Sigrid Liljeholm 8
"Siså, farväl nu, kära fru", sade Jöns, "frun behöfver nog hvila sig nu,
när frun haft så mycket fremmande. Sitt stilla, var så god, icke
behöfver frun ha besvär att följa oss, sådana ringa gäster frun i dag
haft. Skall jag helsa till herr Erik Liljeholm på Åbohus?"
Hade fru Metta varit fri, så hade Jöns fått en sjungande örfil, så tung
som af den dugtigaste karlahand, om än svaret derpå blifvit ett
klubbslag, som spräckt hennes hufvud; men fru Metta älskade ej att bruka
munnen, der hon ej kunde göra sitt ord gällande, och så teg hon
fortfarande.
Enevald omringades af en tropp bönder och medfördes, utan att ens få
yttermera gå in i stugan, der fru Metta var fången. När hon eller Sigrid
kunde få hjelp, visste han icke. Tre af gårdens drängar hade med ondo
och godo blifvit tvungna att åtfölja klubbehären, en som satt sig till
motvärn låg slagen vid gårdsporten, en hade rymt till skogs jemte husets
qvinnliga betjening, vid första skymt af de annalkande bönderna.
Troligen blefve fru Mettas öde, att icke slippa fri innan någon af det
gömda gårdsfolket vågade sig hem, ty Sigrid kunde icke eller komma ned
från vinden utan stege, men någon slags motstånd vågade Enevald ej göra,
af fruktan att reta bönderna och föranleda dem att i förargelsen stifta
brand, eller begå något annat nidingsdåd.
VII.
När Sigrid ändtligen, efter en långvarig svimning, slog opp ögonen, drog
det en betydlig tid ut, innan hon kunde lyfta opp sitt hufvud. Slutligen
började hon sansa sig och ihågkomma hvar hon var och hvad som händt. När
hon kom till fullt medvetande reste hon sig opp, och steg åter fram till
gluggen. Nu var allt tyst. Ingen menniska syntes. Endast förödelsens
styggelse låg öfverallt. Den slagne tjenarn, qvarlefvor efter de
slagtade djuren, de blodiga, grinande djurhufvudena i de sönderslagna
fönstren, allt påminnte henne om, att hon ej blott drömt en gräslig
dröm.
"Min mor, o Gud, hvad har blifvit af henne", ropade Sigrid ångestfullt,
sprang till vindsluckan och ryckte opp den. Äfven här var allt tyst. Men
huru komma ned? Dock denna tid byggdes ej höga rum. Sigrid var lätt och
van att springa utför de höga åsarne i nejden, och nu i sin ångest
bäfvade hon ej för att våga ett djerft försök. Med ett hopp stod hon på
farstugu-golfvet, och lyckades komma oskadd ned.
Från rum till rum sprang hon nu, sökande sin mor och ropande henne.
Lyckligtvis kom hon först åt den sida, der hon lemnat fru Metta, och
undgick sålunda faran af att begrafvas af taket i det rum, der bjelkarne
voro genomsågade. Nu tyckte hon sig höra svar på sina rop, och fann
slutligen fru Metta, utmattad af ansträngning att försöka göra sig lös.
Med ett glädjerop sprang Sigrid fram, och grep en på bordet liggande
knif; snart voro banden afskurna och mor och dotter lågo i hvarandras
armar.
