Sigrid Liljeholm 22

Sigrid Liljeholm 22

Följande morgon afreste Klas Fleming; fru Ebba stod länge och såg efter

honom och sade slutligen: "Ebba Stenbock, Klas Flemings maka, är hon ett

barn, som gråter när sköterskan går i nästa rum."

 

 

 

 

XVIII.

 

 

Doft gick ett rykte ut öfver landet. Klas Fleming är död, hviskades det

först tyst, hemligt, från mun till mun, liksom om ingen velat uttala

ordet, af fruktan att den väldige ännu skulle uppstå och straffa den,

som om honom talat osanning. Snart blef ryktet högljuddare och tusende

tungor omtalade nu nyheten. Hertig Carls anhängare jublade, och hertigen

sjelf skref: "Vi förnimme att Gud hafver den blodhunden Klas Flemings

grofva missgerningar straffat och honom genom en hastig afgång uti sin

grymhet falla låtit."

 

Konungens trogne åter klagade, ty deras och den kungliga sakens

starkaste stöd var krossadt, och ingen kände sig ega en kraft, som

kunnat ersätta hans, den oböjliges. Bittert klagade en af Finlands

ädlaste män: "Gud allsmäktig hafver tagit hans herrlighet ifrån denna

onda verlden, hvars själ Gud evinnerligen hugsvale." Alla stodo som

förlamade af ett åskslag. Den store, den mäktige anden hade fallit, han,

som brutit sin väg rakt som viggen genom trädet, orörd af smicker,

löften och hotelser, orörd af tadel och hån, blott lydande hvad han

ansåg för rätt. Eller såsom en af hans fiender om honom klandrande

uttryckte sig: "Herr Klas var en enfaldig man, som ej förstod sig på

annat, än att gå raka vägen fram", ett tadel, jemngodt med det skönaste

beröm.

 

Allmänna sägen var, att Klas Fleming dött af trollskott från

Österbotten. Några stämmor höjde sig, som påstodo att hertig Carl låtit

förgifva honom; alla voro öfverens derom, att han fallit för ett hemligt

nidingsdåd.

 

Utan fruktan vågade nu alla skymfa den fallne. Icke allenast hertigens

anhängare sågo sig nu hafva fritt spel, men äfven många, som hittills

tvekat hvilket parti det vore säkrast att luta sig till, hopade nu öfver

den döde alla skymford, alla lögner och beskyllningar, för att sjelfva

fria sig från misstanken att hafva hållit med honom. Och ända till vår

tid har ett återskall trängt af den dom, som öfver den store döde

fälldes af hans fiender; ty snart blef en tid då hvar och en, som velat

freda hans minne, nödgades tiga för att icke på sig sjelf fästa en

farlig uppmärksamhet.

 

Men historiens dom revideras stundom. Ur archivernas damm framdragas

åter gömda och glömda handlingar, som undgått den förödelse, hvilken

oftast drabbar det besegrade partiets skrifter. Ändteligen hafva de

skuggor börjat skingras, hvilka man hopat öfver Klas Flemings minne.

 

Det blef Enevald Finckes sorgliga uppdrag, att till Fru Ebba frambära

den sista helsningen från hennes make: "Kort blef den tid honom unnades

till beredelse", sade denne, "men han syntes ock genast beredd, när han

anade att det var döden som nalkades. De sista jordiska omsorger, som

sysselsatte hans herrlighet, voro tanken på huruvida han kunde få se hos

sig eders frudöme, "min kära och älskeliga maka och mina kära barn."

Lugnt och förtröstansfullt var det samtal, han förde med presten, som

han låtit kalla. Hans sista ord voro: "Gud, konung, maka och barn."

 

Fru Ebba satt blek och tyst. Om hon hörde hvad som talades, visste man

ej. Endast på fållarna af doket, som betäckte hennes hufvud, kunde man

märka en darrning. Hennes döttrars omsorger, sonens hjertliga ord, intet

syntes kunna väcka hennes uppmärksamhet. Endast då Johan Fleming, hennes

unge, ridderlige son, kom för att säga henne farväl, då han skulle resa

för att åtfölja sorgetåget till Åbo, då slöt hon honom under våldsam

rörelse till sitt bröst.

