Sigrid Liljeholm 7

Sigrid Liljeholm 7

Nu anlände en liten tropp bönder, som varit utsända för att skaffa

underrättelser, och de inberättade, att två mil härifrån funnes en

herregård, Tannila, hvars egare, en af Flemingens ifrigaste anhängare,

herr Erik Liljeholm, nu vore på Åbohus, att hans fru vore hemma på

godset, och att man der kunde vara säker på att finna rika matförråder.

 

"Godt", sade Illka, "just hvad vi behöfva. Vi rasta till morgonen i

denna by."

 

Natten var kall. Enevald som blifvit bortförd i sin tunna drägt, led af

kölden. Genom bemedling af Poutu, hvilken allt hoppades att vinna honom,

erhöll han till begagnande en bondrock samt en luden mössa.

 

Följande morgon ropade Illka: "Må hvar och en packa ihop hvad han

samlat, nu vandra vi till Tannila, till fru Mettas matbodar".

 

"Till fru Mettas matbodar", skriade skaran, och tåget satte sig i

rörelse. Enevalds blod jäste vid tanken på att en adelig qvinna skulle

öfverfallas, han skulle se det, och icke, som hans riddare ära fordrade,

beskydda den värnlösa. Han hade varit länge i fremmande land och icke

sett fru Metta sedan sin barndom, detta återseende blefve bedröfligt.

Hade han helst icke varit fängslad! Nedlåta sig till att bedja, att

hyckla för en bonde, det kunde han ej förmå sig till, ehuru han väl

kunnat bli fri, blott han låtsat gå in på Poutus förslag. Men detta

ville han dock ej.

 

 

 

 

VI.

 

 

"Brita, har jag inte sagt dig tusen gånger, att du inte får ställa bort

en kittel innan du skurat den blank, och den der är ju så knottriger,

som ditt eget koppärriga ansigte; men det är skilnan, att koppärren ha

vår herre märkt dig med, och de lända dig till ingen skam, ty lika bra

menniska kan du vara, fast du inte är så fager i ansigtet; men har du

kittlarna mulna och inte skurar tennfaten blanka, så vill ingen hederlig

karl ha dig till hustru. Ändå qvasten, står den icke i vrån! vet du icke

att den skall hänga der på spiken i kontoret? Brita, Brita, om du fast

tjenar hos en torpare, så skall du vara ordentlig; och du sen, som fått

hedern komma i ett adelshus. Slå inte den öfverblifna ärtmaten i ett

brukadt fat, tag du vackert ett rent käril. Ren mat ska tiggarn ha, som

får den öfverblifna betan, så väl som herrskapet sjelf, som äter först

ur fatet".

 

"Henne får jag mycket besvär med, innan hon blir folk", fortsatte fru

Metta för sig sjelf, i det hon ernade lemna stugan, der Brita sysslade,

men möttes i dörren af Elsa, som störtade emot henne likblek, med

stirrande ögon och vidöppen mun.

 

"Elsa, hvad i herrans namn går åt dig, har du sett otyg midt på dagen,

eller har nån stöpt bly öfver dig? Hvad fattas dig, menniska?"

 

"Klubbmännerne, klubbmännerne, bönderne", stammade Elsa.

 

"Gud hjelpe en hvar för det plågoriset! Hvad om dem nu åter?"

 

"De komma, de komma hit, de komma straxt, de ha bränt opp herr Enevald

Finckes gård!" Nu hade hennes tungas band lossat, och hon bröt ut i

skrik och snyftningar.

 

"De skall väl så raggen heller, icke våga sig till hederligt folks hem",

sade fru Metta, men blef ändå en mohn blekare.

 

Nu kom Sigrid och sade med hastig bäfvande röst. "Klubbmännen komma.

Mor, hvad är att göra, hvart fly vi. De komma der nere på ängen som en

molnsky, de äro så många".