"Detta har jag till straff, för att jag mången gång ömkat allmogen och
klandrat herr Klas för hans stränghet! Ömka sådana röfvare och
hedningar, ja. Jo, jo, när paddan kommer till välde så pöser hon! Mina
kor, mina präktiga kor! Ser du, der ha de odjuren ställt Rosans hufvud,
min alrabästa ko, som mjölkade sex kannor om dagen, och som alldrig
smakade på sitt morgonfoder, om inte jag hade klappat henne på det der
samma fattiga hufvudet förut. Och mina snälla kalfvar och qvigor, och
Liljan, och Dockan, och Blidaros, och Mansikka, och Murikki, alla döda",
och fru Metta grät så att hon snyftade, något som Sigrid aldrig förut
sett henne göra. Hon öppnade nu en liderdörr, "se", utropade hon glad,
"Stoltafin lefver än. Hon var i går litet modstulen och mådde ej väl, så
att jag lät skilja henne ifrån de andra, och skickade Matts med
Storsvarten till gamla Österbottens Annika, för att be henne komma och
stöpa bly öfver henne. Det var så godt det, så ha vi Storsvarten i
behåll. Jag vånner de nu vore här ren, så man hade någon till hjelp, att
få börja rödja undan här. Hvar hålla de nu tro alla hus? Hu! Herre
välsigne och bevare oss, hvad är detta? En död karl! Rysligt,
förfärligt! Det är ju Erki. Kanske finns det dock lif i honom, jag
tycker hjertat klappar en smula. Han måste bäras in, kölden gör af med
honom annars, om han änn något lif har qvar. Tag i med du, Siri, det
duger ej att vara fin när det gäller en menniskas lif kanske, och
drängar och pigor ha vi ej nu att befalla. Men äro de då alla
ihjälslagna, efter ingen syns till ännu. Tyst, vänta ett ögonblick, mig
faller något in. Spring du och ring på klockan. Komma de ej när de höra
vällingsklockan, då äro de i sanning döda".
Sigrid åtlydde befallningen, och när hon återkom efter väl förrättat
värf, hade fru Metta nogare undersökt den slagne karlen och blifvit
stärkt i den tron att han lefde, men tillika besinnat sig att det ej
vore värdt att försöka bära bort honom, då hon hade så svag hjelp att
anlita, som Sigrid. Hon betäckte honom derföre med hvad som fanns af
sådana kläder och täcken, som klubbmännen ej aktat värda att medtagas.
Nu var Fru Metta åter redan alldeles densamma som vanligt, så att när
tjenarene småningom började åter infinna sig vid den kända signalen,
tittande försigtigt för sig om allt var säkert; då var hon genast i full
verksamhet och satte alla till arbete att undanrödja förödelsens värsta
spår.
Nu visste äfven en af tjensteflickorna berätta, att en ko blifvit
räddad. Hon hade sett den i vildt språng sätta af åt skogen, och ingen
hade förföljt den, åtminstone då hon såg den.
"Se der kommer gamla Annika med Matts och Storsvarten, det var galant.
Ja, mor, ni må visst signa och häfva ögonen. Vill ni läsa olycka öfver
de fördömda klubbkarlarne, så lägger jag visst inte fingrarna emellan.
Det är säkert det".
Lilla mor Annika lutade sig mot sin käpp och vaggade fram och åter och
lyfte sin hand flere gånger. Om af förvåning och fasa, som fru Metta
trodde, är dock icke så säkert. Fru Metta berättade nu att hon ej egde
flera kor än den sjuka, som mor Annika skulle stöpa öfver, och en
bortlupen. "Läs nu en signelse så hon kommer hem, pigorna äro så
uppskrämda, så att ingen törs gå att söka henne".
Annika redde sig att göra fru Metta till viljes. Hon klef opp på backen
bakom fähuset och började läsa. Först mumlade hon länge, nästan
ohörbart, slutligen höjde hon rösten, allt tydligare hördes nu hennes
ord: "Jungfru Maria klagade sig, min ko är spildt och illa vildt. Den
gamle han gick på ett brinnande berg och såg de vanne qvinnor. Jag manar
dig, du vanne qvinna; du får mig mitt igen. Fullt som ett ägg, rödt som
en blomma, innan solsätt tecknadt eller korsadt". De sednaste orden
uttalade hon med hög, besvärjande röst, under det hon sträckte sin käpp
i vädret och ritade figurer dermed i luften. Derpå ropade hon tre
gånger, med ljudelig röst, den saknade kons namn och förklarade sedan
att den innan solnedgången skulle komma hem; hvilket ock ganska rigtigt
skedde; om blott enligt dessa husdjurs vana, eller i anledning af
besvärjelsen kan lemnas derhän. Sigrid gick fram till fru Metta och sade
ödmjukt: "Mor, monne icke detta är sådant signeri, som är förbjudit? Är
det rätt att låta henne utöfva det här?"
