Sigrid Liljeholm 21
Sigismundus är vår rätte herre och konung, och honom tjene vi, som
krigsmän, och tänke icke låta slå eller mörda oss af någon, utan slå
igen och afvärja uppror och förräderi, liksom vi ock hafve försvarat
eder mot utrikes fiender, då J fått sitta hemma i eder varma stuga hos
hustru och barn och sköta om eder. Då hafva krigarne legat i fält emot
fienden, och för eder slitit ondt och offrat lif och blod, eller blifvit
förderfvade. Och dem, som öfver lefvat, sedan de för eder utstått fara
och vedermöda, dem viljen J mörda och förderfva."
En gammal bonde tog sig nu mod till och steg fram, bedjande
ödmjukeligen, att hans nåde icke ville utrota de fattige bönderne för
den trohet, de hade visat hans fursteliga nåde, hertig Carl, hvilken
sändt dem många bud och bref, synnerligen med Hans Hansson och Hans
Fordeel, bjudande dem, på konungens och rådets vägnar, att gå man ur
huse och strida emot hvar och en, som dem förtryckte, och åläggande dem
att sköfla alla adelns gårdar, utom några, dem han befallt skona.
"Hafve än icke mellanlöparne sjelfve varit de, som skrifvit sådana bref,
hvilket troligt är, så skolen J veta, att, om än fursten sjelf hade
varit med eder emot hans kunglig majestät, så hade vi, för vår
trohetseds och pligts skull, icke kunnat skona ens hans egen person, så
mycket mindre eder, som i hans namn gjort uppror. Mig borde, på hans
majestäts vägnar, att bruka rätt emot eder och låta utöda eder, med hus
och grund. Bättre vore att straffa sådana missdådare, än lemna dem fria
att skada och förderfva oskyldiga menniskor. Och dock har jag medlidande
med eder, för eder egen fåvishets skull, för eder egen uselhets skull.
Det var ni, som skulle intaga Åbohus, taga mig till fånga, och hvad ni
allt skulle uträtta, det var ni, som med tänderna skulle rifva ned
Åbohus! Stackare, som J ären. Kunnen J ens så mycket, som rifva ned den
der spiseln med tänderna? Försöken sjelfve hur godt det är, så fån J se
hurudana skräflare och stackare J ären."
Ett drag i tidens lynne var en viss naiv, handgriplig humor ofta midt
under de allvarligaste och bekymmerfullaste tilldragelser. Hos hertig
Carl framstår den ofta bjert, stundom grofkornig. Hos Arvid Eriksson
Stålarm, som den mest trefliga fryntlighet; bönderna visa en ansatts
dertill under sjelfva klubbekrigets vilda scener, då de, till exempel,
ställa de slagtade kreaturens hufvuden att grina i fönstren, och
tillochmed hos den allvarlige och oböjlige Fleming framsticker ofta
detta samma drag.
Äfven nu, sedan han med strängaste allvar hållit sin straffpredikan,
grep honom denna håg för det lustiga oemotståndligt, vid tanken på huru
bönderne skulle med tänderna rifva ned muren. När nu ingen rörde på sig
för att göra början dermed, skrek han häftigt: "fort deran, eller det
eder bödeln annamma. Ner med spiseln, edra okynnesfän, så fån J försöka
hur lätt det går. Nils Jönsson, skynda dig, du hade mun att skälla med,
då du skulle till Åbo och slå ihjäl mig, visa nu ock att du kan bita,
som du kan skälla. Olof Persson, du var lika stor i mun du. Hej, bit
raskare. Så der ja. Nå sen J nu, edra gläfsare, huru långt J kommen med
edra tänder."