 

"Än sen" sade fru Metta "de må vara huru många de vilja, så ska de väl

vara menniskor. Alldrig har jag gjort dem något för när, och de ska väl

veta ha respekt för folk". Emellertid syntes hon ej vara så alldeles

säker på sin sak, utan samlade hastigt, med Sigrids tillhjelp, en korg

med silfverkannor och dylikt, hvilket Sigrid med Elsas bistånd tömde uti

källargropen under stuggolfvet, der en mängd vatten samlats.

 

"Skäms ni inte, era pjextossare, som så der stöfla in till hederligt

folk", skrek fru Metta i detsamma åt några inträdande bönder. "Vet du

inte Jöns, att ha bättre vördnad för din nabo fru? Åh skäms din långa

slyngel, har du gett dig ihop med det der följet, och står med

skinnkarpusen på hufvut inför mig. Mössan af på fläcken, Jöns".

 

Jöns hade stormande och stormodigt inträdt, men blef så häpen när fru

Metta, alldeles med sin vanliga öfverlägsna ton, tilltalade honom, att

han halft förlägen strök mössan af hufvudet och ej rätt visste hvad han

skulle företaga sig.

 

Enevald hade trängt sig in jemte bönderna och stod, äfven han, ett

ögonblick helt förvånad öfver fru Mettas courage, men i detsamma

varsnade han Sigrid, som bäfvande smög sig så nära hon kunde till sin

mor. Till henne hviskade han sagta: "Följ mig, jungfru, jag vill försöka

att föra er härifrån". Då hon ännu qvarstod invid fru Metta sade han:

"Jag är Enevald Fincke. Dröj icke jungfru, följ mig".

 

"Jag kan ej", svarade Siri lika sakta, "min mor".

 

"Har för ögonblicket ingen fara, jag skall hemta henne, så snart ni är i

säkerhet". Han tog henne i handen och förde henne genom en liten dörr ut

i ett rum invid, dit ännu ingen inträdt. Der kastade han öfver henne

bondrocken och den ludna mössan, hvars öronlappar han bad henne

tillknyta under haken, och tillika neddraga sitt hår i pannan. "Tag det

der täcket i famnen, håll det högre för ansigtet, så gömmer det bättre.

Siså. Vi måste gå genom farstun, der är mörkare. Denna dörr går väl

dit?"

 

Genom farstun trängde sig nu Enevald fram, den darrande Sigrid följde.

 

"Si på den, som fått ett sånt prägtigt täcke. Hvar fick du tag i det?"

frågade en bonde.

 

"Dit åt, der finns mycket goda saker", svarade Enevald, och pekade åt

det håll, hvarifrån han kom. "Dit har ännu ingen hittat".

 

Åt denna sida vände sig nu karlarne, och medan alla ur farstun strömmade

åt andra sidan af huset, frågade Enevald: "hvar finns vindsstegen?"

 

"Här".

 

"Opp fort. Göm er der. Tända de eld, skall jag hemta er".

 

Som en fogel var Sigrid uppför stegen. Ögonblicket derefter låg den

sönderkrossad af Enevalds händer mot golfvet. Spillrorna slängde han i

en knut. Spillror och söndrade don, hörde till ordningen för dagen, så

att de väckte ingen uppmärksamhet, ehuru flere karlar i detsamma

återkommo och omringade Enevald. Man hade saknat honom, och ställde nu

ett par karlar för att vakta honom.

 

Sedan Sigrid lemnat stegen och hunnit några steg in på den mörka vinden,

och sålunda kände sig jemförelsevis i säkerhet, började hon vakna såsom

ur en dröm. Förskräckelsen hade beröfvat henne all redig tanke, hon hade

endast haft en instinktlik känsla af att vela fly. Men nu sansade hon

sig med ångest. Hennes mor, hvar var hon, i hvad fara sväfvade hon? Och

denne fremmande yngling, hvem var han, kunde och ville han, som han

lofvat, rädda hennes mor?