 

Långsamt rörde sig tåget framåt. Rastade, som till ståten hörde, länge

på hvarje hviloställe. Mat och dryck skonades icke. Flera tunnor öl,

åtskilliga får, dussintals harar och fåglar, fläsk utom mångahanda andra

slags matvaror förtärdes hvarje dag. Det var som om en furstlig person

skulle, enligt tidens sed, blifvit beledsagad till sitt hvilorum.

Slutligen hann sorgetåget dock Åbo. Den döde skulle här bisättas, till

dess allt hunnit ordnas för begrafningen, som skulle ske i Pargas kyrka,

under hvilken godset Qvidja lydde.

 

Kring den på en katafalk hvilande likkistan, hvars lock var aflyftadt,

stodo fru Ebba och hennes döttrar, jemte andra adeliga fruar,

anförvandter till den hädangångne. Alla till saken hörande ceremonier

voro förrättade. Sorgetåget aflägsnade sig till de rum, der mat och

dryck för gästerna var anrättad. Äfven Johan hade åter intagit sitt rum

i tåget och följt bort dermed. Nu skulle äfven fruntimmerna gå att

intaga sin plats i sorgrummen. De gråtande flickorna medfördes af de

andra fruntimmerna, men fru Ebba gjorde en vink med handen att hon

önskade qvarstanna. Hon lemnades slutligen allena. Nu lutade hon sig ned

öfver den döde och brast i en häftig och våldsam gråt. Dock icke länge

lemnade hon sig åt detta utbrott. Snart reste hon sig åter, lade sin

hand på den dödes bröst och sade: "Död hafva de nedlagt den ädlaste, men

hans anda skall lefva. Må du i himmelen höra mitt löfte. Svag är min

qvinliga hand, svagt är mitt sinne, som hittills endast slutit sig till

sitt stöd; men här lofvar jag heligt, vid detta stoft, som en niding

skiljt från den ädlaste själ, som bott i mensklig hydda; här lofvar jag

att ditt verk icke skall falla, så länge en qvinnas hand kan hålla det

oppe. Må din ande gifva mig den styrka, jag behöfver. Aldrig, så länge

jag förmår något, skall din mördare ohelga din hvilostad med sitt välde

-- aldrig, om Ebba Fleming _kan_ hindra det."

 

Nu reste sig fru Ebba och lemnade kyrkan med jemna steg. Den bittra,

tröstlösa sorgen syntes hafva gifvit vika. Hon framgick med säker

hållning och uppfyllde med lugn och ordning sin plats som värdinna för

en talrik mängd gäster.

 

Sedan de sorgliga högtidligheterna voro förbi, började fru Ebba sjelf

att påskynda sin sons afresa till Polen. Honom tycktes nu tungt att

lemna sina kära i deras sorg, men fru Ebba ville att ynglingen skulle i

den yttre verlden förströ sitt sorgliga sinne. Dock ansåg hon att han

borde till konung Sigismundus frambära sin faders sista helsning och

tillika förklara sin egen beredvillighet, att egna sig åt hans tjenst.

Dertill skulle han redogöra för förhållandena i Finland och bedja om

undsättning för dem, som höllo konungens sak oppe. Midsommardagen

afreste unge Johan Fleming. Med tungt hjerta lemnade han mor och systrar

i ett oroligt land, utsatta för möjligheten af ett anfall af hertigen.

Dock hoppades han att hertigen ej skulle våga lemna Sverige, af fruktan

för att konungen emellertid kunde inträffa der. Ännu tyngre var

skiljsmessan för fru Ebba och hennes döttrar, och de anade dock icke att

intet återseende skulle dem förunnas.

 

För den unge, som beger sig ut i verlden, med hjertat fullt af lysande

och glada förhoppningar, skingras snart nog alla mörka tankar. Ett

utmärkt vänligt emottagande vid hofvet, konungens nåd och alla sköna

damers välvilja, mötte den unge, älskelige sonen till honom, som varit

det trognaste och mäktigaste stödet för konungens makt i hans

fädernerike. Sigismund utnämnde genast unge herr Johan Fleming till sin

kammarherre, och hoffolket täflade om att visa honom artighet.