Bönderne refvo och sleto med tänderna i stenarna i stor ångest och
bäfvan. De beto högre opp, de beto lägre ner, de grinade och sleto af
hjertans grund, så svetten perlade i pannan, och Fleming ropade och
manade på, under hotelser och hån. Slutligen brast han ut i ett så
häftigt skratt, att alla vapenstyckena skramlade mot hvarandra och
ropade: "Nå, nu sen J, huru mycket J kunnen uträtta ens mot denna lilla
skorsten, lär er härnäst att hålla inne med edert fåvisa skrål. Tag eder
nu till vara, och må denna skrämseln vara eder en varning, och må de
fallnes öde lära eder, att man icke ostraffadt gör uppror emot sin
konung. Om J nu heligt och ärligt lofven att, som hans konglig majestäts
trogne och lydige undersåter, lefva i stillhet hvar på sin ort och edra
skyldigheter uppfylla, så skall jag, ännu denna gång, låta nåd gå för
rätt och låta eder, som öfverlefva, utan vidare näpst få gå hädan."
Med uppräckta händer ropade bönderne: "det lofva vi alla ärligen!"
"Gån hem, låten detta blifva eder en allvarlig lexa. Men minnens, och
sägen edra socknemän detsamma: att der någon understår sig att
hädanefter höja hand eller fot emot laga ordning och rätt, han skall
icke skonas, utan öfver honom skall svärdet tungt falla, och att jag,
Klas Fleming, har sagt det. Dragen nu hädan."
Att bönderne ej läto säga sig de orden två gånger, torde ej behöfva
nämnas. Men i ett afsides pörte funnos ännu någre män, bevakade af
krigsmän, hvilka der väntade sin dom, och nu först, på Flemings
befallning, till honom framfördes. Desse voro prester från de
kringliggande socknarne, hvilka, långt ifrån att intala sina socknebor
lugn och fridsamhet, just hade manat dem till uppror. Af fruktan att
Sigismund skulle gynna katholska läran, hade de slutit sig till hertig
Carls parti, och voro ofta de ifrigaste förkämpar för läran att "orätt
med våld vräka", som uttrycket föll sig.
Fleming hade låtit hemta dem, hvilka ej redan voro tillstädes vid
bondhären. Främst i spetsen inträdde nu herr Simon Johannes Slurk, med
stolta steg och ställde sig inför Fleming, med ett utmanande utseende, i
det han sade: "Herr Klas, är eder icke nog att söla edra händer uti
tusendes blod, viljen J ännu förgripa eder på herrans tjenare?"
"Djefvulens tjenare ären J, och icke herrans", ropade Fleming med
vredgad röst, "och vakter och ser eder före, att det icke må gå eder,
som med presten i Rautalampi, den jag nu håller fången, och om än
bönderne hafva sluppit fria, så är dock eder dom ännu icke fälld; de
voro fåren, J de falske herdarne. Att jag släppt dem, har jag gjort af
christeligt medlidande och för att skona oskyldigt blod, ehuru både mig
och krigsfolket alltför mycken anledning är gifven, att icke längre
hafva fördrag. Längesedan hade jag kunnat låta nedlägga dem allesamman,
men bland dem funnos oskyldige, som blifvit förledde, och jag har haft
betänkande vid att deras blod skulle gjutits med de skyldiges, och jag
har blott velat straffa de förrädare, som dem förledt. Såsom röfvare och
själamördare hafven J förfört eder hjord, att de nu äro slagne och
nederlagde. Eder hade tillkommit att lära folket lefva som kristne män,
och J hafven lärt dem att blifva förrädare mot sin konung och ed."
Men Johannes svarade: "Är icke bonden en menniska, skall icke äfven han
äga rätt att befria sig från öfvervåld och tyranni. Herr Klas, också J
skolen engång komma att stå inför Guds dom, huru viljen J då svara för
allt det myckna blod och elände, som J öfver detta land dragit. Då
hjelper eder icke edra många höga embeten."
"Svaren blott J, herr Johannes Slurk, för edert samvete, med Gud vill
jag hoppas att kunna svara för mitt, och tror stadeligen att de mångas
blod, det jag nödtvungen gjutit för min konung och min trohet, icke
skall falla på mitt hufvud, utan på dens, som allt detta elände vållat,
och på dem, som varit uppviglare och förfört den okunnige allmogen. Och
just J, herr Johannes, som här pöser inför mig, liksom om det vore
prestens kofta, och icke hans hjerta, som gjorde honom helig, J hafven
varit en af de värsta."