 

"Nej, nej, jag måste söka upp henne, huru kunde jag så lemna henne".

 

Sigrid hastade till luckan, lyftade litet på den, men nere under henne i

farstun stormade den vilda skaran; om än stegen stått qvar, icke hade

hon haft mod att tränga sig ned ibland dem. Åter slöt hon sakta luckan,

knäföll derinvid och bad en brinnande bön om hjelp och nåd för sin mor,

för sig sjelf, för sina föräldrars hus och alla menniskor deri, och för

honom, som hon fruktade skulle få lida, för det han velat rädda henne.

Nu hade hon sansat sig och blifvit lugnare. Hon smög sig, mellan en

mängd gammalt husgeråd, fram till en liten glugg, derifrån hon varsamt

såg ned på gårdsplanen. Der möttes hennes ögon af en gräslig syn. En af

husets tjenare låg der fallen och syntes kämpa med döden; kreatur

slagtades; blod, rykande kroppar af djur; menniskor med demoniska

blickar och åtbörder; eder och förbannelser, blandade stundom med rått

skratt. Sigrid nedföll afsvimnad.

 

När Enevald återkom i stugan, stod fru Metta bunden vid sängstolpen.

Några klubbmän hade satt sig ned i rummet för att dricka, och ölstånkan

påfylldes flitigt. Fru Metta teg, men huru hennes sinne jäste, såg man

på hennes kind, som vexlade än dunkelt röd, än alldeles blek. När hon

blef varse Enevald, kastade hon på honom en frågande blick, som han

besvarade med ett halfhögt: "i säkerhet". De båda väktarne tyckte sig

dock märka tecken till förstånd emellan fångarne, och bortförde genast

Enevald.

 

Emellertid utsläpades på gården de motsträfvande och råmande oxarne och

korna. Männens klubbor och knifvar gjorde hastigt slagtare-arbete. Fåren

lågo snart bland de andra slagtade djuren. Eldar uppgjordes i spisarne;

i husets stora grytor kokades väldiga förråder och refvos derifrån och

förtärdes halfråa. Emellertid roade sig flere af karlarne att slå sönder

fönstren och förstöra sådant, som ej kunde medföras. Man sökte efter

flere af gårdens folk, än de man redan sett, men fann ingen. Pigorna

hade äfven lyckats gömma sig så väl, ehuru helt nära gården, att ingen

hittades. "De hade dock bort slagtas med gårdens öfriga nöt", skrek en

röst.

 

"Bry er inte", svarade en ung dräng som hade dragit skinnkarpusen ända

ned mot ögonen, "vi ska skaffa fällor åt dem, just sådana, som

harbrännor ska vara". Hastigt ryckte han till sig en såg från väggen,

klef, jemte ett par andra karlar, opp på stugans bänkar, och innan kort

voro takåsarne afsågade på flere ställen, nästan ända igenom.

 

"Siså, om frun der nere i stugan slipper lös och alldrig så litet är arg

och smäller i dörrarna när hon går in här, så tänker jag båd hon och

andra i hennes följe ska få tak på hufvudet".

 

"Visst borde man tutta på" föreslog någon, men en och annan af

grannarne, som slutit sig till klubbehären, började mena på, att Fru

Metta ändå varit mången till råd och hjelp och mättat mången fattig, och

man borde nu ändå ej så rent förderfva henne.

 

"Nå, så skall man väl då laga sällskap hit", ropade skrattande en ung

dräng, hvars glada blå ögon tydde på ett lätt sinne, ehuru han nu var

gripen af den allmänna yrseln och lika vild som de andra. Derpå tog han

de slagtade kreaturens hufvuden, spetade upp deras munnar med stickor

och ställde sådana i alla fönster, liksom om de skådat utåt. "Siså, nu

ser här folklikt ut", ropade han gycklande, och ett stort skratt och

buller uppstod under det skaran började tåga från gården.

 

En