 

Då nu efter Flemings död endast fruntimmer funnos qvar i sorgehuset, och

dertill förhållandena blefvo allt osäkrare och mera hotande för Finland,

ville Peder Banérs föräldrar icke längre qvarlemna honom der, utan

begagnade en lägenhet, som yppade sig, att återhemta honom hem. Peder

öfverraskades af påbudet att komma hem. Far och mor och syskon voro

kära, men att fara från Åbo, det hade dock sina bekymmer. Johan var nu

väl borta, och det var allt ledsamt, men att lemna Hebla isynnerhet, var

högst tråkigt. Då Peder knotade sade Hebla: "Veli, Veli", och utan att

hon tillade mera, förstod Peder hennes mening, och bjöd till att lugna

sig.

 

Med outtröttlig ifver arbetade fru Ebba på fästningsverkens noggranna

iordningställande och slottets provianterande, emedan ett anfall af

hertigen fruktades. Hon anordnade allt på det noggrannaste, ställde

försvarsanstalterna i det bästa möjliga skick. En stor förändring syntes

hafva föregått hos henne. Den milda qvinnan, alla nödlidandes

hjelperska, som så ofta försonande trädt emellan, då herr Klas varit

nära att låta sin vrede drabba, hon stod nu som en djerf och kraftfull

borghöfding i spetsen för krigarne, och ledde försvarsanstalterna. Det

bästa manskapet inkallade hon till slottets försvar, och inbjöd sig till

råd och biträde de pålitligaste höfdingarne. Och Flemings enka åtlyddes.

 

Herr Erik hade, jemte andra krigsöfverstar, varit sysselsatt att

vidmakthålla ordning bland knektarne, och tillhålla dem att ej betunga

allmogen mera, än oundvikligt var, och att qväfva uppror och oordningar,

som ännu här och der utbröto. Djupt och af redligt hjerta, sörjde han

Flemings död, så väl för den oersättliga förlust, som drabbat konungens

sak, som för den enskildta vänskap, han hyste för sin höge vän. Han

skulle nu gerna hafva återfört Siri hem, sedan lugnet tycktes temmeligen

återstäldt och ej heller biskopen mera syntes erna göra någon sak af

Siris föregifna öfvergång till katholicismen; men Karin och Hebla bådo

så hjertligt att hon måtte qvarstadna, dem till tröst och trefnad, att

han ej ville motsäga dem.

 

 

 

 

XIX.

 

 

De unga flickorna voro glada, att stundom få utbyta slottets tjocka

murar och små fönster, emot det vackra Qvidjas parker och lundar. Äfven

fru Ebba sjelf reste någon gång ditut, för att låta ordna sin herres

graf. Hon ville icke låta flytta hans stoft bort från Åbo, innan allt

vore färdigt. I Pargas kyrka hvilade redan förut hans fader, herr Erik

Fleming; invid dennes stora grafsten skulle nu grafven muras för herr

Klas och anläggas så, att äfven fru Ebba sjelf der med tiden finge

hvila. Äfven skulle ett monument uppsättas öfver grafven.

 

På Qvidja reste sig ett högt gråstenstorn; det qvarstår der än i dag som

en skepnad från forntiden, och talar om den tid, då Klas Fleming och

hans ädla maka brukade vistas derinom. Men i de rum, derifrån ofta Klas

Fleming, enväldigare än mången konung, styrde Finland, der gnaga nu

råttorna på de rika sädesförråderna från Qvidjas vidsträckta åkrar.

 

De första årtiondena af detta sekel stodo ännu de tvänne rum, som

utgjorde tornets tredje våning, i gammaldagsdrägt. I de djupa

fönsternischerna funnos stolar med Adam och Eva broderade, jemte

kunskapens träd, på hvarje dyna. Färgerna voro urblekta, och det hela

såg ut som om det kunnat vara en återstod af dessa rums utseende för 200

år sedan.