Sigrid Liljeholm 23
Herr Erik Liljeholm vistades ofta med de unga flickorna på Qvidja, såsom
deras stöd; stundom fick då Enevald Fincke äfven göra der ett besök och
var hos alla de unga en välkommen gäst. Hebla påstod att han bestämdt
var den vackraste af alla de unge ädlingarne i Åbo. Karin skrattade åt
hennes barnslighet, Siri teg och rodnade och sade ingenting.
Då hände väl att Hebla skrattade och påstod att Siri var ond på unge
herr Enevald. Siri hade ej ens åt de båda systrarna anförtrodt sin
hemlighet. Nu brydde henne Hebla åter: "Du är bestämdt förtretad på
honom, du vill ju knappt tala med honom. Och han, som är så vacker, så
ståtlig. Och hur han dansar, och hur han tumlar sin häst. Nej, i
sanning, nog syns det ändå på dem, som vistats i utlandet; de ha annan
syn med sig, än våra dabbiga finnar."
"Nå, tråkiga äro ni båda två. Ingendera säger ett ord", fortfor Hebla om
en stund. "Har han kanske icke varit nog artig emot jungfrurna?"
"Artig, det är han visst alltid", svarade Karin, "och visserligen en
hygglig ung junker, och galant och förekommande. Men jag vet ej huru
han, när han är som artigast, förefaller mig som om han ville ställa en
i glasskåp likt en helgonbild. Hans hustru ville jag åtminstone aldrig
bli."
Hebla skrattade. "Nå hvad har du emot att vara ett helgon och sitta i
glasskåp och dyrkas och se alla karlar för dina fötter?"
"Nej jag vill vara en menniska med lif och rörelse, och få uträtta
något, som gör mig och andra meniskor nytta och glädje. Icke ville jag
vara en helgonbild, som man knäböjer för, men som ändå i det hela ej är
något annat än en påklädd docka i sin ägares hand."
"Bäst man talar om trollet så kommer det", utropade Hebla. "Der kommer
han ju nere på vägen. Siri, Siri, hvad rodnar du nu åter så orimligt!
Jag tror presist att du icke vore så emot att komma i glasskåp. Men hvem
är den andre herrn, som följer honom?"
"Det är ju min far", sade Sigrid.
"Honom igenkänner ej Hebla, men väl den unge herrn", skämtade Karin.
"Men i sanning, Hebla, du pratar mycket mer än en ung flicka bör tala."
"Nå ja, något måste jag väl också få prata om! Tacka vill jag när Peder
var här, då fick jag med honom slabbra bäst jag ville. Men nu skall allt
vara så klokt, kantänka, när man talar med stora syster. Men pratar jag
för mycket, så förpratar åtminstone Siri sig icke, det är då säkert."
"Derföre är också Siri dubbelt klokare än du. Siri pratar icke mycket,
men derför säger hon också icke så många dårskaper som du."
Hebla neg. "Tackar ödmjukast. Ja, och moraliserar ej heller så
förnuftigt som du! Men kom nu, så gå vi ned. Herr Erik kommer ju gerad
hit. Herr Enevald syns gå in i fogdbyggningen. Nå, nog vet man att han
måste borsta dammet af sina fötter, fast ej vägen från stranden är
lång."
Siri hade stått och sett utåt vägen, men så gerna hon än velat, så gick
det ej an att springa emot Enevald. Nu, sedan denne lemnat herr Erik,
var Sigrid som en fågel utför trapporna och hann ännu helsa sin far på
gården.
"God dag, min lilla flicka. Se så rask och glad du ser ut. Allt rödare
bli dina kinder här på Qvidja. De syntes mig hafva bleknat en smula i
våras. Men nu kommer jag för att hemta jungfrurna och dig till Åbo. Fru
Ebba längtar efter sina döttrar."
Under detta tal hade herr Erik och Sigrid hunnit in. Nu inträdde äfven
Enevald. Sedan han helsat Kathrina och Hebla vände han sig till Sigrid,
som stod blyg bredvid sin far, och då han tog hennes hand för att helsa,
märkte hon i hans handtryckning så mycken mening, att hon rodnade ännu
mycket djupare.
