
icke skona. Abraham har lyckats få mig ett bref tillhanda och deri
skrifver han att, sedan han hade straffat de värsta anförarne och
upprorsstiftarne, hade han lyckats att efter sitt bästa förstånd med råd
och förmaningar lugna de oroliga, men vågade dock ej resa ensam, utan
tog med sig en eskort af femtio man. När han hade förmanat bönderna att
hålla den ed och trohet de voro sin konung skyldige och undervisade dem
att de icke skulle låta förföra sig till uppror och lifsfara för dem
sjelfve; då hade bönderne svarat: Gudskelof, att vi nu få veta hvad som
är det rätta, och lofvat att icke vidare låta förleda sig. Och så sände
Abraham bref med lugnande ord till de norra orterna."
"Nå, och påföljden blef blott en ny resning", frågade Enevald.
"Ja, hertigen hade redan, det Gud må förlåta honom, sändt nya anförare
till de upproriske, och de togo brefvet som Abraham skrifvit till
bönderne och uttolkade det för de oförståndige, som ej sjelfve kunde
läsa, och sade att der stod att Abraham skulle komma med sexhundra man,
för att förlägga hos dem i borgeläger. Frågade dem ock sedan om de ville
tåla detta, eller med lif och blod försvara sig emot öfvervåld. Och,
rasande öfver det svek de trodde Abraham hafva begått emot dem, togo de
brefförarne och kastade dem i en vak på isen."
"Nå än Abraham sjelf?"
"Han visste häraf intet, men bönderne lade sig i försåt för honom,
ihjälslogo och plundrade hans knektar och släpade honom sjelf fången
till Sverige."
"Man säger att upproret nu är allmänt öfver alla de norra orterna?"
"Ja, bönderne och deras ombud hafva tågat omkring och rest opp man ur
huset. De der anförarne, som Abraham lät afstraffa och stegla, hafva de
nedtagit och begrafvit, och rysvärda mord och deras gamla brännande och
plundrande, ha de åter vidtagit."
"Hvem anför dem nu?"
"Hertigen har nu skickat dem till fogde en oduglig köpman från
Hernösand, han anför den hop som ligger här emot oss. Den är ock den
största. Öfverallt ströfva mindre troppar. De bränna alla adelsgårdar,
men jag tänker de sjelfve skola få näsbränna. Herr Klas har skickat dem
bud på bud, och bjuder dem nedlägga vapnen och lofvar förlåtelse, blott
de hädanefter vilja hålla sig stilla, men de bli allt mera förmätna och
tro att han är rädd för dem. Ja Gud sig förbarme! Ja rädd skulle han
vara!"
En stund sednare inträdde herr Erik hos ståthållaren, som tagit qvarter
på Ilmola prestgård. Fleming gick fram och åter med stora steg. "God
afton, herr Erik, intet nytt? Ännu intet bud om underkastelse från
bönderna?"
"Intet."
"Nå så må herren förbarma sig öfver de arma nötena, ty nu kan jag det ej
mera. Och dock vore det hederligare att få vända sig emot den förrädiske
hertigen och klappa krontankarne ur honom. Dock hvad lönar sig prat."
Fleming meddelade nu åt herr Erik åtskilliga order för morgondagen, och
sedan allt det vigtigaste var aftaladt, berättade herr Erik om det
budskap, han ifrån sin fru hade erhållit.
"För böfveln", sade Fleming skrattande, "tre käringar i en stuga, det är
mer än en ärlig krigsman kan stå emot."
"Slå dock icke varningen alldeles i vädret. Nog veten J, herr Klas, huru
ofta man säger att de österbottniske trolla lifvet af folk och fä, och
sällan är ändå så stor rök utan eld. Akta er för allehanda okändt folk,
och gerna kunnen J ju hålla edra hårstrån inom egen mössa."
"Käre herr Erik, icke ta de österbottniske så lätt lifvet af mig, nog är
jag dem för seg. Icke vore det heller nu tid på för mig att dö, ty jag
tror att jag dock kan göra min konung och herre nytta på den plats, der
han ställt mig, och visst skall jag bjuda till att stå på hans rätt,
emot hans furstliga onåde."
XVI.
Klar och kall uppgick vinterdagen öfver nejden. Klubbehären stod
uppställd. Israel Larson, ehuru af hertigen lärd att anföra bönderne,
egde dertill hvarken mod eller kunskaper, och öfvergaf saken innan ännu
slaget ens var börjadt. Ingen förstod att befalla, ingen visste lyda.
Mod och beslutsamhet skulle icke felats bönderne, men bristen på
ordning, samhållighet och tillochmed på vapen, var så mycket större.
Bågar och pilar, klubbor och störar, utgjorde de flestes beväpning, men
alla voro ifrige att slåss, att på Fleming få hämnas det förtryck
knektarne utöfvat, hämnas sina vänner och fränder, hvilka fallit offer
för Flemingens mordlystnad och tyranni, som det hette. Nu stod den
fruktade och hatade mannen sjelf emot dem, och hans, om möjligt, än mer
hatade knektar, desamme som legat hos bönderne i borgeläger, som
förtryckt dem, som tagit dem brödet ur munnen. Och huru liten var icke
denna hop, som ställde sig emot böndernes tusenden! De förnyade
uppmaningarne af Fleming, framställdes af anförarne endast såsom bevis
på hans fruktan för deras öfverlägsna mängd.