Äfven med presterne blef slutet af förmaningen detsamma, som med
bönderne. Mot högtidligen afgifvet löfte om att hädanefter förhålla sig
troget och stilla, fingo de alla sin frihet att återvända hem, endast
herr Johannes Slurk straffades med att få hos sig en mängd knektar
förlagde, emedan han ej ens nu visade någon håg att foga sig.
XVII.
Det led mot våren. Klas Fleming hade återkommit till Åbo, sedan nu äfven
de många spridda uppresningarna i olika trakter af landet efterhand
blifvit dämpade och strängt bestraffade. Hertig Carl och hans anhängare
utöste nu öfver Fleming all deras vredes bitterhet. Köttmånglaren,
blodhunden, voro de vanliga benämningar, hvarmed han omtalades, och
hvarje i striden fallen bonde omtalades, som ett nytt bevis på hans
blodgirighet och tyranni.
I ett bref från denna tid säger Fleming huru, oaktadt böndernes löfte
att förhålla sig stilla, de dock, eggade af prester och andra hertigens
ombud, åter rest sig, huru de vildt härjat och huru de sedan i striden
mot krigsmännen kommit till korta, och beklagar bittert, att sålunda
många hundrade menniskor blifvit ihjälslagna, hvilka, om de icke blifvit
förledde, skulle hafva i lugn sutit i sina hem. En af hertigens män
yttrar härvid med salfvelse: "se huru många herr Klas sjelf säger sig
hafva slagit ihjäl!"
Som vanligt hållande alla styrelsens trådar i sin hand tillbringade
Fleming nu en kort tid i Åbo under arbete åt många håll. Otaliga bref,
som ännu finnas qvar, bevittna hans rastlösa nit och verksamhet, och
deraf ganska många uppsatta och skrifna af hans egen hand. Huru många
herrar kunde på denna tid göra detsamma, och dock talar man sällan om
Klas Fleming, utan att orda om hans brist på bildning. Utgifvaren af en
stor samling svenska urkunder, säger: "Man nekar ej att Klas Fleming var
mycket obildad, men ej i jemförelse med sina embetsbröder. Stilen är
vida bättre än mången af rådsherrarnes i hans tid."
Efter slutadt dagsarbete inträdde han en afton till fru Ebba, för att en
stund i förtroligt samspråk glömma dagens ledsamheter. Fru Ebba omnämnde
nu, att hennes döttrar jemte Sigrid slutat sitt arbete med mattan, och
omtalade dervid de ord, som mäster Sigfrid tidigare hade fällt om den
och hvilka förekommit alla fruntimren så olycksbådande.
"Ja", sade Fleming, "detta påminner mig om, att äfven jag blifvit hotad
med trollskott. Kära min Ebba, håll du väl vård om att ingen får lugga
mig, ty derpå beror alltihop. Emellertid måste jag nu, till en början,
ta bort min lugg ifrån din vård, ty utan den kan jag väl ändå svårligen
resa, och jag måste i morgon företaga en färd österut, i angelägenheter
i konungens och landets tjenst. Unge herr Enevald Fincke torde jag
medtaga. Han har redan engång visat sig villig att för min skull göra
sig möda, om än den saken var ett lappri. Han är dock en konungens man.
Krångliga tider att lefva uti för mången. Vår konung och herre hotar,
som rätt och tillbörligt är, med strängt straff en och hvar, som sällar
sig till förrädarne och är upprorisk, och hertigen vrider och vränger
och hotar äfven med strängaste straff alla förrädare. Men i hans mun
betyder en förrädare den, som är sin laglige konung huld och trogen.
Menniskorna synas ej veta, hvartut de skola luta sina hufvuden; luta de
det åt höger, så göra de mot tro och ära och hotas med straff af hans
konglig majestät, luta de det åt venster, så sker dem samma hotelse af
hertigen. Men mig synes, att hufvudet dock må veta hvad samvetet säger,
och detta kan väl ej föra mer än ett tal."
"Blir resan långvarig för dig, min herre och man?"
"Troligen icke, jag måste skynda hit åter. Flottans utrustning börjar
brådska, att den må vara i skick att begagnas i hans kun
댓글 없음:
댓글 쓰기