Nu tog herr Erik till orda och sade, att fru Ebba önskade, det de unga
skulle komma till staden. "Hennes frudöme rädes att hertig Carl dock
möjligen ännu i sommar, kunde komma för att belägra fästet, och han
kunde väl lätt skicka en liten galeja hit ut i skärgården, för att kapa
bort det fagra bytet härifrån Qvidja, och sedan hålla det som en gisslan
att dermed tvinga henne till eftergift. Hon längtar nu ock mycket efter
att hafva sina unga döttrar omkring sig."
"Ja, vi komma genast", svarade straxt Hebla, och Karin tillade: "Herr
Erik, vill ni väl utdela befallning om slup och roddare?"
"Vi äro just hitkomne, Enevald Fincke och jag, för att exportera
jungfrurna lämpligen till staden."
"Men säg mig", utbrast Hebla, "Arvid Eriksson är ju kommen. Är han allt
lika glad? Det skall bli roligt att få någon att skämta med! Alla äro
här så högtidliga och tråkiga."
"Tror jungfru Hebla att en gammal karl, som har vigtiga förrättningar,
skall hinna med att mycket bry sig om en så der liten jungfru?"
"Liten, alltid liten, jaha, just som det vore så vackert om jag vore så
lång som J, herr Erik; ja det vore rätt, det är visst, låt se att hur
liten jag än är, skall han nog prata med mig. Gammal karl! ja hvad sen,
han är glad och icke en sån der trumf, som ni alla med edra kyrkminer.
Farkär var än mer gammal han, men nog höll han ändå af sin barnsliga
Hebla", och så trillade stora, klara tårar ur hennes lifliga, blå ögon.
Arvid Eriksson Stålarm, af Sigismund tillsatt att öfvertaga högsta
befälet i Finland, hade inträffat i Åbo. Han hade just låtit anmäla sig
till besök hos fru Ebba, då de unga flickorna nyss inträffat på slottet.
Mötet var i början något stelt. Arvid Eriksson hade visserligen stått i
skyldskap till hennes make, genom sitt gifte med Elin Fleming, men
emellan riksmarsken och Arvid Eriksson, hade på sednare tider rådt ett
spändt förhållande. Stålarms vänliga och fryntliga väsende tillät dock
ej fru Ebba, att länge vara honom obenägen. Sedan de en stund samtalat,
sade Stålarm: "Eders frudöme ville nu låta gömdt vara glömdt. Knottrade
jag ibland mot herr Klas, så kunnen J vara viss på, att han icke gaf mig
sämre igen. Men i ett afseende stämde vi dock alltid öfverens, och det
var i vår trohet mot vår konung. Väl kunde man mången gång bli flygande
ond på honom; men så lofvade han ock slå hufvu't af mig, och så var det
qvitt, det ena med det andra. Och nu, ädla fru, har jag äran vara eder
riddare och denna unga dames (här böjde han lätt ett knä för Kathrina)
och ber jag eder icke försmå mig, sådan jag här synes. Sköna damer ha i
mig alltid haft en trogen tjenare."
"Ändå jag då, mig låtsar käre farbror alls icke om", sade Hebla, som i
detsamma hoppade fram. "Har då käre farbror alldeles glömt mig?"
Arvid Eriksson betraktade henne ett ögonblick, tog henne derpå med båda
händerna om lifvet, lyfte opp henne och kysste henne. "Se på att du
blifvit så stor, att jag knappt känt igen dig, yrväder. Men nog får du
ännu äta några kakor bröd, innan du växer helst så der högt. Och förr än
du blir åtminstone så lång, lär väl ingen ung herre ens böja knä för
dig, än mindre gamle Arvid Eriksson."
Fru Ebba log svagt. "Ack herr Arvid. Tiden är för sorgelig att skämta
nu."