"Ack ja, hör man på bara. Ägget skall lära hönan. Har du också mål i
mun, lammet! Är du så uppskrämd, att du tror det vara papisteri, bara
jungfru Maria nämnes. Det skall jag väl säga åt mäster Erik midt i syna,
om han ännu börjar med sitt grumlande, om att vi låtit dig lära
påfviskhet. Hade jag dig bara under herr Eriks beskydd, då vore jag lugn
både för klubbmänner och dumma beskyllningar. Vare detta sagt med all
vördnad för biskopen".
Vördnaden var dock en mohn rubbad på sednare tider, ty fru Metta kunde
ej rätt förlåta, att Biskop Erikson dömt henne att pligta, så väl som
Brita Oxe.
Genom de göromål som upptagit fru Metta i det yttre, hade hon blifvit
hindrad ifrån att gå in i boningsrummen, hvilka ock för henne egde vida
mindre intresse, än hvad som rörde hushåll och ladugård; men sedan
Annika nu slutat alla läsningar och blåsningar och korsningar för
kreaturens räkning, sade fru Metta: "Kära mor, sannerligen jag vet om
jag eger en matbit ens att ge er. Jag måste se efter om de vilddjuren
lemnat oss något i behåll. Gå nu in i stugan sålänge".
"Tackar som bjuder, tackar som bjuder, hi hi hi", sade lilla mor Annika
och neg sig till ännu mindre än vanligt. "Aldrig har nån förr gått från
fru Metta Liljeholm, utan att ha fått magen mätt, inga skall det ske
hädanefter heller så snart, hi, hi, hi".
Det var icke utan, att ej fru Metta kände sig en smula smickrad af mor
Annikas ord, och det så mycket mer som hon väl visste med sig, att hon
gjort skäl för att kallas god _mat_-moder. Nu skulle hon bege sig för
att i "herrskapsstugan" afhämta nyckeln till ett visthus, som syntes
vara ouppbrutet, och sålunda ännu behöfde nyckel för att efterses.
I det samma hördes någon komma skyndsamt ridande oppför vägen. Pigorna
skreko till af förskräckelse, men fru Metta gick rakt emot den kommande.
"Gud ske lof, jag kommer icke för sent", utropade Enevald Fincke och
kastade sig af hästen. "Bönderna hade misstankar till mig, de bevakade
mig noga. Jag fick ingen utväg till att kunna hjelpa hvarken fru Metta,
eller eder dotter, jungfru Sigrid. Detta var mig en stor oro, men ännu
mera plågades jag af tanken på, att jag icke funnit tillfälle att varna
eder för takbjelkarne. Jag har dock lyckats att fly från mitt obeqväma
ressällskap, och gläder mig att se, det J mig förutan undgått faran".
"Herr Enevald Fincke, välkommen i detta förstörda hem. Jag hoppas att
här dock ännu finnes något rum, som man kan stiga in uti, ehuru jag
varit så upptagen, att jag ännu ej hunnit se om boningsrummen. Stig in,
herr Enevald, att så väl jag, som min dotter, må få tacka eder för det
bistånd ni gaf henne i dag, och att vi må få höra huru ni lyckades
undkomma de vilddjuren".
"Stanna, fru Metta, ni vet således icke sjelf ännu huru förrädisk er
inbjudning är. Taksparrarne derinne äro genomsågade, det är högst
osäkert att vistas der".
Fru Mettas vrede jäste åter opp. Hon gick dock in i huset, öppnade
varsamt dörren, såg in, runkade på hufvudet och skickade Sigrid att
befalla de båda drängarne hemta in stöttor, afsåga dem och stöda under
taket. Detta var hastigt gjort, ty stora förråder af verke låg vid
gården. Så snart det med säkerhet lät sig göra, ledsagade fru Metta sin
gäst genom herrskapsstugan till kammaren innanföre, der fönstren icke voro sönderslagna.
댓글 없음:
댓글 쓰기