Nu lät Fleming sina ryttare upptåga längs båda stränderna af ån, en
tredje afdelning placerades på sjelfva isen. Fleming sjelf, med några
officerare, stod på en kulle invid ån. Mörk, som en höstnatt, var Klas
Flemings blick, då han öfversåg de till strid färdiga massorna. "De
hundarne äro dock, på sätt och vis, oskyldige, de äro landsmän och
konungens undersåter, det är otäckt att börja."
Nu steg herr Erik Liljeholm fram och frågade: "Vore det icke rådligt att
ännu en gång försöka med godo förmå dem nedlägga vapnen. Åsynen af
truppernas hållning och ordning, inverkar möjligtvis på dem."
"Förgäfves, de vädra blod som vargar. De skulle nedskjuta en hvar, som
skulle nalkas dem."
Nu framsteg Enevald Fincke, bugade sig och sade: "Tillåt mig att
försöka. För sådant pack skall ingen säga att en adelsman skyr."
"Välan", svarade Fleming. "Ännu ett försök. Förlåtelse åt alla, utom åt
anförarne och uppviglarne."
Enevald Fincke red fram mot bondehären, åtföljd af några få ryttare. Han
upptog sin näsduk, fäste den på spetsen af sin värja och red sedan
närmare, ropande med hög röst: "Ännu en gång, den sista, bjuder herr
Klas Fleming, ståthållaren, konungens högst betrodde man, på hans
majestäts vägnar, nåd och förlåtelse åt dem af eder, som äro vilseledde.
Nedläggen vapnen, gån till edra hem, och eder skall intet ondt
vederfaras. Endast edra anförare och dem, som uppviglat eder att strida
emot eder konung, skolen J utelemna, för att de måga straffas såsom lag
bjuder; men fortfaren J att vilja strida emot eder konung och gören
uppror och upplopp, då skolen J straffas såsom J förtjenen, och med
skott och svärd utrotas till sista man."
Mycken rörelse märktes bland bönderne; det syntes att mången velat
lyssna till förslaget, men brådskande gingo från man till man, just de,
hvilka hade mest att frukta, och desse bjödo till att elda böndernes
ifver och motstånd.
Enevald märkte rörelsen och utropade: "Skynden eder, gripen edra
förledare, det äro de, som äro edra verkliga fiender." Längre hann han
icke. Han hade väl sett att en af dem, som syntes ifrigast uppmana
bönderne till motstånd, hade lagt an med sin bössa på honom, men med en
blick af stolt förakt på bonden, fortfor han att tala. Nu small skottet,
en kula for genom tröjan och rispade huden vid venstra sidan. I detsamma
lossades flere skott från böndernes led, fem af Enevalds följeslagare
föllo, han sjelf med de få återstående red tillbaka.
"Är ni svårt sårad", frågade Fleming.
"Nej, eders herradöme, dock för mycket för att vara det af en vanbördigs
kula."
I detsamma gafs på alla punkter tecken till anfall. Rytteriet störtade
fram. Israel Larson hade flytt. Utan dugliga anförare kämpade den
oordnade hopen modigt, men på det mest ändamålslösa sätt. Tyngden af
kavalleriet bragte dem innan kort att vika. Snart voro bönderne
omringade, de stredo förtvifladt för sina lif. Ingen pardon gafs, och
innan dagens slut lågo fyra tusende döda på slagfältet. I massor
kastades liken i ån, tolf och tolf hopbundos och nedstörtades lefvande,
säger en berättare af hertigens anhängare. Hvarifrån de dertill
behöfliga repen togos, säger ej berättaren.
Dagen efter slaget befallte Fleming att sammanföra alla fångarne; de
uppställdes nu inför honom, och tydligt syntes, att de alla ansågo sin
sista dag vara för handen. Med vilda åthäfvor och hårda ord tilltalade
dem Fleming och hotade alla med död och straff. "Såsom trolöse, Gud- och
äreförgätne skälmar", utbrast han, "hafven J gjort uppror emot eder
konung med olydnad och tredsko. J hafven förvägrat kunglig majestäts
krigsfolk, som varit förlagde i borgeläger hos eder, deras nödtorft, J
hafven fängslat, piskat, ihjälslagit dem J kunnat öfverkomma. J hafven
öfverfallit kunglig majestäts fredlige och trogne undersåter, både adel
och oadel, med mord och brand, och skulle ödelagt hela landet, om icke i
tid hinder blifvit satt för eder. J hafven brukat sådant tyranni, som
ännu aldrig någon utrikes fiende gjort, och som de grufligaste
hedningar, men icke kristet folk bruka emot dem de få till fånga. Och
ändock tänkte jag låta det blifva dervid, såsom ock vid Nokia skedde,
och gjorde mig den mening, att oförstånd och förrädiske intalanden hade
förledt eder; och tänkte efter Sveriges lag och rätt lagföra eder, när
Gud skulle foga hans kunglig majestät i sitt rike igen. Men J hafven
fört eder lag och rätt på spjutuddar, bågar, pil och bössa; derföre har
댓글 없음:
댓글 쓰기