"Ånej, käraste eders frudöme, ju sorgligare tid, ju bättre behöfs
skämtet. Intet blir bättre med att sitta i knuten och gråta. Herr Klas
är borta, och en pelare var han, det må jag säga på hans mull; men visst
vilja vi dock se till att ej hertigen får klösa öronen af finska
björnar. Jag tänker väl han för i år icke skall våga nässja hit; men hur
det än går, skulle man än råka i hans klor, så må man då gladeligen slå
sitt lif i backen för sin kung och sin heder. Dock vill jag tro att
räfven ej vågar springa ut ur kulan i år, ty han kan ej veta hvad stund
vår laglige konung och herre sjelf infinner sig i sitt rike, och då vet
hertigen nog att hans välde skulle ta ett snöpligt slut, om han ej vore
hemma sjelf för att vakta det. Och gifve Gud att hans majestät redan
vore kommen till sitt arfrike, att försvara sitt land och sin krona."
Oaktadt Stålarms ankomst, fortfor dock fru Ebba att vara fullt verksam,
egentligen med provianteringen. Hennes ögon voro oaflåtligt vaksamma.
Tidigt och sent var hon i rörelse, öfverallt såg hon med egna ögon,
hvarje råglår som fylldes, hvarje köttunna, hvarje brödspett höll hon
räkning på och eftersåg att allt skulle vara godt och ordentligt
förvaradt, så att besättningen ej behöfde lida, hvarken af knapp, eller
dålig föda. Öltunnorna fylldes med godt öl, maltet eftersågs att det
icke fick unkna. Några af de unga flickorna åtföljde henne vanligen på
hennes vandringar inom slottet, oftast var det Sigrid, och hon blef
snart väl underrättad om allt hvad i slottet fanns, och om alla
anstalter, som vidtogos till dess befästande och försvar. Härunder blef
hon allt mera känd af folket i slottet, eller huset, som det kallades,
och de gamle, uttjente, gråa krigare, som hade sig anförtrodda
åtskilliga af de fredliga befattningarna inom slottet, sågo alltid
vänligt efter den unga flickan, der hon så stilla gick sin väg fram,
logo godt i sina gråa skägg när hon talade vid dem, eller vänligt
hjelpte dem att utfundera något godt sätt att ordna hvad dem ålåg, eller
hemtade ett stop öl åt en gubbe der han stod i sommarhettan och mätte in
den dammande rågen eller dylikt.
Under konung Johans tid, hade en ny mur blifvit uppförd i halfrundel
neromkring slottsträdgården på uddens yttersta spets, sålunda att man
kunde gå omkring den ytterom, när ej vattnet var högt. Äfven denna
eftersågs nu, att intet fel skulle vara derpå, ehuru ifrån den plats,
som af muren inhägnades, icke fanns någon port till slottet. En liten
lucka i muren, anbragd för att derigenom kunna utsopa ogräs och stök ur
trädgården, eftersågs äfven, beslogs fastare och fastgjordes genom en
hake, som ej kunde öppnas af någon annan än den, som dertill kände
mekaniken. Åt denna sida vette endast det gamla slottets höga tjocka
väggar och här och der högt uppe någon liten glugg, men fru Ebba ville
icke lemna något försigtighetsmått oiakttaget.
Åter en dag gjorde fru Ebba, åtföljd af Sigrid och en gammal tjenare,
sin rund för att efterse om några arbeten, dem hon anbefallt, blifvit
rätt fulländade. Vid en vändning omkring ett af slottstornen emot
trädgården, mulnade hennes blick, och hon sade: "Gamle Hans, hvad
betyder detta, der står ju ännu rönnen, som jag befallte dig låta
nedhugga."
"Ack", utropade Sigrid, "måste den bort. Den är så vacker, der den rotat
sig mellan stenarne och synes minsann nog ha svårt att slå sig ut, med
så litet mull, som den kan finna der."
"Den kan ej få stå, den kunde bli en hjelp för någon som ville klättra
opp här mot muren, och derofvanföre är en glugg att krypa in igenom.
Gluggen har visserligen galler, men äfven det är af tiden något angripet
och icke att lita på, och kan nu icke alldeles snart blifva ersatt med
댓글 없음:
댓글 쓰기